En hypokondrikers triumf!

Jaha, då var man inne i systemet då. Jag har precis kommit hem från Vårdcentralen där jag blivit sjukskriven veckan ut för virussjukdom samt yrsel orsakad av nackbelastning. Hela upplevelsen var mycket dramatisk och omskakande, det kändes ungefär som om jag hade åkt in med en ond tå och kommit ut utan foten eller något. Jag ringde till VC för att höra vad jag borde göra med tanke på att man bara får vara hemma utan läkarintyg i en vecka, och det är ju bara någon dag bort. Så fick jag vips en tid hos en läkare, bara någon timme senare. Väl där beskrev jag med största omsorg alla mina symptom och blev grundligt undersökt av världens sötaste läkare, en kvinna i 60-årsåldern.

Dramatiken tilltog när hon sa att jag skulle få genomgå en massa prover, jag hade tänkt att det på sin höjd var frågan om ett stick i fingret eller något, men icke. Jag blev omdirigerad till ett labb där det togs tre provrör blod (och jag med min nålskräck!), samt - hör och häpna - ett EKG. Jag kände mig som ett smärre rymdmonster där jag låg halvt avklädd på en brits med sladdar över hela kroppen. Efter att även ha lämnat ett urinprov fick jag åter vänta en liten stund. Därefter kom läkaren tillbaka och sa att hon skulle sjukskriva mig veckan ut. På torsdag ska jag tillbaka till VC för att ta ett nytt blodtryck, för mitt var väldigt högt och på fredag får jag reda på resultatet av alla blodprover. Hon sa att de skulle köra en extra bred kontroll av proverna för att inte missa något. Det verkade i alla fall som att min matthet kom sig av någon slags övreluftvägs-infektion, vilket jag antar är samma sak som det okända viruset hon pratade om. Rafflande!

Som hypokondriker måste jag ju erkänna att man känner sig väldigt sedd och bekräftad när de slår på den stora trumman och undersöker allt som bara går att undersöka. Äntligen var det någon som lyssnade noggrant på mina symptom och verkligen utredde allt. Som sjuksköterskebarn är man ju annars van att som svar på alla sjukdomsklagomål få höra: drick ett glas vatten, ta en alvedon och vila. Det är inte alls lika tillfredsställande som att någon tar ens EKG, inte på långa vägar. Men som sagt, nu är jag alltså inne i systemet, jag har ett serienummer hos Försäkringskassan...

Men de hade fina parker i alla fall

Ett litet fantastiskt Gilmore-citat, en diskussion mellan Luke och Taylor:

Luke: You can't tell people what color to paint their building.
Taylor: Well, someone has to.
Luke: No they don't, this isn't fascist country.
Taylor: Oh, this isn't about the fascists, who, by the way had their faults, but their parks where spotless.

Men, så sa aldrig mamma...

Tack vare min pappkusin Anna fick jag nys om ett helt fantastiskt radioprogram igår. Det handlade om jämställdhetsdebatten på 60-70-talen, hemmafru vs yrkesarbetande kvinna och så en helt utarbetad hemmapappa.

Programmet presenterade en del fascinerande klipp, men det roligaste (förutom den utarbetade hemmapappan) var en man som talade om hur en kvinna och hemmafru skulle vara. Han erkände att hans fru skämde bort honom med att alltid ha lagad mat på bordet när han kom hem etc. Det roligaste var när han sa att kvinnorna hade gått från att pyssla om männen och rätta till deras slipsar innan de åkte till jobbet till att helt plötsligt ställa en massa krav på dem. Så la han till: och det gjorde ju aldrig mamma. Obetalbart!

Förklaringen till småhundarnas beteende...

Denna tog mig totalt med storm, helt underbar!

Lite härlig paranoia

Inspirerad av mitt pågående samtal med Sofia där vi briefly nämnde Gilmore Girls-snack tänkte jag blogga in ett fantastiskt citat av Lorelai: "Just because you're paranoid, doesn't mean they're not out to get you".

Ytterligare ett drömhus

Här är ett hus i samma fantastiska stil som Chocolate Truffle B&B. Det är huset som är med i Sabrina tonårshäxan, som jag alltid har beundrat och min vän Tobias påpekade att Sabrinas hus var i samma stil. Så är det svagt ljuslila också, oslagbart!

En Cannes-karusell

En vacker fransk karusell i lyxig variant med flera våningar... På rivieran såklart!

A fabulous 50's gown

Av någon märklig anledning blir jag så pigg att jag orkar hänga vid datorn mer än fem minuter sent på kvällen. Igår satt jag typ en timme och bloggade och msn:ade lite, vilket var kul förstås. Men för det mesta är det soffan som gäller. Idag har jag redan hunnit se två filmer ("Den bästa sommaren" och "Princess Diaries I") och har precis börjat på min tredje ("Princess Diaries II").

Det är förstås hemskt trevligt på ett sätt att ligga och se film, men ändå rätt segt när man inte orkar göra nåot annat. Idag var jag mer godissugen än igårkväll, och joy of joys, jag har ju massor kvar :) Pust, nu måste jag gå och lägga mig igen, jag blir alldeles svettig av att bara sitta upp. Blir nog inget jobb imorgon heller...

Den mest graciösa handföringen

Här är bilder som utvecklar Jan Stenmarks "snygga människor sover snyggt" till att gälla snygga människor gör allt snyggt. Som att lära sig repliker eller bli sminkade...

Mitt drömlusthus

Till mitt drömhus nedan, Chocolate Truffle B&B vill jag lägga detta underbara lusthus från Djurgården. Eller som det så vackert heter på engelska; gazebo...

I mitt lilla lusthus tänker jag sitta och läsa de resterande delarna av "På spaning efter den tid som flytt", en typiskt passande lusthusläsning, samt dricka te eller fläderblomssaft och äta schackrutor och kanelbullar.

Lovers in Paris II

Ytterligare ett snyggt par i Paris. Basker, randig tröja, hund, cigarett, uteservering... allt är perfekt!

Mot kärleksplågor finns ingen medicin

I onsdagens "Hur låter din musik, mormor?" var det en makedonsk pojke och hans mormor som spelade sin favoritmusik för varandra. Mormodern sjöng hjärtskärande vackert en sång på makedonska om en man som gick i bergen och trodde han hade tandvärk, men när han konsulterade läkaren så visade det sig att det var kärleksplågor - och mot det finns det ju ingen medicin. Barnbarnet älskade techno och spelade början av en låt, vilken mormodern absolut inte gillade. I likhet med henne avskyr jag techno och hon beskrev det på ett bra sätt tycker jag, hon sa att den väcker nerverna och det på ett dåligt sätt.

Inga ord för kärlek eller lycka eller fåglarnas ljud om morgnarna

Eftersom jag är förtjust i språk och dess användning och betydelse föll jag handlöst för det här citatet ur "Damernas detektivbyrå"...

"Man lärde oss funagalo, som är det språk som används för att ge order under marken. Det är ett märkligt språk. Zuluerna skrattar när det hör det, för det innehåller så många zuluord men är inte zulu. Det är ett språk som är användbart för att tala om för folk vad de ska göra. Det finns många ord för att skjuta, ta, fösa, bära, lasta, men inga ord för kärlek eller lycka eller fåglarnas ljud om morgnarna."

Chokladtryfflar, tinnar och torn

Huset på bilden är Chocolate Truffle Bed & Breakfast och går lätt in på min topplista över hus jag skulle vilja bo i. Jag menar, vem vill inte bo i en vacker snirklig bröllops- tårteliknande skapelse med en veranda som löper runt hela huset?

Jag hittade fotot när jag bild-googlade och tyckte det var ett fantastiskt sliskigt namn på ett hotell. Men det är ju helt i linje med Lorelai Gilmores åsikt att B&B:s är cutesie-cutesie och tvingar folk att mingla och umgås. Chocolate Truffle B&B är ju också helt i stil med de B&B-namn som nämns i serien. Jag tänkte att de skulle symbolisera den överdrivna sötheten, men de passar ju helt in i bilden. Eller vad sägs om The Bunny Hopp Inn, Suger Bear B&B och The Cheshire Cat B&B?

Vissa saker är värda att kämpa för?

Jag fick lyckligtvis mitt lördagsgodis. På ett snillrikt sätt frågade jag pappa om inte han var sugen på godis, vilket han tyvärr inte var, men däremot skulle han åka till Kvantum och handla. Min första tanke var att skicka med en lista på lösgodis jag var sugen på (som jag och min syster brukar göra åt varandra), men det verkade helt hopplöst att han skulle veta vilken sort som var vilken, eller ens orka gå och söka efter dem, så i slutänden följde jag med till Kvantum.

Redan när jag satte mig i bilen och upplevde ett illamående komma krypande förstod jag att det var en dålig idé, men när jag väl föresatt mig något så är jag oerhört envis. Jag gick runt ett tag på Kvantum och höll fast mig i hyllkanter och stödde mig på vagnen tills jag gav upp hjälpsamhetsförsöket, köpte mitt godis och satte mig i bilens nerlutade förarsäte och väntade på att pappa skulle bli klar med handlingen så vi kunde åka hem. Väl hemma var jag ännu mer utmattad än förut och efter att ha ätit lite kvällsfika var jag inte ens sugen på godiset längre, men jag fick det i alla fall...

Det tysta och det otysta lidandet

Något som står fullständigt klart är att jag inte är typen som lider i tysthet. Varje gång jag är sjuk lyfter jag fram mina symptom för omgivningen så ofta jag bara kan, allt för att få uppleva lite sympati. After all, det enda som är positivt med att vara sjuk är ju just att det är ett av de få tillfällen här i livet då man får lite medlidande och extra service. Igår bäddade min syster rent sängen åt mig exempelvis medan jag gjorde en kraftansträngning och duschade. Idag har min sjukdom bara renderat att jag fick kaffe serverat åt mig i soffan, vilket är lite klent.

Helst av allt skulle jag vilja ha en godispåse levererad, med perfekt blandning av saltlakrits och zoo-apor. Pappa verkar ha ett stenhjärta när det gäller att åka iväg och köpa godis åt mig, men kanske min hulda syster är mer mottaglig för mina feberblanka ögon när hon kommer hem från jobbet om några timmar...

I mitt hjärta finns en karta av Norrland

Åh, jag läste en så fin sak i "Damernas detektivbyrå" som jag måste dela med mig av. Det är detektivens pappa som berättar sin livshistoria och så här säger han i samband med att någon erbjuder honom att följa med till det bördiga Zululand och skaffa honom en hustru:

"Men varför skulle jag bege mig till Zululand? Varför skulle jag någonsin vilja ngåot annat än att leva i Botswana och gifta mig med en tswanaflicka? Jag talade om för honom att Zululand lät bra men att varje människa i hjärtat har en karta över sitt eget land, och att hjärtat aldrig tillåter henne att glömma den kartan. Jag talade om för honom att i Botswana hade vi inte de gröna kullarna som han hade hos sig, inte heller havet, men vi hade Kalahari och land som sträckte sig längre än någon kunde föreställa sig. Jag talade om för honom att om man är född på ett torrt ställe så kan det kanske hända att man drömmer om regn, men man vill inte ha för mycket, och man har inte något emot att solen bara steker och steker. Så jag följde aldrig med honom till Zululand och fick aldrig någonsin se havet. Men det har inte en enda gång fått mig att känna mig olycklig."

I mitt hjärta finns en karta av Norrland. Kanske är det därför nyfallen snö för det mesta gör mig alldeles lycklig och jag inte tycker om när termometern går över 25 grader på sommaren.

Mer rooibos-te någon?

Det är helt otroligt hur matt man kan vara och hur trist det är att vara sjuk. När man är frisk finns det inget som verkar mer lockande än att få vara hemma ett par dagar, men när man knappt orkar göra något så är det inte lika kul längre...

Idag underhåller jag mig med Damernas detektivbyrå, jag fick låna den första boken av en kompis för några veckor sen men det är först nu jag blev sugen på att läsa den. Det är en trevligt lättsmält berättelse om Mma Ramotswe och hennes detektivbyrå, och om den afrikanska och botswanska kulturen om ter sig så exotisk i jämförelse med vårt effektiviserade fosterland. Hon dricker kopiösa mängder rooibos-te och skär upp krokodilers magar, kan det bli bättre än så?

Yohoo, the flu!

Idag har jag lyckats bli drabbad av någon slags influensa. Hela dagen har det värkt i kroppen, och speciellt i ett "band" runt bröstkorgen och mellan skulderbladen, så det har spänt obehagligt när jag har andats och ännu värre när jag har hostat. Dessutom har jag fortsatt yrsel, lite snuva och hosta, total trötthet med mera. Så imorgon ska jag vara hemma och kurera mig med massor av te och kanske lite Gilmore Girls. Det är den bästa medicinen mot det mesta faktiskt.

Luft under dina vingar

Ms Novotny sa en annan väldigt klok och fin sak också, eller snarare så var det hennes mormor som sagt det till henne. Det gällde det där med kärleken och mormodern, som tydligen varit en emotionell livboj åt sin man hela livet och därför visste vad hon talade om, sa "se till att hitta någon som blåser in luft under dina vingar".

Både Golgatavandring och rosenkantad stig

Idag i postbilen lyssnade jag på Tuva Novotnys sommarprogram och hon hade en hel del bra saker att säga. Lustigt nog sa hon många saker som jag funderat på och kommit fram till den senaste tiden. Hon pratade om nutidsmänniskans svårighet att acceptera att livet går upp och ner och om vikten av att våga se svårigheterna i vitögat och att kunna vara brutalt ärlig mot sig själv. Hon berättade att Per Oscarsson en gång sagt till henne att livet är både en Golgatavandring och en rosenkantad stig, vilket jag tyckte var väldigt fint. En annan grej hon pratade om var uttrycket "det som inte dödar härdar". Hon menade att det snarare var så att när vi går igenom svåra saker så upptäcker att vi klarar mer än vi tror och att med erfarenheten så vet vi att livet går vidare trots svårigheterna. Sant så sant.

På spaning... XIX

Här handlar det om när Marcel ligger på sitt rum en varm sommardag och läser och vad han då förnimmer...

"Det var nätt och jämt så ljust att det gick att läsa, och den enda förnimmelse jag hade av det strålande ljuset utanför fick jag av de slag varmed Camus (som av Francoise underrättats om att tante Léonie inte 'vilade', varför det var tillåtet att bullra) på Rue de la Cure bearbetade några dammiga lårar. Slagen ekade i luften, som gav det för varma dagar typiska genljudet, och tycktes sprida ett regn av eldröda gnistor. Även flugorna gav mig en förnimmelse av ljuset - de utförde inför mig sin lilla konsert, som är ett slags sommarens kammarmusik: den framkallar inte sommarstämning på samma sätt som ett musikstycke man en gång hört vid denna årstid och som sedan återuppväcker den i minnet; dess samband med sommaren är mer oupplösligt än så, ty eftersom den föds med de vackra dagarna, pånyttföds med dem och innehåller något av deras essens, så väcker den inte endast bilden av dem till liv i vårt medvetande - den utgör tillika en försäkran om att de har kommit tillbaka, ett bevis på deras faktiska, omedelbara närvaro omkring oss.

Om sommarnostalgins vara

En vän som snart ska åka ner till södern efter semester i några veckor med familjen sa nyss till mig att hon kände den där slutet av sommaren-känslan. Det där vemodet som brukar infinna sig i slutet av något som varit bra, en nostalgisk känsla av att nu börjar det dra mot sitt slut och sen är detta ett minne blott. Jag är drottningen av nostalgi, men just nu känner jag mig inte nostalgisk över att sommaren kommer att ta slut. Visserligen har jag ju fyra veckor kvar att jobba, men det känns ändå inte som att det där vanliga vemodet kommer att infinna sig.

Det har varit en så konstig sommar av måna anledningar, på något sätt känns det som att jag befinner mig i ett undantagstillstånd just nu. Det har varit många saker som har varit bra och roliga också, men allt har varit så annorlunda ändå. Jag tror lite har att göra med att jag mentalt har mitt hem i Umeå numer, men det är något annat odefinierbart också. Kontentan är i alla fall att jag för en gångs skull verkligen längtar till hösten, jag är så himla peppad på att få komma ner till Umeå och sätta igång med skolan och hela det sociala livet. Så, just nu verkar det som att sommarnostalgin är ett minne blott.

Skärgårdsmys är toppen

Idag blev det en heldag ute i skärgården, vilket var helt underbart. Våra släktingar har stuga ute på Storbrändön, så vi blev upphämtade i Lövskär och puttrade ut till ön kring lunchtid. Det är förstås underbart trevligt att hänga därute, men havsluften och mina ystra småkusiner har sugit musten ur mig. Speciellt hon som är fem är helt outtröttlig på alla sätt och vis och vi har hoppat studsmatta, läst bok, åkt båt, gjort yoga, sett film, pratat och fotat. Sen målade vi oss med min skimriga läppglans och efter det omnämnde hon oss som läppstiftstjejer och ville bara hålla mig i handen. Det är så lätt att vinna en liten flickas hjärta :)

Den enda jobbiga grejen är alla tusen miljoner bromsar och blindingar som också befann sig vid deras stuga. De är helt omöjliga att undkomma - vi spelade dubbelbadminton ett tag, men jag slog mer efter bromsarna än bollen så det var mindre lyckat. Men på det hela taget så var det förstås ytterst lyckat, en heldag med mat, fika, mat, godis och mys.

Don Corleone och grabbarna

Vaknade för ett tag sen efter en härlig 8-timmarsnatt. Det är så skönt att vakna och känna att även om tröttheten finns där så är hjärnan liksom alert.

Igår hade jag, syster och Sofia myskväll med "Gudfadern", kladdkaka och popcorn. Det var helt fantastiskt trevligt, även om jag var sjukt utslagen mot slutet. "Gudfadern" är en extremt bra film, som har väldigt hög coolhetsfaktor. Den är sprängfylld av klassiska repliker som Clemenzas postmordkommentar "leave the gun, take the cannoli". Varje gång jag har sett den så går jag runt i dagar och pratar engelska med italiensk brytning.

Om att flytta som gammal

I dagens "Flyttfåglar" var temat "sista flytten", de pratade med äldre som flyttade till servicehem. Det var ett mycket rörande program och ett av paren var så himla roliga. Det var Tore, 90 år, och Margareta, 81 år, som hade flyttat till ett serviceboende i Märsta. Margareta tyckte att allt var väldigt bra, medan maken Tore inte alls trivdes. Det roliga var att när Tore som hörde väldigt dåligt väl skulle svara på en fråga så sa hans fru hela tiden emot honom. Han försökte förklara varför han inte trivdes där, att han inte kände igen folket som gick förbi utanför och sånt. Margareta ville dock inte höra talas om sånt svammel, utan sa att han skulle trivas efter ett tag. Hon förklarade deras skilda förhållningssätt med att hon hade lättare än sin make att anpassa sig.

Det var så kul att höra hur de pratade, det märktes att de hade varit gifta väldigt länge. När reportern frågade om ett tidigare ställe de bott på där de trivts väldigt bra så sa frun till henne att Tore kan berätta för dig varför vi trivdes där. Så fick han börja berätta lite om hur det var i den stugan, där de bodde sex personer i ett rum och kök. Som han sa så kan man trivas väldigt bra fast det är mycket knappa förhållanden, och sen inte trivas alls fast man bor fint som de gjorde nu - varpå hans fru satte igång att rätta honom igen och så gnabbades de lite. Mycket fint och rörande var programmet.

En ko i köket och boten för julklappsnyfikenheten

Min morfar berättade en jul för några år sen en rolig anekdot för mig från sin barndom. Han växte upp i Norrberg utanför Storuman och de hade en liten ladugård med bland annat en ko i. En kall vinterkväll gick taket till ladugården sönder och de kunde inte laga det just då. För att förhindra att kon frös ihjäl fick de ta in den i köket och eftersom den var nerkyld gav de den varmt kaffe att dricka. Morfar sa att han och syskonen tyckte det var väldigt roligt att ha en ko inomhus och de lekte med den hela kvällen. Dagen efter var det söndag och efter kyrkan kom det förbi lite folk på besök. Han skrattade så han grät när han berättade att gästerna blev mycket förvånade när de kom in i köket och fick se en ko ståendes där.

Han var en fantastisk och påhittig man min morfar. När han var ung gjorde han en skylt med texten "Varför ligga sömnlös, för en krona kan du se vad som är i paketen". Den hörde till en röntgenapparat för julklappar och födelsedagspresenter som han planerade att tillverka. En mycket fin idé tycker jag.

The hello-man in P1

Jag är ett stort fan av hallåa-mannen i P1 som pratar lite mellan programmen. Med en tydligt artikulerad och gammeldags korrekt röst säger han vad som ska komma och gör ibland små sammanfattningar efter programmen som varit. Häromdagen sa han något i stil med "Här i den talade kanalen P1, ja, eller en och annan melodi kan det ju också slinka in". Sen skulle han påa programmet Flyttfåglar och pratade då om tjejen som programmet skulle handla om som flyttat mellan en massa fosterhem, men tyckte han, att flytta kan ju förhoppningsvis också vara trevligt. Såna små roliga kommentarer flikar han in här och var.

Det roligaste var idag när han efter radioföljetongen "Lady Chatterlys älskare" sa något i stil med: "Ja, det här var alltså 'Lady Chatterlys älskare' där det handlar mycket om kärlek och passion, kärlek och passion av ett annat slag, eller det är av samma slag men av ett modernare snitt, ska det handla om i ...". Det är ljuvligt helt enkelt!

Diorama de luxe

Snyggaste Dior-reklamen...

På spaning... XVIII

Här är upplösningen av det rafflande citatet från igår. Marcel har talat om för sina föräldrar att han besökt onkel Adolphe samtidigt som denna underhöll en dambekant. Adolphe bad Marcel att inte säga något till föräldrarna, men av en något diffus anledning sammankopplad med tacksamhet gjorde han det ändå. Det blir här tydligt hur stor betydelse en liten huvudnick kan ha...

"Det kom till häftiga uppgörelser mellan min far, min morfar och honom, vilket jag indirekt fick reda på. Några dagar senare, då jag på gatan mötte onkel Adolphe, som åkte i en öppen vagn, greps jag av smärta, tacksamhet och samvetskval och skulle ha velat ge uttryck åt dessa känslor. Inför dessas oerhörda vidd tyckte jag att det skulle ha varit småaktigt att helt enkelt lyfta på hatten - detta kunde komma min onkel att tro att jag inte ansåg mig vara skyldig honom något annat än vanlig hövlighet. Jag bestämde mig för att avstå från denna otillräckliga gest och vände i stället bort huvudet. Min onkel trodde att jag fått order av mina föräldrar att inte hälsa på honom, något som han inte kunde förlåta dem, och när han dog många år senare hade ingen av oss någonsin återsett honom."

Handskarna gör outfiten

För att lätta upp den Poe:ska stämningen bloggar jag in en av mina snygga reklambilder från 50-talet...

Makalöst vackert, faktiskt

Kvällens bloggande får avslutas med denna makalöst vackra 50-talsklänning. Om jag hade en bal att gå på vore den ett ytterst stylish val...

På spaning... XVII

Jag har varit lite slapp med att blogga in bra "På spaning..."-citat, men här kommer det ett nytt! Marcel är på väg hem från onkel Adolphe och denne ber honom att inte nämna besöket för sina föräldrar (detta på grund av att han fick träffa en av onkelns dambekanta). Eftersom han är så glad och tacksam över att ha fått kysst den rosa damens hand kan han ändå inte låta bli att tala om det för sina föräldrar, för att de verkligen ska förstå att något stort har hänt.

"Jag trodde inte att detta skulle medföra några ledsamheter för honom. Hur skulle jag ha kunnat tro det, eftersom jag inte ville det? Inte heller kunde jag tänka mig att mina föräldrar skulle se något ont i ett besök som i mina ögon var fullständigt oskyldigt. Hur ofta händer det inte att en vän ber en att inte glömma att framföra hans ursäkter till en dam som han varit förhindrad att skriva till, och att man försummar att göra det därför att man anser att hon inte kan fästa något avseende vid en tystnad som är en själv likgiltig. Som alla andra inbillade jag mig att människors hjärna var ett känslolöst och fogligt förvaringsrum som inte förmådde prestera en självständig reaktion inför det man tillförde den, och när jag i mina föräldrars hjärna ingöt meddelandet om den nya bekantskap jag gjort genom onkel Adolphes förmedling, var jag säker på och angelägen om att samtidigt förmedla den välvilliga uppfattning jag själv hyste beträffande denna presentation. Men då mina föräldrar skulle bedöma min onkels handlingssätt utgick de tyvärr från helt andra principer än dem jag velat inge dem."

En egofixerad blogg

Jag har ägnat mig lite åt min nya favvo-slappsyssla nämligen att bild-googla. Idag blev det en sökning på temat Moa för att se vilka saker jag kan känna gemenskap med. Det blev en hel del olika saker faktiskt, här nedan presenteras ett axplock. En fascinerande sak var att det fanns väldigt många asiatiska företag och saker som hette Moa. Här nedan ett snyggt museum.



Här har vi också en trevlig Moa, nämligen Moas Båge - en byggnad på Södertörns Högskola som jag har läst på i 3,5 år. När byggnaden precis invigts skulle jag registrera mig hos någon kårkille och när han såg mitt namn sa han "Moa... är det du som har parkerat din båge här?". Ett skämt han hade sugit på länge i hopp om att möta en Moa, no doubt.



Den här tyckte jag var kul. Här på bilden är det ju en ödla, men den mest kända Moa:n i djurriket är ju Moa-fågeln från typ Nya Zeeland. Men denna bild får representera djurtemat.



Här är jag ju i mitt esse, Mall Of America, a.k.a. MOA. Det passar perfekt till min shoppingpersonlighet!



Bilden talar sitt tydliga språk, här är det mer street cred som gäller...



Denna bild heter "Morning sky at Moa Park"

Fröken Moa

Idag fick jag äntligen mitt antagningsbesked och jag hade kommit in på Allmänna utbildningsområdet 60p - yeay! Jag blev så oerhört lättad att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till, det har legat som en tung sten på mitt hjärta att inte veta vad jag ska göra till hösten. Men nu ska jag äntligen påbörja den sista fasen i min utbildning. När jag är färdig kommer jag att vara Sveriges mest välutbildade gymnasielärare med sammanlagt 280 högskolepoäng i bagaget :)

Lite mer franskt ögongodis

Här kommer några fler ultrasnygga rivierabilder...

Drömmen om St. Tropez

Om jag skulle bo på något annat ställe än i Sverige så vore det lätt i Italien eller på franska rivieran. Medelhavsländerna har en så hisnande vacker natur, fantastisk arkitektur och en schysst zen-inställning till tillvaron. Mitt zen-projekt har blivit lite eftersatt känner jag, så jag måste koncentrera mig på att tänka zen-lika tankar och bara flyta med i livets ström. Jag hittade i alla fall massor av fin inspiration till mina vackra tankar och drömmar på den här kära grejen som kallas internet :)

Lite designdrömmar...

Här kommer några fabulösa objekt designade av den talangfulle Stig Lindberg...

Stadsbud och flyttcirkus

Jag hörde ett så fint radioprogram idag i P1:s sommarserie Flyttfåglarna. Det handlade om dem som flyttar åt andra, stadsbud eller flyttgubbar. De berättade om hur det kan gå till vid en flytt, vad de får göra och situationer som kan uppstå. En av gubbarna sa att han kunde känna när de flyttade åt exempelvis företag att han var mindre värd. Han menade att hade det kommit en person i kostym och portfölj så hade den blivit mycket bättre bemött, blivit visad var den kunde hänga av sig etc. medan de ibland bara blev lämnade åt sitt öde. Då får man ju säga till, menade han, att passar inte galoscherna så...

Programmet fick mig att tänka på min senaste upplevelse av flyttgubbar som inträffade när jag skulle flytta från Södertälje till Umeå. Det var helt absurt faktiskt. Allt var färdigpackat i kartonger förutom soffan och några andra större grejer när flyttkillen kom. Han skulle mest ägna sig åt att packa sakerna på ett bra sätt i bilen och hade anställt någon lokal förmåga som skulle bära ner grejerna ur min lägenhet på första våningen. Denne man var inte urtypen för hur man tänker sig att en flyttgubbe ska se ut, han var omkring 170 cm lång och otroligt mager och senig. Han meddelade glatt att han just kommit från något annat jobb och egentligen skulle vara hemma och sova - det lät ju mycket betryggande för mig med tanke på att han skulle bära runt mina grejer och breakables.

Hur som helst så var det en fascinerande cirkus som utspelade sig inför mina ögon. Denne lille spenslige karl lastade flyttkartongerna i berg om tre och lyfte dem med otroligt bakåtlutande rygg, sen flög han nerför trapporna med en illers fart. Mellan varven drog han anekdoter om att huset jag bodde i tidigare kallades hönshuset då folk som jobbade på sjukhuset hade bott där och andra "fascinerande" historier medan han flabbade högt. Det mest absurda ögonblicket var när han skulle bära ner min ganska rejäla soffa. Kuddarna var urplockade och först skulle han vänta på den andra killen, men sen ledsnade han och ställde soffan på högkant och tippade den över sig så att han hade den över ryggen med undersidan och baksidan utåt och sittdelen mot ryggen. Han var alltså helt omsluten av min soffa när han störtade nerför trappan i 100 km/h. Jag bara höll andan och tummarna för att han inte skulle slå ihjäl sig själv eller mosa min soffa, men på något sätt så gick det hela bra. Det är min egen skakande upplevelse av flyttbranschen.

Det är kaffet igen

Här är en fin liten Gilmore Girls-dialog som utspelar sig klockan 6 på morgonen. Lorelai och Rory ska delta i ett dansmaraton och är i desperat behov av koffein för att vakna till...

Lorelai: I believe 3 minutes is plenty of time for some coffee.
Rory: Yes, coffee please.
Lorelai: We're dying, load us up.
Luke: It isn't ready yet.
Lorelai: What?!
Rory: (med ynklig röst) Mommy
Lorelai: What do you mean? It's 6.00 in the morning. Nothing says coffee like 6.00 in the morning.
Luke: (plockar fram en gömd termos) You did not get this from me.
Lorelai: Then who do we send our kisses of gratification to?

Bland hasslar och violer

Idag i radioföljetongen "Lady Chatterlys älskare" kom det en fras som jag tyckte var så fantastisk och för den delen exotisk för en äkta nordbo som jag. Sven Wollter läste att Lady Chatterly befann sig "bland hasslar och violer" och det gav mig rysningar av vackerhet.

Danslycka

Den här bilden är så underbar tycker jag. Ballerinan ser så lycklig ut och tyllkjolen är så fantastisk. Och den lilla mössan... den är bara för bedårande för ord :)

När fabulöst inte räcker till...

Det här är en av de snyggaste bilderna jag har stött på! Kjolarna, kjolarna, kjolarna!!!

Just so ab-fab!

Ikväll har jag hittat så sjukt många snygga mode- och reklambilder från tidigare eror att jag knappt kan ta in det hela. Det krävs lite sortering och organisering för att strukturera upp det här, sen ska jag lägga in dem i bloggen - men tills dess njut av denna bild som är too fabulous for words faktiskt...

Mer makaber balett...

När jag googlade efter snygga balettbilder hittade jag även ett antal ytterst horribla, men som ändå är så roliga att jag bara måste lägga in dem också...