Underbara fotofynd!

I helgen när vi var i Luleå fick jag tag på något jag länge velat titta i, nämligen mormor och morfars gamla fotoalbum. Min käre morfar var nämligen hobbyfotograf och tog massor av snygga svartvita bilder. Jag passade på att scanna in en massa bilder, så får det kanske bli till en fotobok så småningom. Här är i alla fall ett snyggt axplock på bilder tagna i slutet av 1950-talet.

Morfar till vänster och som jag har tolkat albumen så är det hans pappa till höger. Jag upptäckte att morfar ofta bar en svart basker på den tiden, mycket stilfullt tycker jag.

Mormor dricker kaffe vid spisen. Den här bilden är helt obetalbart husmors-chic tycker jag.

Morfar och oidentifierad herre. Det är inte klokt så snyggt allt blir bara för att bilden är svartvit och tagen för femtio år sen.

Mormor i husmorstagen igen. Jag vet att jag inte putsar fönster så här tjusigt i alla fall.

Ett vardagsromantiskt frieri

Nu äntligen kan jag berätta en väldigt rolig sak för er; nämligen att Martin och jag har förlovat oss! Det hela skedde i onsdags, men vi ville berätta för familjen innan jag bloggade om det. Det känns hur bra som helst och vi är så glada och nöjda. Martin överraskade mig på vår femmånadersdag med en ring och ett frieri och det hela var precis så vardagsromantiskt som jag önskat mig.

Min stora skräck har alltid varit offentliga frierer på en restaurang, jag skulle heller inte känna mig avslappnad om jag skulle leta mig fram till ringen i labyrinter av rosenblad eller något liknande. Istället plingade Martin på dörren när han kom hem från jobbet och när jag öppnade hade han gått ner på ett knä och höll fram asken med ringarna. Han var klädd i arbetskläder och jag var bekvämt ombytt efter jobbet till mjukbyxor och tjocksockar. Vardagsromantik var ordet och det var alldeles perfekt för oss.

PS. Det kommer bilder på våra ringar senare när jag hunnit fota våra händer. Det är helt vanliga släta guldringar, men de är väldigt fina tycker jag. Tills dess får ni njuta av denna förlovningsring som jag hittade här. Den kostar $166.450, det gjorde inte våra ringar, kan jag säga.

Städilskan tar över

De senaste veckorna så har vår lägenhet fått stå och förfalla lite då vi har ägnat den mesta energin åt att packa och städa i min gamla lägenhet. Det har gått rätt bra att ignorera röran hemma eftersom jag vetat att det är något tillfälligt, men samtidigt så har det känts frustrerande att inte ha tid eller ork att städa.

I eftermiddags fick jag dock nog. Jag satt och försökte jobba vid skrivbordet och det var så trist eftersom det var helt mörkt. Efter en snabb sökning i en kartong hittade jag det jag sökte och ställde upp en fin lampa inne i det mörka hörnet på bordet. Det blev förstås mycket ljust och fint, men samtidigt framträdde allt damm på bordet oerhört tydligt och då var jag tvungen att dammtorka. Detta satte igång en allmän frustration över oredan och jag började städa. Jag plockade, sorterade och dammtorkade, allt med stor iver.

Något som särskilt störde mig just idag var en banankartong med böcker under sovrumsfönstret som alltid är i vägen. Den är Martins egen, så den har stått där hela hösten, men just idag hade den retat mig för sista gången. Städilskan gav mig kraft och jag bar ensam ut en 80 cm Billy-bokhylla i trappuppgången. Detta för att kunna flytta den hylla som ska vara kvar och sen fylla den med böckerna från kartongen så att jag kunde slänga ut den också. Det är fortfarande en hel massa saker kvar att organisera och sortera, men det kändes så bra att äntligen ha fått börja med något åtminstone. Det gjorde mig på mycket bättre humör också, städilskan lugnade ner sig när den fått lite utlopp.

Siamesiska fluff-knutar

Idag när jag cyklade till jobbet såg jag något så otroligt sött och roligt att jag nästan svimmade av. Det var två gamla tanter som promenerade arm i arm och de måste ha varit tvillingar eller åtminstone systrar för de såg precis likadana ut bakifrån. De hade likadana blå jackor, och likadana bekvämt luftiga jeans.

Det bästa var dock frisyrerna, de hade såna här Dr. Quinn-liknande håruppsättningar. Tänk en fluffig basker av hår och så mitt bak långt upp så sitter det något lite knutliknande fast ändå mer en slags tillrättalagd knorr. Och frisyrerna var alltså identiska. Helt makalöst var det och jag önskade så att jag hade haft kameran med mig. Som synes gjorde jag ett ytterst snabbt och taffligt försök att skissa hur de såg ut, men det kan inte förmedla själva upplevelsen.

Ibland är det bättre att tänka efter före

Ni vet min brighta ide om att pimpa till fjärrkontrollen så att den skulle bli ett under av effektivitet, det var inte ett så bra förslag. Jag började känna det när jag fick varningar från alla mina familjemedlemmar. Fast vid det laget hade jag förstås redan sprättat upp kontrollen, vilket minsann inte var det lättaste. Jag hade dock upptäckt att jag inte hade någon folie hemma så projektet hade avstannat.

När jag sen fick kalla fötter och bara ville sätta ihop kontrollen igen så fungerade den naturligtvis inte. Med en isande kall känsla längs ryggraden sprättade jag upp den igen och pillade lite för att allt skulle lägga sig på plats och testade igen. Först efter tredje uppsprättningen fungerade den som vanligt igen, tack och lov. Alltså har jag nu en kontroll som fungerar likadant som innan, men som är något misshandlad i plasten... Hurra för spontana idéer!

Den skräckfyllda bilfärden

Idag skulle pappa och några kompisar ta bussen till Piteå tidigt på morgonen och sen åka hem med långfärdsskridskor. Min del i det hela (för jag skulle aldrig i livet följa med på åkturen) var att plocka upp dem om de inte hunnit hem innan det blev mörkt. Vid 14-tiden kom samtalet och de var då någonstans kring Ersnäs, så jag satte mig i bilen och började köra dit. När jag väl kom till Ersnäs så skulle jag köra in i skogen en bra bit. Inledningsvis gick det bra, vägen var lite isig och snöig, men det var ändå helt ok.

Ju längre tiden gick och jag inte hittade några av de avfartsskyltar jag borde se, så blev jag mer och mer nervös. Det var som att jag bara körde rakt ut i ingenstans. Vägen blev också mycket sämre, den var smalare och halare så även om hastighetsgränsen låg på 90 så körde jag inte fortare än 30-40 km/h. Det värsta var när jag körde nerför en lång, brant backe och såg att vägbanan blänkte väldigt mycket, jag bromsade in lite och bilen bara kanade. Då blev jag riktigt rädd eftersom vägen svängde samtidigt som den var brant. Genom att pumpbromsa och försiktigt svänga ut mot snön vid vägkanten fick jag i alla fall kontroll på bilen och körde sen ännu långsammare. Det var fullt av vattenfyllda diken på sidorna av vägen och jag ville inte hamna i ett sånt. Eftersom det aldrig kom någon skylt hann jag dessutom jobba upp en viss panik, det kändes som att jag var helt ensam i hela världen och det dessutom på en glashal väg i en mörk skog flera mil från bebyggelsen. Inte det roligaste precis. Till sist hittade jag i alla fall igen de tappra skridskoåkarna och jag kunde slappna av en smula. För det var inte jag som körde hem, så mycket kan jag säga!

Memory lane genom Vännäs

Jag vispade ner kameran i väskan imorse eftersom jag tänkte att jag antagligen skulle få vänta lite på bussen hem. Ingen stund känns förlorad om man kan få gå runt och fota lite pittoreska småstadsvyer, eller nere på samhället som det brukar kallas. Det var ju där farmor och farfar bodde medan de levde så jag har en hel del minnen därifrån.

Det var otroligt mulet så ljuset var inte det mest hjälpsamma, men genom att konvertera bilderna till svartvitt och ge dem en sepia-/chokladeffekt kom jag runt problemet lite mer och de andades dessutom ännu mer gamla tider. Så här ser alltså Vännäs ut en vanlig måndagsmorgon.

Lite mysiga juldekorationer på "Stallet", en klädaffär namnet till trots.

Godisaffären Sega råttan heter numer något så själlöst som Vännäs Video. Den finns faktiskt i Umeå också, möjligen en lokal företeelse. Hit brukade vi i alla fall gå och hyra film och köpa godis när vi var på besök.

Det var ingalunda dött i Vännäs centrum, en hel del folk var på språng - eller på spark som denna aktiva äldre herre.

Spark var för den delen ett populärt sätt att ta sig fram.

En riktig damaffär med stilig entré där jag varit in mer än en gång.

Den stora hädelsen är att det klassiska ICA Stinsen bytt namn till ICA Supermarket. Jag tyckte det var fint att mataffären hade en liten vinkning till tågstationen mittemot.

Stallet, igen. Jag vet inte om de menar lokstall eftersom det är ett lok med i logotypen, men jag förstår fortfarande inte vad det har att göra med kläder. Hur som helst, även här har jag varit in ett antal gånger.

Slutligen, ett vackert julpyntat tåg. Detta bara bevisar min tes om att ljusslingor passar precis överallt.

Den skyldiga tjuven

Igår kväll hände en ganska komisk hund-incident. Schäfer Odin pilade förbi mig med något i munnen och han såg lite sådär lagom skyldig ut. Jag hann uppfatta att det var lilla Mannes ben så jag sa till honom att stanna för att jag skulle kunna ta det ifrån honom. Han skyndade sig ännu mer och såg ännu mer skyldig ut, hållningen var dålig, öronen bakåtvinklade och han hade en shifty blick i ögonen. Han stannade i alla fall när jag var lite sträng så jag gick dit för att peta ut benet. När jag började ta tag i det så slurpade han in hela i munnen och bara vägrade att släppa ut det. Snålvattnet bara rann men han vägrade öppna munnen mer än tre milimeter trots att jag sa "loss" och försökte öppna munnen på honom.

Eftersom jag vid det här laget tyckte att det var en principsak så sa jag åt honom att gå till Björn. Där löd han mig och traskade skamset dit och Björn fick förstås ut benet på tre sekunder. När jag senare låg i sängen och inte kunde somna på grun av kaffet jag druckit på ljusstöperiet så fick jag ett litet skrattanfall när jag tänkte på hans otroligt skyldiga min och hur han envist gömt hela benet inne i munnen. Det var lite som en desperat flykt till friheten, eller som ordspråket att man lika gärna kan bli hängd för en silverskål som en knappnål (eller något sådant).

Tjuvplingning, fast av misstag

I min trappuppgång är belysningen på en timer och brukar vanligen slockna precis när jag går upp för trappen efter att ha hämtat min tvätt i tvättstugan. Därför trycker jag alltid på lampknappen innan jag börjar gå i trappen, man vet liksom aldrig när den ska slockna. Idag glömde jag dock det och lampan slocknade när jag var mitt mellan min våning och våningen under. Jag fick alltså treva mig upp för en trapp i totalt mörker och med en tung tvättpåse på en axeln, vilket inte är det roligaste när man är totalt mörkrädd som jag.

Jag lyckades tvinga bort paniken och försöka känna efter var grannen mitt emot mig hade sin lampknapp (hans dörr är närmast trappen och det sitter en knapp bredvid varje dörr). Problemet var bara att jag istället råkade plinga på hans dörr. Nu kan det ju tyckas att det inte är en så stor sak att råka plinga på hos någon, men jag fick en sån där panikkänsla man kan få som barn - att ingen får komma på en med att ha tagit glass eller dylikt. Alltså flydde jag mot min egen dörr och krafsade desperat efter min egen lysknapp och sen fipplade jag med nyckeln för att kunna låsa upp min dörr och hinna in innan han öppnade. Som tur var så hann jag och slapp utsätta mig för att interagera med en granne... Det vore förresten första gången jag såg honom, och då har jag ändå bott här i snart tre år! Nåväl, slutet gott, allting gott.

Små gossars skräck

En annan komisk detalj var när vi var på Maxi och handlade, då stod jag ganska nära bakom några småkillar vid godisvågen. Deras mamma ställde sig bredvid mig och sa något om att det var dags att de blev klara. Då vände sig den mindre av dem om och råkade av misstag svara mig något surt, istället för mamman som stod en meter åt andra hållet.

Jag tittade ner på den lilla 1,20:s-människan och log (för det var ett sånt där kul misstag) och då vände han sig skamset bort. Jag fortsatte småskratta och när han en sekund senare kikade tillbaka och såg att jag fortfarande tittade på honom så kläckte han ur sig ett "ursäkta mig". Som tur var hann jag i alla fall säga att det inte gjorde något, innan han pilade iväg.

Självlysande maränger

Ikväll fick jag för mig att jag skulle baka maränger, såna där stora och fluffigt snygga som finns på caféer (se övre bilden). Slutresultatet blev istället som på den nedre bilden - platta och självlysande gröna. Exakt var saker och ting gick snett kan jag inte säga, jag tyckte inte att jag fick med någon äggula men däremot sköljde jag händerna mellan varje ägg och förmodligen glömde jag att det inte fick komma med något vatten. Hur länge jag än vispade så blev smeten inte sådär superfluffig och hård som den skulle bli, bara seg fast ändå lite rinnig (vilket förstås är anledningen till att de rann ut). Den gröna färgen valde jag eftersom jag inte hade någon röd saft (vilket det skulle vara i receptet) och ändå ville piffa till dem lite. Man lär av sina misstag är väl slutsatsen av dagens experiment.

Rosa maränger från Coop

Bröllopet: blommorna

Medan Malin höll på att fixa sminket kom värdarna för att hämta blommorna till festlokalen, i samma veva ringde mamma som var borta vid blomaffären och sa att de hade stängt. Stängt! Affären ligger i Victoria-Gallerian så det var bara någon typ av galler för, men det var inte någon människa i sikte. Efter en panikslagen kvart där vi på alla sätt försökt ringa butiken och ägaren ringde mamma upp igen och sa att det gick att få upp gallret och att de tänkte gå in och hämta blommorna (som de såg stod i en kyl).

Ivrigt behjälpta av fem Konsum-expediter och vaktbolaget höll mamma upp gallret medan en av expediterna (som tidigare jobbat som florist) gick in och hämtade blommorna, slog in dem i papper och plastpåsar och langade ut dem. Ungefär samtidigt kom ett annat brudpar som också skulle hämta sina blommor och de fick dem också utlangade. Hela situationen är ju mycket absurd och inbrott är ju inte det första man hoppas få göra på sin dotters bröllopsdag, men här fanns det ju inget alternativ. Jag hoppas att personen som skulle ha jobbat igår verkligen skäms ordentligt när hon upptäcker vad som hänt!

Syrénbersåpresenter

När jag skulle skynda iväg till tandläkare fick jag en fantastisk överraskning, på dörrhandtaget hängde en påse som var full av presenter. Det var min underbara kusin Anna som hade varit förbi igår (men jag öppnar ju aldrig om jag inte vet vem det är) och lämnat gåvorna. Jag fick en supersöt kakbok med otroligt snygg layout och fint obestruket papper, ett litet gammaldags glas för sommarblomster från min favoritaffär Backmans, en vit papperspåse med ett vaniljhjärta och finska pinnar i, samt en söt vitblå kökshandduk som agerade presentpapper till boken. Vilken ljuvlig sak att hitta på sin dörr en morgon som denna!

Det är som att alla brev, Elle-tidningar och presenter kommer precis när jag behöver dem som bäst. När jag satt på tandläkarmottagningen och väntade så log jag gång på gång när jag kom att tänka på vad som väntade hemma. Nu har jag precis druckit eftermiddagskaffe och ätit lite av bakverken. Presenterna fick mig att tänka på Ture Sventon och fallet i Lingonboda. Systrarna Fredriksson bodde i ett stort gult trähus på Fredriksro och de hade en syrénberså (som jag väljer att minnas det i alla fall) där de drack eftermiddagskaffe. Kakböcker, blomglas, vävda kökshanddukar och konditorikakor passar precis in där. Det är liksom syrénbersåpresenter.

Kunglig glamour på olycksdag

Idag är det en lite hemsk dag eftersom jag snart ska åka till tandläkare och operera ut en av mina visdomständer. Det har gått oväntat bra att inte hetsa upp sig de senaste dagarna, men idag är magen full av fjärilar. Det kommer ju säkert att gå bra, jag ska få lugnande och kära systeryster ska följa med som moraliskt stöd och senare som ledsagare.

Nyss damp det dock ner något i brevlådan som fick mig att skratta och glömma bort dagens vedermödor en smula. För några veckor sedan läste jag ett utdrag på Aftonbladet ur en ny bok om Prinsessan Victorias och Daniels kärlekssaga. Den var skriven i typiskt smaskig stil och kändes ungefär lika suggestiv och spekulerande som tidningen Vårt Kungahus som jag har citerat ur ett par gånger. Trots att jag inte egentligen kände att jag behövde läsa den här boken fyllde jag i ett litet tävlingsformulär. Och hey presto! - tydligen skrev jag en bra motivering för jag vann den alltså. Ibland är livets små överraskningar synnerligen vältajmade.

Save the drama for your mama

Här om dagen kom ytterligare ett bevis på att det finns vissa diskrepanser mellan humorn hos en gymnasieelev och mellan en 26-åring. Jag skulle visa lite olika t-shirts som inspiration till en uppgift och den ovan tyckte jag och min handledare var rolig. Lite ghetto-rapp-i-käften liksom. Dessutom passar den ju bra på en skola som har estetiska och kreativa program eftersom folk då i allmänhet är lite mer dramatiskt lagda än på, säg ett naturvetenskapligt gymnasium.

Hur som helst så visade jag denna tröja för dem och sa att jag och min handledare tyckte den var rolig. Total tystnad följde. Min handledare sa någon kommentar om den, varpå tystnaden fortsatte. Jag sa leende att vi som är över 25 tycker den är rolig i alla fall, sen gick jag vidare med genomgången. Det är lite kul ändå att upptäcka hur stor skillnad det är i vilken humor man uppskattar. Dessutom tycker jag det är hemskt kul att inse att jag nu verkligen håller på att bli en sån där person som yngre kan tycka är lätt pinsam för att jag liksom inte bryr mig om att jag drar töntiga (i alla fall enligt dem) skämt. Det är härligt att bli vuxen och få självdistans.

Bild från Delia's

Tvättstugekuppen

Idag skulle jag fräscha upp lite svarta kläder genom att köra dem i tvättmaskinen tillsammans med textilfärg. Jag är inte säker på om man egentligen får göra det i allmänna tvättstugor, jag tror inte hyresvärdarna brukar gilla det egentligen. Grejen var dock att jag planerade att först färga, sen köra en gång utan tvättmedel för att skölja ur kläderna och därefter en 95-gradersmaskin med vittvättmedel för att verkligen rensa ur maskinen. Hur som helst så mötte jag, denna av alla dagar, naturligtvis min hyresvärd i trappuppgången på vägen ner till tvättstugan, han höll på att städa och eftersom han hade börjat uppe hos mig så misstänkte jag att han när som helst skulle komma in i tvättstugan.

Typiskt nog haussade jag upp min klädfärgning till en kupp i storleksordning bankrån och fumlade panikslaget med fixeringspulverspåsen som inte ville öppna sig och saltpaketet som aldrig ville tömma sig färdigt så att jag skulle ha fått iordning maskinen innan han eventuellt kom in i tvättstugan för att städa. Som det skulle visa sig så var det bra att jag raskade på för ett litet tag senare kom han in och bytte vatten, samt pratade med mig om hur tvättstugans nya fläkt fungerade. Jag fick en absurd lust att skratta när jag stod och pratade med honom medan den komprometterande svartfärgen sköljde mot tvättmaskinens glasdörr. Som tur var såg han den inte och nu är tvättmaskinens trumma skinande ren igen, medan mina förr så urblekta kläder är sotigt svarta.

Bild från Smeg

När nyanserna inte går fram

Idag när jag hade Grafisk kommunikation med eleverna inträffade en ganska lustig episod. Eleverna designar cd-omslag och medan jag stod och diskuterade med en elev sa hon något som jag instämde fullständigt i och för att uttrycka det svarade jag "amen, sister friend". Det är ett sånt där uttryck som jag brukar slänga mig med och som jag tror är en mix av något jag hört i en film och något jag bara kommit på.

Grejen var i alla fall att den hippa, men unga tjejen inte alls fattade vad jag menade och nyanserna av ironisk överdrivenhet i tal och gester går ju aldrig att förklara. För att inte genera henne sa jag att jag bara försökte vara lite låtsat ungdomlig. Min handledare däremot höll på att skratta ihjäl sig åt hela situationen, speciellt åt min inadekvata förklaring. Ibland är det oceaner mellan 18 och 26 helt enkelt.

Skolutflykt

Jag kom att tänka på en annan sak på temat Södertörn och Ebba Witt-Brattström. När vi läste kursen Folkhemmets estetik så åkte vi på en bussutflykt med klassen och då var hon och en annan professor våra guider. Temat var Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson och vi stannade på lite olika ställen runt Södertörn där författarna hade bott och verkat.

Ett av ställena var Folkets hus i Sorunda, där vi skulle lyssna på en föreläsning om Moa Martinsson. För att vi verkligen skulle få känslan av syndikalistmötena på 1930-talet hade Ebba Witt-Brattström bakat kanelbullar åt oss som vi smaskade i oss tillsammans med kaffe som den andra professorn bryggt medan hon pratade. Jag tyckte det var liksom lite fint det där, universitetslärare som ordnar bussutflykter och fika åt sina studenter. Väldigt mellanstadieaktigt och mysigt.

Misslyckade syprojekt, topp 3

Genom min karriär som sömmerska har jag hunnit med en del märkliga och misslyckade saker. Vissa gånger berodde det på bristande uppfattning om vad som var snyggt och inte, andra gånger på bristande tålamod och förmåga att tänka i fler steg framåt än ett. På högstadiet myntade jag ordspråket "som man syr får man sprätta" och det kännetecknar tyvärr min sömnadsstil, jag har oftast ganska bråttom, orkar inte stryka sömmar hit och dit, upplever att jag tänkt igenom - klipper - och inser att jag totalt missat något viktigt. Här kommer i alla fall min topp 3-lista på misslyckade syprojekt.

På tredje plats: På högstadiet lyckades jag tjata mig till att få sy ett linne av mudd-tyg som var i en väldigt fin lilarosa nyans. Jag följde alla instruktioner, men tyckte att linnet såg väldigt långt ut och innan jag ens kommit till fålla upp underkanten-instruktionen hade jag klippt av linnet några decimeter. Det säger ju sig självt att när jag väl hade gjort allt det andra och tog på mig linnet för att testa längden så var det alldeles för kort, ovanför naveln någonstans. Jag gjorde klart det och visade upp det för syslöjdsfröken, men sen hamnade det genast i en låda någonstans i klädkammaren.

På andra plats: Detta sömnadsprojekt ägde rum någon gång i början av gymnasiet. Jag hade fått för mig att jag skulle sy en morgonrock av något lätt, tunt tyg och efter ett visst letande hittade jag något jag har för mig var bomullstwill i blått. Det här var på ett sommarlov och jag minns att jag lyssnade på en countryskiva med Tim McGraw medan jag duktigt mätte och nålade hit och dit. Jag har som sagt sällan så långt tålamod när det gäller sömnad, men här ansträngde jag mig verkligen. När jag sen kom till punkten med kragen stod det i mönstret att den var valfri och eftersom jag började bli less skippade jag den helt enkelt, däremot ägnade jag extra tid åt att sy bokstäverna M-O-A i snirklig text på fickan. På det hela taget är det nog det mest välsydda plagg jag åstadkommit, problemet är bara att färgen på tyget är precis densamma som i blåställ och även strukturen påminner om blåställstyg bara lite finare. Min noggrant sydda morgonrock påminner alltså mest om någon slags skyddsplagg för verkstadsarbete och som min kära moder påpekade när vi pratade om den för en tid sen så hade jag inte behövt bekymra mig om att göra plagget mindre stöldbegärligt genom att skriva mitt namn på det.

På första plats: Någon gång i början av gymnasiet fick jag för mig att jag lätt skulle kunna piffa upp en trist svart t-shirt med lite överblivet tyg. Ett kantband i hårigt, dalmatinermönstrat tyg vore väl höjden av snygghet, tänkte jag och skred till verket. Utan att använda någon typ av mönster klippte jag och sydde och det blev bara värre och värre hela tiden. Kragen liksom stod rakt ut istället för att ligga fint mot huden och allt var helt ojämnt och fult och det hjälpte inte hur jag än försökte rädda situationen. Till sist gav jag upp efter två timmars bråkande och slängde tröjan som vid det laget liknade något endast en skumögd pantertant eller Cruella de Ville skulle älska. Precis då kom mamma hem från stan och frågade vad jag hade sytt. Jag försökte prata bort alltsammans, men hon hittade bevismaterialet överst i sopkorgen. Jag har aldrig sett henne skratta så mycket som då, hela ansiktet var hopskrynklat, ögonen knappt öppna och tårarna sprutade.

Lyckan i en röd kartong

När jag kastade bort en kartong såg jag en fin papplåda överst bland kartongerna, precis vid min hand och snabbt som attan knep jag den och det tillhörande locket. Jag hade en känsla av att det här var ett tillfälle där det var bättre att vara lite fräck än att fråga om lov då de antagligen skulle ha någon fånig regel kring dumpster diving. Mycket riktigt sa Daniel senare att han hade hört att man inte får ta saker ur containrar, det verkade bero på något i stil med att folk ska kunna känna sig säkra på att slängt är slängt. Fast en gammal kartong tror jag inte att någon känner sig förnärmad över att den fått ett nytt liv hos mig.

Lådan är som synes mycket charmerande i rött ormskinnsmönster. Den är en smula sliten, men det gör inget, då syns det bara att den har varit med om äventyr under sina dagar. På insidan är det en slags ställning, som synes, och initierade designkällor föreslår att kartongen skulle kunna ha varit en förvaringsask till något fint som kanske en lampa eller dylikt. Fin är den i alla fall och nu gäller det bara att klura ut vad jag ska förvara i den.