Balans i tillvaron

Detta är min filosofi...

Älska det du älskar!

Det här är en rolig serieruta med ett fint budskap. Vi borde bli bättre på att verkligen stå för det vi gillar, inte guilty pleasure utan bara pleasure.

En litterär epifani

Jag har just avslutat ett 4 timmar och 7 sekunder långt samtal med bönan vars kusinbarn jag är. Det är verkligen fascinerande att det med vissa personer inte verkar finnas någon spärr på hur länge man kan prata, men väldigt trevligt förstås.

Vi är båda ytterst analytiskt lagda personer som båda också är hemskt förtjusta i "På spaning efter den tid som flytt". Vi höll på att prata om hur otroligt rolig den är och hur den innehåller en massa såna där smågrejer som har att göra med sociala situationer som vi verkligen känner igen oss i. Som exempel när familjen sitter i trädgården och Swann kommer på besök, då säger mormodern med hög röst att det är fult att viska när någon kommer för att den kan tro att man pratar om den. Likaså måste den lille Marcel springa iväg till köket för att hämta saft så att det ska se ut som att de alltid har saft framme, detta för att gästen inte ska känna sig obekväm för att värdfolket plockar fram saften enbart för honom. Vi kunde inte förstå hur människor kan tycka att denna bok är seg eller svårläst. Så plötsligt insåg vi att det ju var för att vi båda var precis likadana själva! Vi övertänker ju också varje situation och analyserar den fram och tillbaka som Proust gör, att läsa om den världen känns väldigt hemtamt alltså...

Eterisk rosenromantik

Det här var väl ändå en romantisk kjol, för att inte tala om den fabulösa kristallkronan - I want one of those!

Om shopping och varaktig lycka

Jag hörde ett intressant inslag igår på Kropp och själ - i P1 förstås. Det handlade om en doktor i filosofi eller något som hade skrivit en bok om lycka och hur vi påverkas av semester. Han sa att vi människor habituerar oss väldigt snabbt till nya omständigheter. När det blir sommar och varmt så tycker vi det är ljuvligt för att det är en kontrast mot kyligare väder och den slaskiga vårvintern som vi har i färskt minne, men snart så vänjer vi oss vid att kunna sitta ute hela dagarna i linne och shorts utan att frysa och då ger det inte lika stor lyckokänsla. Samma sak sa han gällde när vi köper något och upplever ett lyckorus, men snart har vi vant oss vid att ha den saken och då dalar ruset.

Till viss del har han rätt förstås, speciellt om de där barnsligt glada ruskänslorna, men jag tycker ändå att jag kan känna mig väldigt tillfreds när jag tittar på de fina saker jag har runt omkring mig. En svart bastopp från H&M kanske inte direkt talar till mig, men det finns vissa plagg i min garderob, vissa svischiga kjolar eller paljetterade toppar som gör mig riktigt lycklig när jag ser dem. Det skulle kunna kallas ytlighet, men jag föredrar att se det som en förmåga att uppskatta de små sakerna i tillvaron...

Stockholmsromantik

Av någon anledning kom jag att tänka på ett fantastiskt ögonblick som inträffade för några år sen. Det var när jag bodde i Stockholm och jag och en vän hade varit och sett Monsunbröllop på bion vid Medborgarplatsen. Filmen var så fin och fantastisk, och hela den cyniska stockholmspubliken applåderade faktiskt i slutet. Lyckokänslan var så stor liksom.

När vi sen gick ut från bion och nerför trappan till Fatbursparken så var det sådär magiskt som det nästan aldrig blir. Det var en ljummen majkväll och det luktade underbart av alla de fabulösa äppelträden som stod i blom. Bara det hade ju varit nog så vackert, att gå genom parken och insupa dofterna och synintrycken. Stämningen förhöjdes dock ytterligare av att det stod en man där och spelade saxofon. I vanliga fall är jag inte så förtjust i saxofonmusik, det känns så klichéartat romantiskt på något vis, men just i det där ögonblicket så var alltsammans bara magiskt.

Lördagspost

När systeryster hämtade in tidningen nyss så hittade hon förutom en märkligt förminskad Kuriren även post till mig. Det var inte Posten som börjat med lördagsutdelning utan min kära kompis Sofia som hade lämnat en bok hon berättat om i brevlådan. Som en extra fin effekt var det ett underbart rosa bokmärke som markerade ett speciellt intressant kapitel. Vänner alltså, dessa fina...

Jordgubbar och glass till lunch

Nu ska jag strax inta lunch i form av jordgubbar och glass, det är en sann sommarlyx. Vad som inte är lyxigt är glassplittret som jag upptäcker lite varstans i rummet, fast jag dammsugit. Jag har en naggande känsla av att jag snart kommer att ha en vass liten darling i foten...

Kaffe klär även ett ekgolv

Olyckan jag länge förutspått skedde precis. När jag sitter och fikar vid min dator så står kaffeglaset på den utdragbara tangentbordsskivan och idag lyckades jag knuffa ner ett halvfullt glas modell större på golvet. Det hördes ett högt krasch och sen var det glassplitter och kaffe över halva golvet. Det roliga som jag upptäckte när jag stirrat på golvet ett tag var att glaset som föll klarade sig utan en skråma, det gjorde däremot inte ett mindre glas som stod på golvet. Jag hade ställt ner det där igår eftersom jag ville förhindra att det skulle ramla ner. Irony of ironies alltså.

Nu är golvet torrt och glasfritt, men tills jag tar mig för att skura så går det att ana en viss kaffe-bouqet

Klagovisorna talar till mig

De senaste dagarna har jag skrattat så himla mycket åt en länk min kära vän Anna skickade till mig. Det är en klagokör, där vanligt folk samlas för att tillsammans i sång klaga på vardagsföreteelser. Följ länken och lyssna på exempelvis makalösa "The Birmingham Song": http://www.ykon.org/kochta-kalleinen/complaintschoir.html

I den sången sjunger de en fras som talar till mig just nu: "why does my computer take so very long". Min dator är så otroligt seg att jag praktiskt taget känner de grå håren växa ut medan jag väntar på att den ska starta. Som exempel tar msn flera minuter att sätta igång och under tiden programmet arbetar kan man inte röra något alls, för då låser det sig... jasi, det är då inte lätt!