Dramatik i villaidyllen

Ikväll inträffade sommarens hittills mest dramatiska händelse i villaidyllen. Jag och Malin ägnade oss åt att spela badminton på gräsmattan på framsidan när vi plötsligt hörde ett larm gå igång. Vi antog att det var ett billarm som snart skulle tystna, men det gjorde liksom aldrig det. Efter att ha plågats av larmet en kvart gick vi in och jag ringde till polisen för att höra om de kunde göra något för att få tyst på oväsendet. Jag blev kopplad till poliskontoret och de sa att de skulle se om de kunde skicka ut någon (som i "fat chance", typ), samtidigt märkte jag att någon av grannarna också stod ute på gatan och lät som att hon pratade med polisen.

Efter jag hade ringt stannade jag kvar ute och nu började det samlas en liten klunga av grannar som alla undrade vad som pågick. Någon hade gått och tittat och tyckte att larmet verkade komma från baksidan av huset (eftersom ingen bil stod på tomten var det uppenbarligen inte ett billarm i alla fall), och vi diskuterade idiotin i att ha köpt ett larm och sen inte kopplat det till ett vaktbolag. Hade de haft ett larm kopplat till Securitas så hade de ju varit på plats efter fem minuter men det här hade fått låta i 30 minuter. Medan vi stod där kom en svart bil farande och några (inte de som ägde huset, enligt den gamla tanten som verkade ha koll på alla grannar) och de fick slutligen av larmet. Polisen såg vi naturligtvis inte röken av.

Under mitt samtal med två äldre grannar fick jag reda på en massa skvaller om vårt område. En hemsk historia var att ett äldre par i höstas blev utsatta för ett rån och blev fastbundna och allt och att rånarna visade sig vara inga mindre än sonen och sonsonen - hur förfärligt var inte det! Jag fick också höra att när fjärrvärmeröret gick sönder i våras så lät det som en jetflygplansmotor i en annan grannes källare. Man borde socialisera mer med sina grannar, det är då ett som är säkert.

Shopping och reklamationens våndor

Efter att ha skjutit upp en stadsrunda full med ärenden var jag tvungen att ta tag i det hela idag. Det bär mig alltid emot att missa dyrbart solhäng, men vad kan man göra. Alla affärer verkade ha drabbats av någon slags utförsäljningsbacill för det var total rea precis överallt. Jag kunde inte hålla mig från att göra några små fynd heller, ett par underbara rosa gardiner med ett lite japanskt mönster, en fin flätad brödkorg samt lite lyxiga hudprodukter från Make up Store som hade total utförsäljning på grund av ombyggnation.

Jag tog även tag i att reklamera mina kära Replay-jeans som jag köpte innan jul. De har gått sönder på insidan av benen och även om jeans brukar göra det förr eller senare så tycker jag att jeans för 1200 kr borde hålla längre än ett halvår. Som tur är höll jeansförsäljaren med mig så det var inga problem att lämna tillbaka dem. Det känns som lite av en seger att jag gjorde det där, även om man vet att man har konsumenträttigheter så är det alltid lite jobbigt att reklamera trasiga saker. Jag antar att jag är rädd för att personen i kassan ska se på mig med överlägsen blick och bara vägra ta tillbaka plaggen. Man kan ju inte mer än misslyckas med en reklamation, men det bär mig alltid lite emot i alla fall. Fast på den här fronten har jag ändå utvecklats väldigt mycket sen jag var tonåring, då tyckte jag det var pinsamt att lämna tillbaka något på öppet köp. Jag minns en gång när jag hade köpt ett par läckra lila jeans och efter ett tag kom på att jag nog inte hade råd med dem, då tyckte jag det kändes hemskt pinsamt att lämna tillbaka dem samma dag (fråga mig inte varför). Jag försökte få en kompis att gå in med dem men hon tyckte sånt där var ännu jobbigare än jag så det blev ändå jag som slutligen fick bita i det sura äpplet. Ett ljuvt minne...

Äpple, bok och kaffe i skuggan

Efter några timmars solande var det väldigt skönt att sätta sig i skuggan på framsidan med eftermiddagskaffe, ett äpple och en avslappnande bok.

Skrämselpropaganda, fetma & förändringar

Igår tittade jag på ett program på trean som hette 500-kiloskliniken som handlade om ett vårdhem för sjukligt feta människor. Det var som väntat en tragisk inblick in i den misär som ett okontrollerat ätande innebär. Den typen av program får mig alltid att känna mig lite äcklad, inte människorna i programmet utan själva grejen att göra underhållning av människors lidande - och naturligtvis att jag själv ser på det. Bortsett från just den moraliska aspekten så finns det en annan som jag tycker är intressant och det är det här med grav skrämselpropaganda som en motiverande kraft. I programmet var det med en 24-årig tjej som bott på kliniken i två hela år utan att tappa ett endaste kilo för att hon inte höll sig till dieten utan beställde mängder av hämtmat och lät bli att träna. Det var först när hennes 29-åriga rumskompis dog av fetman som hon fick motivation för att göra en förändring.

Jag tänker också på det här med Du är vad du äter, vi pratade om det i helgen och mamma sa att hon tyckte att programledaren var så elak, varpå jag (lite ironiskt) sa att hon väl var tvungen att väcka dem ur sin sockerkoma på något sätt. Men det är just det, hur ska man få till en stor förändring som kräver massor av uppoffringar på något annat sätt? Vi människor vill alltid gå den lättaste vägen och vi är experter på att blunda för allt otäckt som kan komma sig av vår livsstil. I fallet med patienterna på 500-kiloskliniken så kunde de knappt röra sig men vägrade ändå inse att något måste göras. Eller så kanske det framstod som att så mycket måste förändras att det verkade övermäktigt. Det vore naturligtvis mycket trevligare om man enbart kunde ägna sig åt att från en positiv synvinkel motivera sig själv till en förändring, men inget tycks vara så effektivt som hot om diabetes, livshotande sjukdomar och en för tidig död.

Sommarlyx

Idag har det äntligen slagit om till sommarväder och det känns så härligt. Efter att ha ägnat förmiddagen åt att göra en misslyckad tacopotatisgratäng (där potatisen efter en timme i ugnen fortfarande var halvt rå) har jag ägnat resten av dagen åt att sola på altanen. Det bästa med att bo i en villa över sommaren är att allt blir så enkelt, vill man gå ut och sola gör man det. Vill man sitta i skuggan på framsidan gör man det. När man bor i lägenhet känns det som att allt blir ett projekt, man måste ordna picknickmat och hitta bra ställen att fara till, vare sig det handlar om stranden eller en park.

Nu är det förstås härligt med en dag på stranden med, men jag tycker det känns så smidigt och bra att kunna gå ut och in som jag vill och det behöver inte kännas som att solningen är ett heldagsprojekt heller. Jag hade tänkt åka på banken och göra några ärenden på stan, men det får vänta till imorgon. Efter en trött och upptagen period känns det som den ultimata lyxen att kunna strunta i allt annat och bara ha en skön hemmadag med solning och telefonprat och senare ikväll tänkte jag se en film och äta hemgjorda popcorn. Mer än så krävs det inte för att få mig i balans igen.

Fotopromenad på Östermalm

Igår tog jag en lång fotopromenad runt Östermalm i Luleå och fotade med pappas fina kamera. Även om den tar mycket bättre bilder än min egen så hade jag haussat upp förväntningarna till max så jag blev lite besviken, speciellt som många husbilder var tagna i eftermiddagsskugga och därmed såg lite trista ut. När jag vant mig lite vid bilderna tyckte jag hur som helst bättre om dem. Här är några soliga gula och vita exemplar.

Lära känna på nätet

Jag har tänkt på det här med relationer på nätet, det är liksom en väldigt intrikat och snårig fråga. Numer hänger jag exempelvis en del på en fotosajt där jag laddar upp kort, skriver kommentarer på andras kort och får kommentarer själv. I kommenterandet av en människas foton blir det alltid lite personligt och jag upplever att det är en positiv jargong på den sidan, det är många peppande kommentarer och trevliga svar. Samtidigt finns möjlighet att kommunicera via en slags internmail och där kan man ibland få mail från någon som gillade ens bilder eller tackar för att man lägger till den som kontakt (det är mer som att man gör ett bokmärke på den personen).

Jag mailväxlar lite med en äldre man från Californien som jobbar inom tv-branschen (som som visade sig vara gift med en av läkarna i Extreme makeover!) och det är liksom sådär lagom småtrevligt, vi är artiga och pratar lite om tv, resor och annat oladdat. Båda kan liksom konsten att närma sig en ny person på ett smidigt och socialt acceptabelt sätt. Men sen finns det andra personer som inte riktigt kan känna av hur lite man egentligen känner varandra på nätet och vill för mycket för fort. Dessa personer menar i allmänhet väldigt väl, men det blir ändå lite fel och jag drar i dessa fall alltid öronen till mig. Det är synd, för om de tog det lite lugnare skulle man säkert kunna lära känna varandra en smula åtminstone.

Romantisk film-shopping

Love comes softly, Love's enduring promise & The Inheritance

Jag har just gjort något så underbart som en gratisshopping på Amazon.com. Det är förstås inget magiskt inblandat utan pappa lovade att köpa ett stetoskop åt Malin när han åker till USA imorgon och då fick jag shoppa för lika mycket. I ett sånt läge är det nästan så att det blir svårt för ens ystra sinne att välja, det finns så mycket man skulle kunna handla.

Eftersom säsong 6 av Gilmore Girls precis gått upp från $20 till $40 dollar väntar jag med att köpa den senare i sommar eller i höst då han också ska dit och hoppas att den har sjunkit tillbaka. Jag passade på att välja tre härligt romantiska filmer som jag älskar men som jag bara har i skräpiga VHS-varianter eller i någon epig datorvariant och som inte finns att beställa på någon svensk näthandel. Dessutom valde jag en svart bläckpatron till skrivaren, rätt trist sak förstås men den kostade 200 kr och inte 400 kr som i Sverige.

Sorsele kyrka

Här är några bilder på den underbart vackra träkyrkan i Sorsele.

Kusinkväll

Idag var det äntligen dags för sommarens första kusin-häng. Vid klockan 19 kom Kristin förbi med exakt samma sak som jag och Malin hade tänkt baka - en smulpaj med hallon och blåbär (eller det var mitt förslag, Malin tyckte vi skulle göra en med bara blåbär). Vi kunde förstås inte hålla oss tills vi hade hämtat Marie från jobbet vid 21 så vi passade på att fika innan dess. När det sen började bli dags för Kristin att åka och hämta henne lade jag fram ett litet diskret förslag om att vi skulle åka med och köpa lite godis (Marie sommarjobbar på Maxi), och så blev det också.

Helt underbart var det att hinna sitta och prata med favoritkusinerna. Som en av dem sa så måste vi se till att hitta på saker i sommar, eftersom de inte har något liv annars. Och blir det inte lite så, det är jobbet och sen är det lätt att bara slafsa runt hemma och inte göra något. Men inte i år! Jag och Sofia har bestämt att vi ska se till att komma iväg till stranden och glassa, jag och Malin ska vara duktiga och träna oss med promenader och pilates och med tvillingarna ska vi ha mys- och filmkvällar. Inte pjåkigt alls.