Ljusrosa pion i skuggan

Nu har sommarens pioner äntligen slagit ut.

Mörk choklad för hälsan

Jag har länge läst artiklar om och hört på hälsoprogram på tv att mörk choklad skulle vara bra för det allra mesta. För en godisälskare som jag vore den främsta vinsten kanske att en liten bit mörk choklad skulle dämpa godissuget. I ett tappert försök att testa den teorin köpte jag ett paket någon gång i höstas, men tyvärr är jag bara inte speciellt förtjust i det och chokladkakan låg i min kyl i ett halvår innan jag till sist slängde den.

I DN läste jag nyss att många rön om den mörka chokladens nyttighet har kommit från chokladindustrin men att det nu har kommit en vetenskaplig studie som säger att mörk choklad är bra för att sänka blodtrycket (vilket jag helst borde göra). Endast en ruta 85 %-ig choklad räcker. Det borde man väl kunna peta i sig?

Harry Potter om 20 år?

Det här tyckte jag var hemskt kul: Madame Tussauds vaxkabinett har gjort en vaxdocka av Daniel Radcliffe som spelar Harry Potter - men se hur han ser ut! De har fått honom att likna en 35-årig affärsman från Wall Street snarare än den 17-åriga kille han ser ut som (se högra bilden).

Bilder från Aftonbladet och Imdb

Rosa tapeter

På min fotopromenad i söndags gick jag förbi Tati som har öppnat på Skomakargatan och såg dessa fabulösa tapeter i skyltfönstret. Den näst längst till vänster är min klara favorit, tänk att ha en vägg eller varför inte ett helt rum tapetserad med den. En sann dröm.

Dramatik i villaidyllen

Ikväll inträffade sommarens hittills mest dramatiska händelse i villaidyllen. Jag och Malin ägnade oss åt att spela badminton på gräsmattan på framsidan när vi plötsligt hörde ett larm gå igång. Vi antog att det var ett billarm som snart skulle tystna, men det gjorde liksom aldrig det. Efter att ha plågats av larmet en kvart gick vi in och jag ringde till polisen för att höra om de kunde göra något för att få tyst på oväsendet. Jag blev kopplad till poliskontoret och de sa att de skulle se om de kunde skicka ut någon (som i "fat chance", typ), samtidigt märkte jag att någon av grannarna också stod ute på gatan och lät som att hon pratade med polisen.

Efter jag hade ringt stannade jag kvar ute och nu började det samlas en liten klunga av grannar som alla undrade vad som pågick. Någon hade gått och tittat och tyckte att larmet verkade komma från baksidan av huset (eftersom ingen bil stod på tomten var det uppenbarligen inte ett billarm i alla fall), och vi diskuterade idiotin i att ha köpt ett larm och sen inte kopplat det till ett vaktbolag. Hade de haft ett larm kopplat till Securitas så hade de ju varit på plats efter fem minuter men det här hade fått låta i 30 minuter. Medan vi stod där kom en svart bil farande och några (inte de som ägde huset, enligt den gamla tanten som verkade ha koll på alla grannar) och de fick slutligen av larmet. Polisen såg vi naturligtvis inte röken av.

Under mitt samtal med två äldre grannar fick jag reda på en massa skvaller om vårt område. En hemsk historia var att ett äldre par i höstas blev utsatta för ett rån och blev fastbundna och allt och att rånarna visade sig vara inga mindre än sonen och sonsonen - hur förfärligt var inte det! Jag fick också höra att när fjärrvärmeröret gick sönder i våras så lät det som en jetflygplansmotor i en annan grannes källare. Man borde socialisera mer med sina grannar, det är då ett som är säkert.

Shopping och reklamationens våndor

Efter att ha skjutit upp en stadsrunda full med ärenden var jag tvungen att ta tag i det hela idag. Det bär mig alltid emot att missa dyrbart solhäng, men vad kan man göra. Alla affärer verkade ha drabbats av någon slags utförsäljningsbacill för det var total rea precis överallt. Jag kunde inte hålla mig från att göra några små fynd heller, ett par underbara rosa gardiner med ett lite japanskt mönster, en fin flätad brödkorg samt lite lyxiga hudprodukter från Make up Store som hade total utförsäljning på grund av ombyggnation.

Jag tog även tag i att reklamera mina kära Replay-jeans som jag köpte innan jul. De har gått sönder på insidan av benen och även om jeans brukar göra det förr eller senare så tycker jag att jeans för 1200 kr borde hålla längre än ett halvår. Som tur är höll jeansförsäljaren med mig så det var inga problem att lämna tillbaka dem. Det känns som lite av en seger att jag gjorde det där, även om man vet att man har konsumenträttigheter så är det alltid lite jobbigt att reklamera trasiga saker. Jag antar att jag är rädd för att personen i kassan ska se på mig med överlägsen blick och bara vägra ta tillbaka plaggen. Man kan ju inte mer än misslyckas med en reklamation, men det bär mig alltid lite emot i alla fall. Fast på den här fronten har jag ändå utvecklats väldigt mycket sen jag var tonåring, då tyckte jag det var pinsamt att lämna tillbaka något på öppet köp. Jag minns en gång när jag hade köpt ett par läckra lila jeans och efter ett tag kom på att jag nog inte hade råd med dem, då tyckte jag det kändes hemskt pinsamt att lämna tillbaka dem samma dag (fråga mig inte varför). Jag försökte få en kompis att gå in med dem men hon tyckte sånt där var ännu jobbigare än jag så det blev ändå jag som slutligen fick bita i det sura äpplet. Ett ljuvt minne...

Äpple, bok och kaffe i skuggan

Efter några timmars solande var det väldigt skönt att sätta sig i skuggan på framsidan med eftermiddagskaffe, ett äpple och en avslappnande bok.

Skrämselpropaganda, fetma & förändringar

Igår tittade jag på ett program på trean som hette 500-kiloskliniken som handlade om ett vårdhem för sjukligt feta människor. Det var som väntat en tragisk inblick in i den misär som ett okontrollerat ätande innebär. Den typen av program får mig alltid att känna mig lite äcklad, inte människorna i programmet utan själva grejen att göra underhållning av människors lidande - och naturligtvis att jag själv ser på det. Bortsett från just den moraliska aspekten så finns det en annan som jag tycker är intressant och det är det här med grav skrämselpropaganda som en motiverande kraft. I programmet var det med en 24-årig tjej som bott på kliniken i två hela år utan att tappa ett endaste kilo för att hon inte höll sig till dieten utan beställde mängder av hämtmat och lät bli att träna. Det var först när hennes 29-åriga rumskompis dog av fetman som hon fick motivation för att göra en förändring.

Jag tänker också på det här med Du är vad du äter, vi pratade om det i helgen och mamma sa att hon tyckte att programledaren var så elak, varpå jag (lite ironiskt) sa att hon väl var tvungen att väcka dem ur sin sockerkoma på något sätt. Men det är just det, hur ska man få till en stor förändring som kräver massor av uppoffringar på något annat sätt? Vi människor vill alltid gå den lättaste vägen och vi är experter på att blunda för allt otäckt som kan komma sig av vår livsstil. I fallet med patienterna på 500-kiloskliniken så kunde de knappt röra sig men vägrade ändå inse att något måste göras. Eller så kanske det framstod som att så mycket måste förändras att det verkade övermäktigt. Det vore naturligtvis mycket trevligare om man enbart kunde ägna sig åt att från en positiv synvinkel motivera sig själv till en förändring, men inget tycks vara så effektivt som hot om diabetes, livshotande sjukdomar och en för tidig död.

Sommarlyx

Idag har det äntligen slagit om till sommarväder och det känns så härligt. Efter att ha ägnat förmiddagen åt att göra en misslyckad tacopotatisgratäng (där potatisen efter en timme i ugnen fortfarande var halvt rå) har jag ägnat resten av dagen åt att sola på altanen. Det bästa med att bo i en villa över sommaren är att allt blir så enkelt, vill man gå ut och sola gör man det. Vill man sitta i skuggan på framsidan gör man det. När man bor i lägenhet känns det som att allt blir ett projekt, man måste ordna picknickmat och hitta bra ställen att fara till, vare sig det handlar om stranden eller en park.

Nu är det förstås härligt med en dag på stranden med, men jag tycker det känns så smidigt och bra att kunna gå ut och in som jag vill och det behöver inte kännas som att solningen är ett heldagsprojekt heller. Jag hade tänkt åka på banken och göra några ärenden på stan, men det får vänta till imorgon. Efter en trött och upptagen period känns det som den ultimata lyxen att kunna strunta i allt annat och bara ha en skön hemmadag med solning och telefonprat och senare ikväll tänkte jag se en film och äta hemgjorda popcorn. Mer än så krävs det inte för att få mig i balans igen.

Fotopromenad på Östermalm

Igår tog jag en lång fotopromenad runt Östermalm i Luleå och fotade med pappas fina kamera. Även om den tar mycket bättre bilder än min egen så hade jag haussat upp förväntningarna till max så jag blev lite besviken, speciellt som många husbilder var tagna i eftermiddagsskugga och därmed såg lite trista ut. När jag vant mig lite vid bilderna tyckte jag hur som helst bättre om dem. Här är några soliga gula och vita exemplar.