Dialekter och stora aspblad

Vi brukar som sagt läsa lokaltidningarna vid frukostbordet på posten, och jag brukar dessutom komplettera med DN. Tidningarna brukar vara fulla av små underhållande juveler och en av dessa sommarmorgnar var det två saker som fångade min uppmärksamhet. Till att börja med så hade DN en liten serie om dialekter och delen jag läste handlade om göteborgskan, där ordet "änna" diskuterades. Det var professorn Ronny Ambjörnsson som uttryckte sig på detta fina vis:

" 'Det är kallt i dag' är ett påstående som kan vara relevant i Stockholm, men i Göteborg ter sig alltför vågat. Vädret kan på en kvart skifta, ett lågtryck snabbt ta sig uppför Kungsportsavenyn och breda sig ut över Götaplatsen. Änna kallt i dag, låter mer omdömesgillt och betyder ungefär "det är liksom kallt i dag" (änna = liksom, trol. från tyskans ähnlich). Det kan förefalla kallt, men det beror naturligtvis på hur man klätt sig, och var man befinner sig, på skuggsidan eller solsidan av tillvaron, ute eller inne.

Efter att jag hade läst upp det för min kollega kontrade hon med något som var långt mer underbart, nämligen genom att visa upp den här bilden från NSD. Är det ändå inte underbart att skriva ett reportage om en pojke som hittat ett stort aspblad? Det är det som jag gillar med lokaltidningar, de ger plats för den där typen av små berättelser.

Postfrukost

Varje morgon på förmiddagsrasten på posten äter jag min frukost bestående av yoghurt, smörgåsar och lite av det bittra kaffe som serveras. För det mesta brukar jag och en av de andra sommarjobbarna ha väldigt roligt när vi läser upp lustiga utdrag ur lokaltidningen, studerar bröllopsbilder eller bara rent allmänt skrattar åt något. Eftersom vi börjar så tidigt blir ju det mesta ganska roligt vid den här tiden på dagen.

Det är något härligt oglamouröst över postfrukostarna, med det smuliga köksbordet och den vita postkoppen där kaffet alltid har runnit över kanten lite grann. Det känns lite grann som i en storfamilj där alla ser de andra när de är som mest sårbara och liksom slafsiga, som man kan vara hemma. Visserligen brukar jag inte äta den typen av frukost när jag är hemma, då är det smörgåsar på assiett och kaffe i ett stort oskvimpigt glas som gäller. Men ändå, det är lite fint att få dela något sådant med andra.

Sommarstugan

Här kommer några fler bilder på min sommarstuga. Ett underbart ställe att vara på där vattnet kluckar och skogen luktar gott, samtidigt som myggorna och allsköns märkliga skärgårdsinsekter aldrig är långt borta.

Yrsel och snigelslem

Nu tycks sommarens stress och press ha hunnit ikapp mig och jag har haft migrän igår och idag som gjort att jag inte kunnat gå till jobbet. Förutom huvudvärken har jag varit helt matt och haft yrsel som visat sig var och varannan gång jag rör på huvudet. Förhoppningsvis blir det lite bättre nu när jag är hemma och vilar så att jag känner mig pigg på bröllopet på lördag.

Jag har just sett klart gårdagens Project runway, vilket är en av mina favvo-serier på glamourfronten. När jag slog av videon hamnade jag på en kanal som visade tv-shop och den mest fantastiska produkt man kan tänka sig. Det var en hudkräm gjord på snigelsekret som påstods bygga upp huden igen och med vilkens hjälp man skulle få perfekt hud, fri från rynkor, fläckar, ärr, finnar etc. etc. Det jag tyckte var kul var just den här kopplingen till snigeln, det de använde var samma ämne som snigeln använder för att laga hål i sitt skal. De hade till och med en rapport de visade upp som kallades snigel-rapporten. Känns det dock inte väldigt äckligt att smörja in ansiktet med snigelslem?

Synkroniserade hundar

En liten ljusglimt på min jobbiga posttur var två små bruna hundar. Det är en tomt där jag kör förbi både på ena sidan och på framsidan och på deras altan befann sig dessa hundar. Först stod de båda på bakbenen, på varsin sida om en blomkreation i en stor kruka, och tittade på mig. De stod på exakt lika långt avstånd från blomkrukan och det såg bara så kul ut, som två konstfullt utplacerade statyer ungefär. När jag sen hade kört runt till brevlådan och tittade bakåt på dem så satt de båda ner och tittade på mig med identiskt vickade huvuden. Lite som synkroniserad simning, fast synkroniserad brevbärartittning och jag kunde inte låta bli att skratta högt åt dem. Det är såna små ögonblick man får ta till sig och njuta av så mycket det går i stunden.

Yrsel, fuktig luft och massor av post

Just nu känner jag mig som en bruten kvinna och det är förstås posten som har orsakat detta tillstånd. Från och med igår var det slut på sommartrafiken och istället vanlig postmängd vilket är lite mastigt för en bortskämd sommarvikarie. Vi har varsin "kundvagn" med post i och idag fyllde jag min två gånger, vilket som ni förstår innebär att det är massiva mängder post. Dessutom var det gruppreklam OCH utdelning av Biltema-kataloger. Detta är förstås inte snällt mot mina axlar som värker redan innan jag kommer till jobbet, för att inte tala om under turen.

Som om inte detta vore nog känner jag mig konstant svimfärdig och yrslig i det oerhört fuktiga vädret. Dagens Kuriren meddelade att det var 96% luftfuktighet här igår, vilket är rejält mycket. Det känns som att jag går runt i en dimma och varje rörelse kräver en enorm viljestyrka och ansträngning. Bara två dagar kvar, bara två dagar kvar, tänker jag medan jag andas djupt för att inte ge efter för yrseln och viljan att bara lägga mig ner på golvet.

Dags för värmeljusen igen

Nu är klockan precis efter 22 och det är alldeles mörkt ute. Här uppe i norr är det ett säkert tecken på att det är sensommar, vilket kan vara nog så trevligt i sig. Jag börjar komma över lite av den nostalgi och melankoli jag för några dagar sen kände över sommarens hägrande slut och det är bra. För att fira det som är den bästa backdropen för mysiga värmeljus borde man vara ute mer på kvällarna, inlindad i filtar och drickandes te om så behövs, och hänga med vänner i skenet av stearinljus. Det gäller att fixa till något sådant helt enkelt.

Flytt-trauma

Idag kom det några flyttgubbar och skulle hämta lite saker som skulle ner till mamma i Falun. Innan de kom tänkte jag på ett radioprogram jag hörde förra sommaren om flyttgubbar. En av männen som var med sa att de ibland kände sig helt osynliga och ignorerade när de kom till ett företag som skulle flytta, ingen frågade om de ville hänga av sig jackorna någonstans eller sa knappt hej. Jag tänkte att jag skulle försöka vara en exemplarisk flyttkund och vara riktigt trevlig.

Mitt leende stelnade dock lite och ersattes av ett hjärta i halsgropen när möbler började flyga ut ur huset med en sjusärdeles fart och saker krockade med dörrkarmarna. De försökte nog vara försiktiga, men med den hastighet som allt ska gå med så är det ju omöjligt att navigera sig ut ur trånga öppningar helt smärtfritt. Inget klår dock känslan jag fick när jag flyttade från Södertälje och en minimal flyttgubbe lastade min tunga soffa på ryggen och störtade nerför trapporna. Jag är lite traumatiserad när det gäller sånt här helt enkelt.

Tristess-söndag

Idag är det en sån där dag när jag bara känner mig väldigt uttråkad och samtidigt lat och trött. Jag har sett 14 avsnitt av Gilmore Girls och grejat med bilder i datorn och känner att jag vill göra något annat men kan samtidigt inte komma på något. Mitt på dagen tog jag en liten paus och åkte in till Åhléns och köpte en ny kalender, en fin tygstuv och en grej till en bröllopspresent, men det var bara ett litet avbrott från tristessen. Jag borde kanske fara ut och jogga eller något, men det regnar ute och jag känner mig dessutom för otränad. Bakning är ett alternativ, men efter att ha ätit de ultrasockriga fruktkaramellerna från stugan hela dagen så känner jag mig ganska äcklad. Som en extra bonus har jag insett att mitt hår har blivit lite svårskött, lockarna längst ner känns liksom väldigt risiga. Typiskt.

Om sommarens separationsångest

På köksbänken i stugan hittade jag också den här glasburken med hårda fruktkarameller som blivit kvar sen mamma och Björn var i stugan tidigare i sommar. Det var lite sorgligt att se den stå där med några godisar på botten och liksom vara en påminnelse om när stugan var full av folk, busande hundar, eftermiddagskaffe och grillmiddagar.

Jag blir alltid lite nostalgisk när sommaren börjar närma sig sitt slut, det är väl min eviga separationsångest som visar sig i allt från böcker och tv-serier till resor, månader och årstider. Jag tycker bättre om början av saker, när allt ligger framför och det känns som att inget ska ta slut. Visserligen har alla stadier sin charm, men det gäller att komma över den där brytpunkten från att något är slutet till att det blir början igen. Sen är det väl så att sommaren alltid är den främsta av dessa saker som man inte vill ska ta slut. Den för med sig så mycket trevligheter och framför allt ett nästan mytiskt hopp om underbara saker som ska hända.

PS. Jag tog förstås med mig karamellerna hem, jag kunde inte låta dem stå övergivna kvar på bänken hela vintern.