Resemisär

Nu bloggar jag från ett snö-löst Luleå och resan dit var mycket bökig. Jag spenderade förmiddagen med att frenetiskt packa och fixa alla miljoner småsaker som alltid måste ordnas innan man åker bort. När jag sen äntligen kom fram till sjukhuset var bussen försenad. Riktigt försenad. Efter en halvtimme kom första bussen, men den var proppfull så ingen fick komma ombord. Ett tag senare kom en till buss som bara hade några platser kvar, jag hade kunnat komma med på den fast jag hade inga kontanter och bussen tog inte kort. Alltså fick jag vänta ytterligare ett tag. Sen kom det en extrabuss, fast den skulle bara gå till Skellefteå. Det slutade med att vi stackare som blivit kvar fick åka med den i alla fall så sa busschauffören att han skulle ringa och se till så att vi blev upplockade i Skellefteå. Han var för övrigt den första chaufför som var trevlig och gav något slags svar om vad som pågick.

Väl ombord på bussen satt jag påbylsad hela vägen eftersom jag var totalt nedkyld efter att ha stått ute i kylan en timme och väntat. Det positiva var att bussen jag åkte på var ganska tom så jag kunde bre ut mina tillhörigheter lite och satt i lugn och ro och löste ett korsord i Svensk Damtidning och mumsade lussebullar. Bussen fick åka till Piteå innan vi hann ikapp en annan Haparandabuss och där fick vi hoppa över och tränga ihop oss med alla andra resenärer. Slutligen kom jag alltså hem, men det var en mycket kaosartad upplevelse och man kan aldrig sluta förundras över att bussbolagen inte lär sig att det ALLTID är många som vill åka hem över jul. Så svårt kan det väl inte vara tycker man.

Uppdrag packning!

Just nu pågår ett frenetiskt packningsarbete så att jag ska hinna med 14-bussen. Eftersom jag inte direkt har någon mat hemma förutom lite yoghurt verkar det smart att äta en lätt lunch och sen bege sig hem i tid för middagen. Det är mycket att packa, fast den här gången ska jag balansera allt på cykeln så det gäller att inte bli för ivrig. Eftersom jag mest tänker såsa runt i mjukbyxor hemma är det ju onödigt att ta med sig allt för mycket. Dessutom har jag en hel del skolböcker att bära på också. Så snart kan jag likt skalden Esaias Tegnér utropa "mot norden, mot norden!"

PS. Jag kan också stolt meddela att jag nu transkriberat alla mina intervjuer. Det har varit en stor pärs, men samtidigt oerhört bra för uppsatsarbetet.

Ishalka och uppsatsglädje

Idag vinglade jag fram, spänd som en fiolsträng, över Umeås glashala gator. Jag förstår inte att de inte har grusat när det regnat på isen och det knappt går att ta ett steg fram utan att känna hur man håller på att glida iväg åt något helt annat håll. Det finns visserligen några gruskorn men de är så vitt spridda att de inte är till stor hjälp. Detta trauma upplevde jag när jag promenerade till universitetet för att få handledning på min C-uppsats.

Efter att nu snart ha transkriberat alla intervjuer har jag verkligen fått en helt annan känsla för vad min uppsats ska handla om. Jag skrev ett avsnitt om hermeneutisk tolkning idag och det är verkligen så hela uppsatsen växer fram; varje intervju ger en förståelse för helheten och varje uttalande i en intervju kan ge en förståelse av hela intervjun och hela uppsatsen, en pendling mellan detaljer och helhet där varje läsning ger ny förståelse till det andra. Min handledning gav otroligt mycket idag också, det var som att allt äntligen lossnade. Nu har vi ändrat mina frågeställningar till en mycket snyggare kategorisering på högre nivå och handledaren har hjälpt mig att strukturera upp hur resultat, analys och diskussion ska se ut. Nu borde det verkligen vara som ett självspelande piano (något hon tidigare sa som jag inte alls trodde på då). Vad som är ännu bättre är att det verkligen känns kul nu. Känslan av att faktiskt kunna komma fram till något nytt och intressant känns kittlande.

Mini-Moa åker skidor

Jag har suttit och tittat på lite gamla bilder de senaste dagarna och här är några av mig själv när jag åker skidor. Jag har för mig att jag fick dem i födelsedagspresent eller något liknande, jag tror att jag var sjuk och därför fick åka inomhus. Eftersom jag fyller år i mars så det borde det ju ha funnits snö. Bilden var hemskt missfärgad så jag gjorde om den till svartvitt också, men de fina rödgula stavarna och de klarblå skidorna kommer ju inte fram lika bra där.


PS. Tydligen var jag värsta skidåkaren när jag var liten. Mina föräldrar funderade till och med på att låta mig börja träna skidor på riktigt! Vem kunde ana det, numer avskyr jag att åka skidor. Det har nog att göra med att min mellanstadieskola låg nära Ormberget med alla dess eljusspår så vi åkte väldigt ofta skidor på gymnastiken. Hu!

Två gamla favoriter

Det här är två av mina absoluta favoritfoton. Båda är tagna för drygt 7 år sen när jag var på Cypern med några kompisar och hälsade på Johanna som var au pair där.

Vi tog en bussresa till ett kloster uppe i bergen och där såg jag den här underbara munken (eller är det kanske en präst) som åt glass. Han var så bedårande att jag frågade om jag fick fota honom och efter lite snäll övertalning fick jag det. Notera att han har en mobiltelefon (och en kam) i fickan, jag tyckte att det var en så rolig kontrast mot klosterlivet i bergen.

På vägen hem stannade bussen i någon liten by så att vi skulle kunna äta. Under en promenad genom byn såg jag den där underbara portalen och förevigade den. Tänk om dessa två bilder hade blivit suddiga eller felexponerade eller något, det var ju på de analoga kamerornas tid det här.

En liten jämförelse

Idag är det alldeles mörkt ute, det är som att solen inte har kommit upp fast den i realiteten gick upp för nästan två timmar sen. Jag har som vanligt börjat morgonen med att se julkalendern och äta mysfrukost i soffan. Det som kommer nu är kämpigare, nu ska jag försöka ha en riktigt duktig dag där jag jobbar på massor med C-uppsatsen. Imorgon är det handledning och då gäller det att visa att jag har kommit så långt att jag kan beräknas bli klar i tid. Jag vet ju att jag kommer att hinna, men min handledare måste veta det också.

Arbetet försvåras förstås av att jag känner mig halvsjuk och är allmänt utmattad. Men det är sånt man bara får strunta i. Sista hösten i Södertälje var jag konstant sjuk eftersom jag jobbade massor på dagis och bara fick en rejäl förkylning efter en annan (men jag jobbade i alla fall). Detta samtidigt som jag jobbade full fart i skolan med hundratals skrivövningar, kämpade med en hemsk, filosofisk Freud-essä jag hade kvar sen innan sommaren och dessutom höll på packa ner hela mitt bohag eftersom jag skulle flytta hit till Umeå. Dessutom gick min kära morfar bort mitt i allt det där, vilket gjorde alltsammans ännu jobbigare. När man sätter saker i perspektiv på det sättet så känns det som att jag nog ändå lugnt ska klara det här.

Uppsatsens framfart över snåriga vägar

Det rullar så smått framåt med uppsatsen. Just nu har jag mest fokus på transkriberingen, men det händer lite i själva uppsatsen också. Fast det är ett ganska organiskt arbete på något sätt, det går aldrig att bara skriva en del från början till slut för att allt bygger på något annat. Först skrev jag en inledning plus ett syfte, men sen efter mina intervjuer insåg jag att det var förskräckligt svartvitt och bara allmänt förfärligt så jag skrev om det så att det bättre passade det jag faktiskt höll på med.

Nu när jag lyssnat igenom intervjuerna och transkriberat fyra av sex (yes!!) så förstår jag mer och mer hur resterande del av uppsatsen kommer att se ut. Jag kan liksom börja se de här olika tendenserna som jag kan presentera i resultatdelen och diskutera i analysdelen. Och när jag nu ser det kan jag också se vilken teori jag kan tänkas behöva för att stödja mig på. Den här processen är slingrig snarare än en rak sträcka från A till B och det är ofta på de mest oväntade ställen man hittar bra saker. Lite som livet alltså.

Söthundar!

Åh, jag måste bara förmedla lite underbara bilder på hundarna från mammas blogg!

Manne sover med huvudet ingosat bakom odins rumpa. Han gillar ju dels att gosa när han sover och så gillar han ju sin storebror...

Här har han hittat något ännu bättre, en stor och mjuk kudde! Fast det ser lite obekvämt ut att lyfta upp huvudet så mycket...

Är inte detta bedårande då, man bara smälter. Manne gillar att vara med där det händer.

De snyggaste lussebullar jag sett!! En schäfer Odin-bulle och en gårdshunds Manne-bulle.

Övergivna hundar

De senaste veckorna tycker jag det har blivit så att jag sett saker om övergivna hundar överallt. Kanske för att jag har gått från att inte gilla hundar till att ha en hundplats i hjärtat, jag vet inte. Först var det en kvinna på flickr som börjat jobba ideellt med att ta hand om övergivna hundar och som själv blev så kär i en stackars utsvulten hund att hon tog hand om den. Det är hjärtskärande att läsa berättelserna vid hennes bilder, jag sitter bara och gråter hela tiden.

Och just nu ser jag på Mannen som kunde tala med hundar på TV4+, där Cesar är i Mexico på ett hundhärbärge. Han och kvinnan som sköter organisationen skulle välja ut fem hundar som de kunde ta med sig tillbaka till Californien och det var så hemskt att veta att majoriteten av alla de söta valparna inte kunde få komma med och inom några dagar skulle bli avlivade. Det bara stockar sig i halsen och jag vill ta hand om allihop.

Frostigt

Idag var det väldigt vintrigt väder här. Det var inte speciellt kallt men ljuset och de ovanligt stora frostkornen gjorde att det såg ut som minst -30C. Vackert var det i alla fall och jag är väldigt nöjd med min nya vana att se till att komma ut minst 30 minuter medan det är dagsljus, det är så stärkande och bra.