Nu känns det lite bättre igen. Jag har läst igenom min opponentsuppsats och skrivit ihop det jag ska säga imorgon. Jag tände lite värmeljus och lade mig i soffan med en filt och en kanna rykande hett te, mitt bästa recept för all typ av ledsenhet.
Så hörde jag en så underbart fin sann historia på en podcast idag. Det var en professor som var väldigt välrespekterad och uppskattad, hans fru var sjuk i Alzheimers och blev sämre och sämre. Han hade gott om pengar och hade flera personer anställda för att ta hand om henne, men en dag gick han till styrelsen och sa upp sig. De försökte övertala honom att stanna och sa att han verkligen behövdes på skolan, så var det en person som sa att hans fru ju inte ens visste vem han var längre. Då svarade han att hans fru kanske inte visste vem han var, men han visste vem hon var. Och han hade lovat henne för över femtio år sen att han tänkte stå vid hennes sida i nöd och lust. Det är så det tåras i ögonen av vackerhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar