Jag och Anna pratade vidare på temat moster-klokhet och vi kom fram till att det handlar om att inse att man bara är människa. Man kan inte kräva av sig själv att man alltid ska bete sig perfekt och även om man har insett lite om hur tillvaron fungerar så kommer man antagligen att göra om liknande misstag senare. Man får inte vara så förtvivlat sträng mot sig själv helt enkelt, inte hålla sig själv så hårt i rädsla av att begå misstag. Man vill ju inte leva ett helt intetsägande liv som är helt säkert från jobbigheter, då är det trevligare att våga satsa lite och kanske måsta samla ihop själ och hjärta när det brister. "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge", säger man ju och det är väl inte en kliché för intet. För faktiskt, det är inte så hemskt som man kan tro när det blir fel. Det gör vansinnigt ont och det känns som att hela ens jag vänds ut och in, men sen återhämtar man sig faktiskt alltid, och då har man dessutom oftast lärt sig något.
PS. Anna tyckte jag var klok som en gammal ko, vilket väl får ses som en hedersbetygelse :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar