Pratet om sonetter inspirerade mig att blogga in lite klassiska sonetter. Här har vi Dante som lovsjunger sin Beatrice. Dantes kärleksförklaring hörde till den höviska kulturen, där kvinnan sattes på en piedestal och upphöjdes till ett gudomligt väsen, något som blir mycket tydligt i dikten. Jag älskar att översättaren har använt ordet donna, det ger en fräck klang til det hela. Notera dock att denna sonett inte följer de formmässiga mönstren.
Så älsklig, ren och ädel är min donna
att, när hon hedrar någon med sin hälsning,
hans läpp vill skälva, och hans tunga tystnar,
och ögonen ej våga se på henne.
Hon går sin stilla gång och hör sig prisas,
och andas idel ödmjukhet och godhet.
Det är som vore hon ett högre väsen,
som här på jorden visar himlens under.
En sådan glädje sjänker hennes åsyn,
att hjärtat, vid en blick ur hennes ögon,
fylls av en sötma som ej tal kan tolka.
Från hela hennes uppsyn strålar kärlek
så ljuvligt, underbart, att själen flämtar
och måste söka lättnad i en suck.
Den skådar frid och salighet på jorden,
som ser min donna gå med andra donnor.
Envar av dem, som kommer henne nära,
har skäl att tacka Herren för den nåden.
Så stor och mäktig är min donnas skönhet,
att avund från de andra är omöjlig.
Tvärt om! hon tycks förläna åt de andra
en ökad ädelhet och tro och kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar