Min ena handledare ringde för någon timme sen och frågade hur det var med mig och jag kunde ju tyvärr inte säga att det direkt var bättre. Hon hörde ju hur otroligt täppt och hostig jag var och sa att jag absolut inte skulle komma till skolan imorgon. Dessutom sa hon att hon läst att vinter-influensan hade kommit till Umeå så hon tyckte jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen och höra om mina symptom stämde in med det och vad man då skulle göra, vilket jag tyckte lät bra.
Efter att ha lyssnat på deras uppmuntrande telefonmeddelande "Du är fortfarande placerad i vår telefonkö, om ditt tillstånd är livshotande ber vi dig ringa 112" i 20 minuter (hela tiden på plats 2 i kön) så fick jag äntligen prata med en sjuksköterska. Jag berättade om mina symptom och sjukdomsförloppet och hon bekräftade att det var influensan det handlade om, den var tydligen ganska mild i år vilket förklarar att jag är på benen även om jag är urlakad. Självklart kände jag mig genast mycket sjukare efter att ha pratat med henne, det är det som händer när en hypokondriker blir bekräftad. Jag har hela tiden tänkt att jag bara har en kraftig förkylning och att jag borde vara på benen när som helst så då har jag liksom försökt pressa mig till att bli frisk, men nu när jag vet att jag antagligen kommer att vara sjuk i två veckor totalt (det sa hon!), då släpper den psykiska pressen och jag kan vältra mig i mitt sjukdomstillstånd.
Sjuksköterskan jag pratade med var förresten otroligt trevlig, hon förklarade massor kring influensa och alla symptom. Så fort jag berättade om något jag hade upplevt så förklarade hon hur det kom sig, så sammanlagt pratade vi säkert i 15-20 minuter - vilket förklarar varför jag var på plats 2 i kön så länge tidigare. Som mamma sa, de är så glada att de slipper se en på vårdcentralen att de kan prata på hur länge som helst i telefon. En underbar samhällstjänst i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar