En liten rapport från inlandet

Det här med inlandet är en fascinerande historia. De tre dagar jag har varit här har varit ganska intensiva och samtidigt så motsäger naturen och mentaliteten stress. Det är helt otroligt vackert i Vilhelmina kan jag säga, samhället sluttar ner mot en stor sjö och överst har man den mest fantastiska utsikt det går att tänka sig. Och så pratar inlandsborna med alldeles charmerande dialekter också, jag tror jag har börjat ta efter lite "he" som i "he e ju" (det är ju), fast det försvinner nog när jag åker vidare till Luleå.

Jag kom hit i torsdagskväll och efter klassiskt kompismys både på kvällen och på fredag förmiddag åkte vi iväg till ett ungdomsläger på Örnäsudden utanför Sorsele där Kenneth skulle prata. Vi hade den stora turen att få bo hos hans kompis föräldrar och blev så fint omhändertagna och överösta med gott fika och smarriga middagar. Ungdomarna bodde i en gammal skola och när jag hörde allt de pysslat med så blev jag medveten om att jag sannerligen inte är en ungdom längre. Tänk bus och pladder och lekar hela natten lång och endast 1,5 timme sömn. Det känns inte så lockande längre måste jag säga. Nu är det dags för ännu mer kompismys med film, te, godis och förstås en fin vän. Livet är härligt, helt enkelt.

Mot inlandet!

Nu bär det alldeles strax av mot inlandet. Väskorna är packade och jag och Sofia har precis druckit ur vårt kaffe. Ändlösa äventyr väntar i myggornas och de tomma viddernas rike. Spännande!

Båtar vid kajen

Fabulös utsikt över centrum.

Mer hus och trädgårdar

Här är några fler bilder från min och Sofias Tegspromenad i söndags.

Cykelhjälmens vara

Igår när jag åkte hem från stan såg jag fyra tanter komma cyklande nerför Svingen i en liten grupp och alla hade cykelhjälm på sig. Det fick mig att börja minnas min egen cykelhjälmsdramatik från mellanstadiet. Jag var den sista som hade hjälm och ville desperat sluta med det, medan mina föräldrar tyckte att jag skulle ha hjälm. Till sist fick jag som jag ville i alla fall och slapp den hemska töntkänslan som jag då kände.

När jag kommit hem från stan pratade jag med en kompis på msn och så kom vi helt slumpartat in på ämnet eftersom hon berättade att hon cyklade till jobbet och hade hjälm. Nu är ju hon en sån person som är söt i precis allt hon har på sig, så jag ser inga problem där - dessutom verkar det klokt att använda hjälm i Stockholms innerstad. Det är förstås väldigt bra att ha cykelhjälm överallt, men jag kan bara inte förmå mig till att använda det. Ironiskt nog tror jag att det som var droppen för mitt cykelhjälmsanvändande var när en lärare efter en gemensam cykelutflykt med många elever påpekade inför alla att jag var den enda som använt hjälm och hur klokt av mig det var. Det fick liksom en motsatt effekt.

Glitterballerina och poliofot

Jag har precis kommit hem efter några ärenden och en lång runda på stan och jag har insett följande: det är inte speciellt kul att gå på stan längre. När jag var yngre kunde jag gå på stan i timmar utan att bli trött eller less, men nu orkar jag max en timme sen blir jag matt och sur. Oftast pushar jag mig själv och fortsätter gå trots tröttheten, vilket sällan ger bra resultat. Idag gjorde jag i alla fall ett bra fynd, ett par ballerinaskor på rea. Jag älskar den antracitgrå färgen, den framhäver verkligen solbrännan på ett bra sätt.

På bilden presenteras de i form av något jag kallar polio-fot. Det är kanske lite politiskt inkorrekt att säga så (jag vet ärligt talat inte ens om fötter ser ut så när man har polio), men det är hur som helst inget illa menat. Jag uppfann denna fotställning (och möjligen ordet) en gång när jag och min syster såg på tv hemma på Lulsundet och hon inte såg för att jag hade ena foten på andra benet. På skämt vred jag in båda fötterna så mycket jag bara kunde och upptäckte att jag kunde vrida dem 90 grader inåt. Sedan dess är poliofot ett begrepp i min familj, åtminstone mellan mig och min syster.

Moster på språng

Jag hittade den här bilden i min dator, det är min kära moster som hoppar studsmatta. Bilden togs för drygt ett år sen när vi hade ett släktkalas i en av mina släktingars hus utanför Åbyn (Skellefteåtrakten). Min moster skrattar ofta och mycket riktigt skrattade hon medan hon hoppade.

Charmiga barnböcker

Det här var väl underbart! Det är ett brittiskt företag vid namn Family Tree som säljer lite diverse söta saker, här är några oerhört charmiga böcker. Om jag fick välja skulle jag helt klart ta Gelati in Venice. Synd bara att böckerna kostar £ 28, men då är de också illustrerade, tryckta och bundna av författaren själv.



Bilder från Family Tree

Ljuvligt porslin

Jag hittade en kvinna som gör underbara porslinssaker till köket. De ser lite ut som såna där engångsformar i aluminium, bara att de är i lyxigt porslin. Det är svårt att säga vilken av alla dessa underbara serier som är finast, men jag tror att jag som vanligt dras till det färgglada.




Bilder från Lorena Barrazueta

Underbara mönster

Bilder från Gillian Blease