29.12.06

Himlen sedd från ett tågfönster

Det bästa ögonblicket på hela tågresan var när jag på morgonkvisten låg på min lilla brits (den understa) och lyssnade på Harry Potter samtidigt som jag tittade ut genom fönstret. Precis när jag slagit upp ögonen åkte vi förbi en okänd stad som var försänkt i mörker men det strålade tusentals små ljus och hela synen var så otroligt vacker. Lite senare började solen gå upp och då lyste himlen i rosa och aprikost över de frostnupna fälten. Egentligen var det inget ovanligt eller spektakulärt, men ändå. Ett flyktigt ögonblick av vackerhet som jag fick ta med mig av den här dagen.

Nattågets framfart genom Sverige

Puuh! Nu sitter jag hemma hos mina kära vänner Linnéa och Simon och tar det lugnt. Det har varit ett otroligt intensivt dygn och mitt huvud har inte riktigt slutat snurra än. Tågresan gick alldeles utmärkt måste jag säga, alla i min kupé var trevliga och lätta att ha och göra med. Det verkade lite olovande till en början då en ung tjej kom in i kupén och redan innan tåget hade avgått hade hon fått tre mobilsamtal, samt spelat musik på mycket hög volym i sin mp3-spelare. Jag såg framför mig hur hela kvällen och natten skulle ägnas åt gällt skratt och telefonprat, men hon var hur gullig som helst när vi väl började prata med varandra. Det var liksom intressant det där, fram tills vi skulle bädda så sa ingen något till någon annan - alla var uppslukade i böcker, mp3-spelare eller med att bara stirra rakt ut i luften. När vi skulle fälla upp sängarna var vi ju dock tvungna att samarbeta och då var alla plötsligt hur pratsamma som helst. Natten förflöt lugnt, jag hade öronproppar och slapp höra killarna i grannkupén som var otroligt fulla och enligt mina resekamrater dunkade runt i sin kupé med jämna mellanrum. Jag sov väl inte sådär jättebra, men det blev ändå kanske fem timmars sömn och det kan man ju klara sig på i nödfall.

På det hela sammantaget kändes det som att resan gick smidigt och även otroligt fort med tanke på att jag befann mig på tåget i 15 timmar. Jag skulle helt klart hellre resa med flyg än tåg, men det har ändå sin charm att tuffa fram längs rälsen. Jag svärmar ju en smula för svunna tider och det har helt klart ett romantiskt skimmer över sig att stuffas ihop med främlingar som nästa dag blivit om inte vänner så i alla fall trevliga bekanta. Det känns lite som i Agatha Christies romaner där människor åker på långa tåg- eller båtresor tillsammans. Jag och mitt sällskap följdes slutligen åt från tåget till centralen och önskade varandra ett gott nytt år.

PS. Tågets kändis var K-G Bergström, politisk kommentator på Aktuellt. Inte särskilt glamouröst kanske, men lite viktigt kändes det ju ändå.

28.12.06

Snart bär det av!

Nu är det T-90 minuter tills tåget avgår och jag håller på med de sista förberedelserna. Jag känner mig väldigt oerfaren på tågresor (därav min stora hysteri inför resan) och exakt vad som finns på tågen och vad man behöver ta med sig. Exempelvis har jag ingen aning om det finns vatten på tåget, eller om man måste ta med sig det. Pappa har inte åkt tåg på 15 år så han är inte till någon hjälp i frågan. För mig som alltid fryser när jag sover är det också ett problem att ha nog mycket kläder på mig på natten, utan att tynga ner hela packningen med fleecekläder jag inte använder till något annat. Jag har dock laddat med mjukbyxor, dubbla tröjor, kofta och tjocksockar, behövs det mer kan jag lägga min kappa ovanpå bäddlakanet. Dumt nog ska jag ligga längst ner där det är kallast, fast å andra sidan slipper jag oroa mig för att trilla ur sängen på natten eller att väcka hela kupén om jag måste gå på toa.

Jag insåg idag att jag är lite av en sån som automatiskt ser skräckscenarion framför mig, när jag tänker igenom allt som kan hända i förväg. Först när jag har bearbetat det kan jag slappna av och vara positiv. Det kanske är något att arbeta på, både att inte tänka igenom allt så noga i förväg och att bara fokusera på hur bra allt kommer att bli.

PS. I matsäcken ingår en enorm godispåse som består av Salta katter, Gott & Blandat, Ahlgrens bilar, Riesen, samt någon slags hårda fruktkarameller. Vi fick en stor kasse med blandade godispåsar häromdagen när vi hade släktfikat och hälften av godisarna får nu följa med mig till Stockholm. Nice.

26.12.06

Tågresande: en utredning

På torsdagkväll är det dags för mig att resa söderut. På grund av sent bokande fick jag nöja mig med nattåg, vilket väl känns sådär. Det är så trist att resa själv, och bökigt också då man själv måste hålla rätt på alla väskor, perrongnummer och så vidare. Jag känner mig alltid lite smått panikslagen när jag reser själv, jag är övertygad om att jag kommer att gå fel, att det ska bli något fel på bussen som ska ta mig till flyget eller liknande. Till sist löser sig ju det mesta, men då är jag alltid så sjukt uppstressad att det inte direkt går att njuta av resan. Men jag försöker att se nattågsresan som ett mysigt äventyr - och, som min nya catch phrase lyder, jag har ju min rosa iPod som sällskap. Eftersom jag just nu lyssnar på Harry Potter and the Prisoner of Azkaban kan jag låtsas att jag reser fram på The Hogwarts Express, alternativt att jag befinner mig på Orientexpressen och snart kommer att träffa en stilig främling som bjuder mig på middag i restaurangvagnen. Allt blir så mycket trevligare med en livlig fantasi och dubbelt så när det är lyx med i spelet!

En intressant sak är att man kan boka damkupé eller mixed. Jag valde det förstnämnda, och ärligt talat känns det skönt att man kan göra det, men ändå... det är lite märkligt att denna uppdelning fortfarande finns. Det måste vara en kvarleva från äldre tider då det var ett socialt tabu att män och kvinnor sov i samma rum. Det är ju på ett sätt diskriminerande också att männen antas tycka det är helt ok att sova i samma rum som kvinnor, men inte tvärtom. Nåväl, så länge det är möjligt kommer jag och andra pryda fröknar att sova i damkupéer.

Bilder på Orientexpressen från Milanomia, Linternaute & Touristie

Armbrottningens ädla konst

Min största triumf idag har, oväntat nog, varit på armbrottningens område. Först utmanade min 10-årige kusin Gustav mig på en match, och jag vann alla omgångar. Jag hade kanske kunnat låta honom vinna, men någon gång måste man ju lära sig att förlora också. Den verkliga triumfen låg dock i att jag vann mot min syster. Hon tränar regelbundet och är egentligen mycket starkare än jag, men mina muskler är konstruerade på något särskilt sätt. Trots att jag inte tränar alls så avtecknar sig musklerna mycket tydligt under huden på ett sätt som alltid skapat viss avund hos henne eftersom jag inte gjort något för att förtjäna dem. Efter matchen mot Malin tävlade jag mot pappa också, han vann visserligen, men erkände att det inte var med jättemycket. Jag kanske borde satsa på en karriär som armbrotterska. Moa från Ensamheten, det skulle vara något det.

25.12.06

Juldagsrapport

De lata juldagarna fortsätter, pappa har någon slags virus så han är rätt spak och jag och Malin är ju alltid för att mysa framför tv:n eller med en bok. Dagen inleddes med att jag låg kvar i sängen två timmar efter jag hade vaknat och läste i min jullovsbok, därefter har jag sett Gilmore Girls (det försenade paketet anlände ju precis samma dag som jag åkte upp till Luleå!), ätit lussekatter, färgat håret och nu är det väl dags för lite lunch tror jag.

Min iPod är redan fylld till hälften med Harry Potter-böcker och bluesig bluegrass (den enda musikstil både jag och pappa gillar). Tyvärr kommer nog allt att raderas när jag väl synkroniserar den mot mitt eget iTunes, men jag vill ha MASSOR att välja på när jag är ute på resande fot. Om ett tag ska jag nog visa lite mer duktig dotter-tendenser och skotta snö, det är ju inte alls lika tråkigt när jag har sällskap av min lilla rosa vän. Dessutom hade jag ju önskat mig en vit jul och då får man ta att det ingår lite skottning.

24.12.06

Rosa himmelskhet

Titta, titta, titta! Jag fick en rosa iPod Nano i julklapp av pappa och den är så underbart fin! Än så länge håller den på att ladda upp batterierna, men när det är färdigt ska jag lägga in lite blandade ljudböcker och de av pappas skivor som känns ok. Den stora inladdningen får ske när jag kommer hem och äntligen får utdelning för alla timmar jag ägnat åt att organisera om min musiksamling. Svisch, säger det bara, så har jag promenadsällskap för resten av livet om jag vill. Fast det förstås, levande sällskap är ju trevligt det också.

Nu ska vi dricka glögg och se Sagan om ringen, min söta rosa lilla baby ligger på armstödet och väntar på mig.

Rutigt golv är grejen

Jag har bloggat in George Clooneys villa vid Comosjön tidigare, men detta är från en annan vinkel så det gills inte. Titta så underbart vackert huset är! Det bästa är den fantastiska entrén med det schackrutiga golvet, jag älskar schackrutigt golv och planerar att ha det i minst ett rum i mitt framtida hus. Allt som allt skulle jag kunna tänka mig att gifta mig med herr Clooney för att få bo där...

Bild från Aftonbladet

Boktips i juletider

Jullovet är den bästa tidpunkten för att sätta sig tillrätta i en fåtölj med en underbart romantisk och mysig bok. Den här julen föll valet på Vägen hem av Rosamunde Pilcher som är en ultimat mysbok.

Det är en slags coming of age-bok, som också har fördelen av att handlingen utspelar sig från 1935 och ungefär tio år framåt, vilket innebär lite andra världskriget-spänning - fast bara lagom mycket. Huvudpersonen lär tidigt i boken känna en flicka som tillhör överklassen och mycket av boken utspelar sig på deras underbara herrgård i Cornwall. Boken är dessutom ungefär 10 cm tjock så den rafflande läsningen räcker länge. Allt som allt är boken det perfekta avkopplingssällskapet.

Hans dagars innehåll och mening

Det här är ett sorgligt men ändå romantiskt och fint citat ur De hemliga rummen.

"Axels stora kärlek var Ellen Afzelius. De möttes i folkbildningsarbetet och var hemligt förlovade, men hennes far förbjöd sin dotter att gifta sig med en jude utan tydlig social ställning. Då hon 1954 blev änka efter landshövdingen Karl Tiselius, möttes de på nytt och jag såg dem tillsammans några gånger. Hon var skälet till att han aldrig gifte sig. Han brände deras kärleksbrev. Ellen skulle ha blivit hans dagars innehåll och mening, hans kollega och reskamrat."

En julhälsning

Här kommer en vit och frostig men ändå varm julhälsning till alla blogg-läsare. Hoppas att julhelgen blir underbar: full av knäck, lussebullar, julmat och mys.

Silverpussar & glitterkramar/Moa

23.12.06

Jag tror fröken Palm lärt sig skratta nu

Julkalenderns kulturtant nr 1 Barbro Palm (som även spelar just palm i julspelet) är en underhållande figur. I gårdagens avsnitt tackade hon nej till marsipantårta med motiveringen att hon bara äter 85%-ig belgisk choklad. I dagens avsnitt försöker hon rädda den tillfälligt orkesterlösa uppsättningen genom att förvandla den till en pantomim. Hon för fram ett litet verk där hon låtsas stå i en låda, vilket är fantastiskt kul. Sen sjunger hon följande oförglömliga rader: "Palmens skugga svalkar under dan, om du blivit varm i din kaftan". Lovely!

Ett annat ljuvligt citat är beskrivningen av den typiske skurken i Lasse och Majas detektivbok: "Mången skurk bära svarta kläder, skarpa ansiktsdrag, en ständigt arg min och välansad mustasch". Även om det säkert finns skurkar som ser ut på andra sätt så är ju detta en klockren beskrivning av julkalendernas ärkeskurk Ville Vessla. Vilken tur att de har en så pålitlig källa för hur man löser brott!

Vackra plåtaskar är the thing

Igår fick jag min första julklapp som var så glamourös och fin. En del av julklappen var en fantastiskt fin vit plåtburk med två änglar på och i den, insvept i rosa silkespapper låg en skönhetsklassiker; nämligen Smith's Rosebud Salve. Förpackningen är charmerande och själva innehållet är både vårdande och glansframkallande.

22.12.06

En tillvarons pensionatsgäst

Nu kände jag att det var hög tid att blogga in ett Per Wästberg-citat igen. Här handlar det om en av hans släktingar som levde ett kringflackande liv.

"Som änkling bodde han i åratal i Belfrages pensionat vid Blaiseholmstorg. Han putsade mässingslåsen på den läderväska som stod redo för hans färder till släktens Balingsholm och Solgård. Han var en tillvarons pensionatsgäst och slog sig obekymrat ned hos anförvanter som tolererade honom för hans glada humör och fransyska kindkyssar."

På högstadet råder undantagstillstånd

Jag har hasat runt i pyjamas hela förmiddagen, men då det var så kallt i huset rotade jag rätt på en gammal huvtröja att ha utanpå. Det är en riktig klenod faktiskt; min Championtröja från 8:an. Den är i en väldigt fin magentalila, men själva modellen är så komisk - jag skulle lätt få plats med en höggravid mage i den. Komiskt nog klär sig vissa av åttorna likadant fortfarande, stora huvtröjor och påsiga träningsoverallsbyxor. Det verkar vara en trend som inte förändras med tidsåldern, utan som är åldersbaserad.

En annan trend som är stor bland högstadietjejer som också var framstående på min tid är den fult applicerade kajalpennan. En överväldigande majoritet har en stor mängd svart kajal som är väldigt hårt och tjockt ditmålad och speciellt på de bleka blondinerna ser det väldigt skabbigt ut. Det här med att sminka sig snajsig och fabulös är nog något som kommer senare helt enkelt.

21.12.06

Om readjungelns faror

Jag sitter och läser om tips på hur man får ut mest av julrean och snubblade över detta roligt formulerade och mycket sanna tips. Det är helt i linje med min köpfilosofi numer, det är faktiskt ingen mening att köpa saker som är halvbra bara för att de är på rea, även mycket sant för ordinarie pris. Jag har gjort nog många utrensningar där misslyckade köp ingått för att ha lärt mig den läxan.

"Eftersträva perfektion. Du ska aldrig (nej inte ens om det är 70%) nöja dig med något mindre än perfektion. Finns tröjan du ville ha bara kvar i en annan färg än den du spanat in – strunta i det, du hade aldrig köpt den i lejongult om det inte var rea! Finns klänningen bara kvar i en storlek större än vad du normalt brukar ha – strunta i den, du kommer aldrig att använda kläder i fel storlek! Alla konstiga tankar som ”egentligen behöver jag en stor väska men en miniväska som inte rymmer något kan ju också vara bra ” bör göra att du drar öronen åt dig, du är nämligen precis på väg att göra ett felköp. Är det inte kärlek vid första ögonkastet är det bara att lägga tillbaka!"

Julkalendern och livet


Åh, nu har jag precis sett senaste julkalenderavsnittet. Denna gång på en dator med supersnabbt bredband så att det inte hackade något i uppspelningen. Dagens största behållning var att se den före detta OS-guldmedaljören Rutger Björkhage utföra en mycket metodisk och liksom tyskt kantig gymnastisk dans för att ta sig förbi laserstrålarna i bankvalvet. Och så är det ju så hjärtskärande att se polismästaren slitas mellan sina plikter som polismästare och alla krav som ställs på honom som regissör av julspelet. Men som tur är så fick han lite uppmuntran och förståelse från palmen Barbro, de tre vise männen Mohammed och Solskensorkestern. Med hjälpsamma vänner kommer man långt, både i julkalendern och i livet.

Close your eyes and think of England

Det mest absurda som hände på bussresan var att bussvärdinnan ropade ut i högtalarna efter en dryg timmes bussfärd att vi inte fick gå på toa för att det var slut vatten. För mig som är nästintill neurotisk när det gäller toabesök kändes det förstås hemskt att veta att jag inte kunde gå på toa på 2,5 timmar. Den vetskapen gör förstås att man känner sig alldeles övertygad om att man i själva verket vill rusa dit på en gång.

Det underhållande var att när nya passagerare stigit på så hälsade hon dem välkomna, sen sa hon att toan var en trappa ner men att de inte kunde använda den eftersom det var slut vatten. Därefter gjorde hon reklam för att man kan kunde köpa kaffe, cappuccino och läsk i deras vandrande kiosk. Jag vet inte jag, men det kändes inte så lockande att köpa vätskedrivande drycker, eller drycker över huvud taget när någon precis sagt att man inte kan gå på toa förrän i Haparanda.

Händelser på buss

Bussresor som jag är med på brukar ofta vara lite lagom händelserika och så var också denna. Till att börja med var bussen lite sen och chauffören var oerhört stressad. Jag tycker ofta man kan få känslan av att man som passagerare är ett irritationsmoment de måste hantera istället för själva föremålet för deras service. Det här uttrycket om att busschaufförer är glada typer måste härröra från en mindre stressig tidsålder helt enkelt. Till att börja med så lyckades jag fixa så att jag och Malin fick sitta tillsammans genom att jag snällt frågade en man om han hade lust att hoppa fram till en ledig plats på raden framför. Det känns alltid lite jobbigt att vara så bökig, men samtidigt skulle han ju ändå ha fått sitta bredvid någon okänd så det här är bara lite jobbigare. Det roliga var dock att kvinnan han hamnade bredvid pratade med honom utan uppehåll hela resan upp, så frågan är om han bittert ångrade att han var så snäll mot mig.

Innan vi ens han åka iväg från stationen gick en film igång, men det kom inget ljud i hörlurarna och dessutom sa en tjej på raden bredvid att det var samma film som de visat nyss. Turligt nog, för det var en film med Eddie Murphy och inte mycket gott kan komma av en film som han är med i. Istället blev det en presidentfilm med John Travolta och Emma Thompson, den var inte speciellt bra men den fyllde ändå tiden. Trots att det var många välrenommerade skådespelare så kändes scenerna ofta väldigt spelade. Kathy Bates spelade någon slags detektivaktig person som levde för att, som hon sa, reflektera solen från det blivande presidentparet. Filmen var full av den typen av väldigt svulstiga uttalanden som kändes osannolikt överdrivna.

Efter filmen ägnade vi oss åt lite klassiskt lekande för att skynda på resan. Vi turades om att tänka på en person och så fick den andra gissa vem det var med hjälp av ja- & nejfrågor. När jag försökte gissa vem Djingis Khan var och upprepade orden politiker, mongol, ~1000-tal vände sig mannen framför sig om lite halvt och såg mycket förbryllad ut. Men den sista timmen formligen flög fram, så leken är ett hett tips för alla långfärdsåkare.

Vilken smällkaramell!

Idag var det den stora julshowen i matsalen och jag måste säga att det var otroligt bra. Först hade lärarna från mitt arbetslag lite allsång utspökade i glitterperuker och fjäderboor, vilket ju var mer underhållande än bra. Eleverna däremot var fantastiskt duktiga, några av dem hade fenomenala sångröster. Ibland blir det dock lite komiskt med kontrasten mellan sångtexterna och att det är femtonåringar som sjunger, som när två tjejer sjöng Total eclipse of the heart; "once upon a time there was light in my life, now there's only love in the dark". Framtiden verkar dyster, liksom. Men duktiga var de i alla fall.

Efter all välljudande musik kom ett inslag av hårdrock som liksom morr-skreks fram (tänk på hur man låter när man försöker åstadkomma lejon-ljud), där halva elevskaran headbangade och röjde så mikrofonerna höll på rasa omkull. Jag tog en tillfällig paus och gick ut från matsalen för att få lite luft och för att slippa höra oljudet alltför tydligt. Efter den gruppen kom en kille från åttan som var sådär snyggpropert och stiligt klädd i skjorta och slipover. Han hade den otacksamma uppgiften att efterträda hårdrocksgruppen som alla ville höra mer av, men han klarade biffen galant eftersom han framstod som en av finalisterna i Idol. Han hade en fantastisk röst och sjöng en ballad som fick så mycket applåder och busvisslingar att taket närapå lyfte. Slutligen var det några tjejer som dansade lite jazz/street-danceaktigt. De var helt galet duktiga och jag kände att jag blev väldigt sugen på att shaka lös själv. Fram för fler julshower helt enkelt!

20.12.06

Vädret, shopping och julkalendern

Det tog bara några ögonblick för Umeå att förvandlas från snöig idyll med maximal julkänsla till ett regnigt, glashalt inferno. Tragiskt men sant. Lika tragiskt är det att min ekonomi för tillfället inte tillåter mig att inhandla den underbart söta och välsittande mörkbruna trikåklänningen jag provade på Vero Moda. Förhoppningsvis finns den kvar efter jul, kanske till och med på superrea.

Just nu äter jag smaskig risotto och ser jag på julkalendern där den kinesiska äppeltaxen Ribston har blivit kidnappad. "Även en god människa kan halka in på brottets lömska bana", det är dagens citat.

Försmak av jullovet

Imorgon är det dags att bege sig hemåt på jullov och jag längtar ofantligt mycket. Det är liksom något speciellt att komma hem och känna hur alla krav och all press bara rinner av, den stannar nog på andra sidan Bergnäsbron tror jag. Även om det bara blir en kortis hemma så tänker jag verkligen passa på att njuta så mycket som möjligt av julmys, vänner, lussekatter och förhoppningsvis lite snö också. Så här vackert ser Luleå ut klockan 12 på dagen, den övre bilden är på domkyrkan och alla de vackra sekelskifteshusen runtomkring och den andra bilden är på stadsparken där årets isskulptur nog knappast hunnit ta form än. Imorgon.


Femton år senare rodnar jag nästan fortfarande

Igår hade jag ett maratonlångt telefonsamtal med min nästankusin Anna. Jag berättade en anekdot om när jag jobbade som lärarvikarie i Södertälje och en gång fick hoppa in som musiklärare. Temat musik fick mig i alla fall att tänka på en sak som hände för mycket länge sen, när jag gick i fyran närmare bestämt. När man är i den åldern blir man tillfrågad om man vill vara med i musikskolan och lära sig spela ett instrument och det bestämdes av någon anledning att jag skulle börja spela tvärflöjt. Pappa hade spelat det när han var ung och jag fick börja min karriär som tvärflöjtist på hans gamla flöjt. Vi tog hem flöjten från farmor och farfar när vi var där på jullovet och då var även min farbror där, så han var insatt i att jag skulle börja spela. Till saken hör att han är en notorisk skämtare som gärna ringer och utger sig för att vara någon annan för att på olika sätt lura en, det var väl det i kombination med en viss röstlikhet som gjorde att följande dråpliga scenario utspelade sig.

En dag ringde det så i telefonen hemma och jag svarade, så utspelade sig (ungefärligt) följande samtal.
Moa: Hej, det är Moa.
Stefan: Hej, jag heter Stefan och ringer från kommunala musikskolan, du ska få börja spela flöjt.
Moa: Hej Gunnar!
Stefan: Nej, jag heter Stefan och ringer från kommunala musikskolan, du ska få börja spela flöjt.
Moa: Nej, du är Gunnar.
Stefan: Neej... jag heter Stefan.
Moa: Hej, Gunnar, jag vet att det är du.
Stefan: Nej, jag heter stefan och ringer från kommunala musikskolan.
paus
Moa: Hej Stefan.
Stefan: Trodde du att jag var någon annan?
Moa: Mmm...

Snökärlek

Igår kväll började det snöa i Umeå, och det värmde förstås i mitt hjärta. Idag är det -5,7 grader och alldeles perfekt ute, se bara så solen skiner och gör allt vackert och skimrande.


19.12.06

Min sista riktiga skoldag

Varje dag som går av den här veckan blir det mer och mer svamligt på skolan. Minst en tredjedel av eleverna skolkar och bland de som väl behagat komma till skolan råder inte direkt en stor koncentrationsförmåga. Fast ärligt talat tror jag att flera av lärarna också har tagit jullov, för de verkar inte ha så mycket planerat till lektionerna heller. Själv hade jag en underbart slapp dag som började med att jag satt i personalrummet och åt frukost och drack massor av kaffe, sen hade jag ett pedagogiskt samtal med min handledare. Efter lunch och ännu mer kaffe promenerade vi iväg till kyrkan i Sävar tillsammans med niorna, där de hade en liten julsamling. Nu är det ju -5 grader här och rimfrosten gjorde att hela Sävar gnistrade så vackert. När vi kom tillbaka till skolan hängde jag i lärarlagsrummet, samt såg på när en lång manlig lärare ställde sig på ett bord och fiskade ner en vante som någon slängt upp på en bjälke i taket. Därefter tog jag bussen hem. Slöare dag får man nog leta efter! Nu är det bara avslutningsdagen på torsdag kvar, då är det julshower och lekar som gäller hela dagen. Några sådana trevligheter får man minsann inte uppleva på universitetet.

18.12.06

Till min drömbudoir

Eftersom jag håller på motivera mig själv att gå och lägga mig tyckte jag det passade bra att blogga in dessa underbara bäddarrangemang. Jag saknar ord för hur fantastiskt trevligt och lyxigt det vore att få krypa ner bland dessa kuddar och täcken. Och kristallkronan, jag tycker det är ett måste att ha en snirklig kristallkrona i sovrummet.

Res i ditt eget vardagsrum


Det här var det mest charmerande jag har sett på länge! Det är en av Beckmans formstudenter som skapat denna stol med tillhörande bord, och jag måste säga att jag blir alldeles salig när jag ser bilden.

Bild från Beckmans

Sista dagen med riktiga lektioner

Måndagar är en sån där intensiv dag på praktiken. Jag har lektioner med alla tre nior och jag kan väl säga som så att nu har de tagit mentalt jullov. På morgonen hade jag filmdiskussion med en av klasserna och de var så svamliga och okoncentrerade att jag höll på bli galen. De hade dessutom inte förstått speciellt mycket av filmen, så diskussionen kändes väl inte sådär extremt givande. Lektion nummer två innebar muntlig bokrecension och jag fick turligt nog sitta med tjejerna i ett grupprum. Vi hade trevligt och fikade och pratade i lugn och ro medan vi såg genom fönstret hur killarna hoppade runt på bänkarna i klassrummet och bankade och skrek. Lovely.

Nu på eftermiddagen hade jag utvärdering och juldiktsskrivande och det gick bra. De applåderade massor åt mitt alster också vilket jag inte väntat mig. Vissa var fullkomligt supersvamliga, men de flesta knåpade faktiskt ihop små julrim eller berättelser. En av mina små buspojkar som är väldigt svag i svenska hade skrivit en jättefin liten dikt om glittrande snö och julklappar under granen som gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Jag kommer faktiskt sakna eleverna, speciellt vissa har verkligen letat sig in i hjärttrakten.

17.12.06

Moas julrim

Sådär, nu har jag ägnat de senaste tre minuterna åt att knåpa ihop ett julrim till lektionen imorgon och här kommer min sköna skapelse. Kom ihåg det där med humor och självdistans, när ni läser min vänliga julhälsning till er alla...

Snart är det åter dags för jul,
varje år är det lika kul.
Lussekatter, knäck och apelsin,
med glitter blir granen riktigt fin.

Det pysslas med julkort
och vid brasan står vi på kö.
Men för det perfekta julmyset
vill vi ju ha lite snö!

Julkänslan börjar komma nu

Oj, så juligt det känns idag! Dagen började med julspel på kyrkan; hela scenen var full av barn i lucialinnen och änglavingar, fårpälsar eller romerska soldatmunderingar. Det hela var oerhört charmerande förstås och fullt av små egenheter, precis som det ska vara. Efter att ha sjungit diverse julsånger och fikat lussebullar och pepparkakor promenerade Sofia och jag in till stan där resten av eftermiddagen har spenderats. Nu har jag äntligen köpt merparten av mina julklappar och det känns väldigt skönt förstås. Jag känner mig dessutom väldigt nöjd med mina inköp och även det faktum att jag inte handlade en enda sak till mig själv. Duktigheten är total.

16.12.06

Kärlek, snö och vänner


Ikväll har jag haft en underbart trevlig kväll tillsammans med Sofia och Sophie (av någon konstig anledning heter hälften av Umeås befolkning en variant på de namnen). Alldeles fantastiskt ljuvligt har vi haft det, hopklämda i min soffa och ätandes varma mackor med pesto, salami och tomat. En mysig tjejkväll är ju förstås inte komplett utan en film och den här kvällen kändes Love Actually helt rätt. Julstämning, romantik, humor och lite sorgsenhet i ett. Jag är mest förtjust i handlingstråden med Hugh Grant som premiärministern som är kär i sin assistent. Kärlekshistorier utan lyckliga slut (som den med hon som är kär i sin kollega men ständigt måste prata med sin sjuka bror i telefon) borde vara bannlysta tycker jag. Nu är det dags för snö och romantik!

Bild från Yahoo Movies

Mina ständiga vänner


Jag och Anna diskuterade just filmer kontra tv-serier på DVD. Jag är en person som lider av stor separationsångest när det gäller det mesta och då kan filmer (liksom böcker) kännas sorgliga eftersom de tar slut. Det uppstår liksom en tomhetskänsla efter varje avslutad filmupplevelse och man önskar att man fick fortsätta umgås med karaktärerna ett tag till, helst för alltid. Det är ju där tv-serier på DVD är den bästa medicinen, för de fortsätter ju avsnitt efter avsnitt - och när jag har sett alla sju säsonger av Gilmore Girls på DVD så kan jag alltid börja om igen! Turligt nog har jag nämligen, i kombination med min separationsångest, en förmåga att kunna se saker om och om igen utan att tröttna, så det passar alldeles perfekt.

Bild från Amazon

Drömlikt vackert



Svartvit vackerhet

15.12.06

Varningstriangel kan behövas

Här har vi ett underbart exempel på vad som händer om man använder för mycket brun utan sol. Kontrasterna mellan Mischa Bartons och Kelly Osbournes extrema blekhet till Lindsay Lohans skimrande gulsotsfärg är verkligen underbar!

Stolta familjen

Det här bilden är så underbart söt. Det är Ang Lees familj vid Oscarsgalan förra året, när han vann en Oscar för Brokeback Mountain. Jag antar att det är hans mamma i mitten av bilden som ser ut som att hon ska spricka av lycka och så en glad bror till vänster. Fint!

Konsten att julpynta en hotellfasad

Se vilket underbart julpynt de har satt upp på det här hotellet! En snirklig och vacker eldstad mitt på fasaden, komplett med julklappar och allt.

Mina små drömhus

Jag botaniserade lite bland mina bilder och hittade några obloggade små B&B:s. Alldeles underbart snirkliga är de.



Unadilla B&B



Blufftop B&B



Andersen B&B

14.12.06

Den dagliga kärleken

Jag är med och tillverkar ett bröllopshäfte till en kompis och ett av uppdragen som föll på mig var att hitta några fina och osliskiga kärleksdikter. Nu ska det ju sägas att villkoret osliskigt kraftigt decimerar vad man har att välja på, eftersom kärleksdikter väldigt lätt hamnar i den fällan. Men här hittade jag en dikt av Maria Wine som var helt underbart vacker och sann dessutom.

Den dagliga kärleken

Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och ifrån snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskad av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationernas snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen at vara närvarande i varandras liv -
detta är kärlek

Rosa elegans

Titta här så underbart dramatiskt och elegant! Jag måste också skaffa mig en rosa duschhätta med juveler på.


Bild från Vogue

Världens bästa syster

Jag måste bara meddela att jag har världens finaste syster. Jag skickade ett desperat anrop om att jag skulle behöva ipren och godis och trots plugg och dystert väder så kom hon. Och en liten påse knäck (om än självutnämnt stenhård) hade hon med sig också, vilket bättrar på min julkänsla. Fantastiskt är ordet!

13.12.06

En madeleinekaka med smak av holländsk jul

Helt plötsligt fick jag en smakförnimmelse av hur holländskt julgodis smakade och började då minnas hela jultraditionen i Holland som är annorlunda mot för i Sverige. Den holländska "tomten" heter Sinterklaas och man firar hans födelsedag som äger rum den 6 december. Kvällen innan gäller det att ställa fram lite proviant till honom och hans hästar och på morgonen har han då lämnat presenter åt en.

Jag minns att det också brukade vara stora parader i stan där Sinterklaas kom gående tillsammans med sina medhjälpare som kallades Zwarte Piet (såhär i efterhand får jag lite obehagliga slav-vibbar men den här typen av traditioner kanske inte ska granskas så noga) och dessa hjälpredor delade ut godis till barnen i publiken. Det var smaken av dessa godisar som kom till mig, jag vill minnas att de såg ut lite som mandelbiskvier ungefär fast de smakade annorlunda.

I samband med detta så brukade vi på skolan få dra ett namn på en klasskompis som vi skulle ge en julklapp till. Denna julklapp skulle sen gärna slås in på ett speciellt och fiffigt sätt och gärna med ett rim som handlar om personen som ska få gåvan. Mitt minne känns ganska luddigt när det gäller detta, men jag tror att jag fick en present som var inslagen i en jättestor snögubbe eftersom jag kom från det snöiga och kalla landet Sverige. Sammanfattningsvis kan man väl säga att den riktigt stora fördelen för mig och min syster var att vi firade både Sinterklaas och julafton!

Romantik och detektiver

Jag älskar dagens julkalenderavsnitt! Idag kom Frank Franksson till Valleby - en solbränd och guldlockig författare som såg ut att, liksom professor Gilderoy Lockhart i Harry Potter, ha vunnit ett pris för charmigaste leende. Hans senaste bok heter Kärlek på prärien och till förhandsläsningen av den kom varenda romantiskt lagd kvinna i Valleby - däribland till och med überkulturella Barbro Palm. Ingen är immun när det gäller sann romantik!

Förstås anar man redan ugglor i mossen, den lokale bokhandlaren Jonas Boklund uppträdde väldigt mystiskt och jag började genast misstänka att det i själva verket är han som har skrivit böckerna men att de låtsas att Franksson gör det eftersom han är mycket mer bildskön. Boklund spelas av ingen mindre än Johan Ulveson som ju spelade Ville Vessla i min favoritjulkalender Ture Sventon - också den om en detektiv.

Praktikens viktigaste lektion

Idag var det dags för min praktik-bedömning och jag var varit ganska nervös över den de senaste dagarna. Jag tog en liten sovmorgon och kände mig pigg och på alerten när jag kom dit - något som de flesta elever inte gjorde. Det var en del som hade varit vakna precis hela natten vilket märktes på deras beteende, de var ungefär som övertrötta treåringar. Efter en fasansfullt stökig lektion med skolans val där flera elever skuttade runt och låtsasbråkade, bara sprang runt eller satt och faktiskt skrek, brölade eller producerade diverse oljud hade jag inte höga förhoppningar på min svensklektion. Inom skolan talar man ju om ramfaktorer, alltså omständigheter som påverkar undervisningen; alltifrån lokalernas utformning till vilket stöd eleverna har hemifrån och att 1/3 av eleverna inte sovit något natten innan är en ramfaktor som heter duga.

På något mirakulöst sätt så gick i alla fall lektionen väldigt bra. Eleverna hälsade snällt (fast förstås bröligt) på min examinator och när vi såg de sista minuterna av filmen så höll de sig förhållandevis tysta. Däremot insåg jag att vi inte skulle hinna så mycket som jag hade tänkt så jag fick snabbt göra en omplanering av lektionens innehåll, och dessutom var jag tvungen att göra om diskussionsgrupperna lite grann på grund av att några hade gått hem. Diskussionen gick i alla fall hyfsat bra och alla grupper hade något att säga, även om somliga nattugglor inte kunde hålla sig i skinnet och på det hela taget kändes det mycket lyckosamt med tanke på förutsättningarna.

Efter lektionen var det dags för diskussion och utvärdering med min examinator och det gick alldeles utmärkt bra. Han tyckte att jag var otroligt välorganiserad, väl förberedd och att jag hade ett bra sätt att hantera eleverna. Det enda han tyckte jag skulle tänka på var att prata långsammare, vilket ju förstås inte var någon nyhet för mig. Den här bedömningen har legat som en tung sten på mina axlar och nu känns det underbart lätt och skönt. Det var så skönt också att få ett kvitto på att jag är inne på rätt spår och att även om jag kan vara tydlig och sträng med eleverna så är det på ett bra sätt. Mårten beundrade exempelvis min tydlighet när jag sa "sätt er på era platser" till några elever istället för att säga något i stil med ett mer vädjande "skulle ni vilja sätta er ner". Det är väl inte för intet min lilla buspojksgrupp med glimten i ögat säger att jag är som en fångvaktare.

9.12.06

Julstämningen kommer snart att infinna sig

Titta här vilken fin julstjärna jag fick av sötaste Sofia! Den är ett perfekt botemedel mot bristen på julpynt i min lägenhet och imorgon när jag hängt upp de fina röda glaspumlorna jag köpte idag så kommer julstämningen att vara total.

8.12.06

Decembers första pepparkaka


Det mest glamourösa och juliga (om än något bisarra) dagen har att erbjuda måste nog vara Aftonbladets pepparkakshus i form av George Clooneys vackra lyxvilla, belägen intill Comosjön i Italien (det riktiga huset alltså).

Bild från Aftonbladet

Lite rosa glamour


Jag tillverkade just en ny bakgrund som är helt i min stil med rosa, rosa och så lite inslag av vintage Barbie. Fabu, som de säger i Ugly Betty.

Framtida filmkonnässörer?

Tyvärr tror jag att jag kommer att vara hemskt less på To kill a mockingbird när det här momentet är över, då kommer jag att ha sett filmen tre gånger på en vecka, plus en gång veckan innan när jag gjorde mitt förarbete. Trots vissa stön och suckar när de fick reda på att filmen var svartvit och ett briljant "aldrig hört talas om honom" när jag sa att Gregory Peck spelade huvudrollen så har de faktiskt varit riktigt duktiga på att koncentrera sig. till och med de coola moppekillarna satt som tända ljus, vilket jag måste erkänna att jag inte förväntade mig. Sen återstår det väl att se hur väl eleverna har förstått vad som händer när det är dags att diskutera filmen. För att späda på min nervositet inför onsdagens bedömning sa två lärare från "mitt" lärarlag att filmanalys är svårt att göra med nior, att de inte har så lätt att förstå och tolka det man vill att de ska förstå. Men det ska nog gå bra ändå tror jag, jag ska försöka skriva diskussionsfrågorna så att de är tydliga och innehåller lite ledtrådar kring vad de ska tänka på och prata om.

7.12.06

Konsten att klä om en stol

Idag tog jag tag i en sak jag har tänkt göra i flera månader: nämligen att klä om stolen jag fick från farmor. Orsaken till att jag väntat så länge är att jag hade tänkt olja in den med teakolja innan jag bytte tyg, men jag har inte fått tag på någon sådan och nu orkade jag inte vänta längre. Min tidsoptimistiska vana trogen tänkte jag innan jag började att det väl skulle ta max 10-15 minuter att skruva isär stolen, häfta lite och sen skruva på sitsen igen. Nu tog det förstås snarare en timme, plus blandad sveda och värk innan det var klart.

Till att börja med så var det inte så lätt att skruva upp muttrarna som höll fast sitsen eftersom skiftnyckeln var för stor för att komma åt ordentligt, men med lite våldande gick det till sist. Tyget jag använde var det några veck på och även om jag avskyr att släpa fram strykbrädan så bestämde jag mig för att för en gångs skull göra det hela ordentligt så att jag slapp störa mig på skrynklorna resten av livet.

Därefter började själva häftpistol-traumat. Det var första gången jag skulle använda min nya lilla häftpistol och det visade sig att de lyxiga häftklamrar jag köpt till inte passade, så jag fick förlita mig på de få som följde med. Sen är det ju ingen barnlek att häfta heller, jag måste erkänna att jag liksom är lite rädd för häftpistoler. Dels känns det alltid som att jag kommer att skjuta in ett häftstift i benet och dels handlar det om själva häftningsprocessen: man trycker så hårt man bara kan och vet att snart kommer smällen som både låter högt och känns genom hela kroppen. Varje gång jag börjar trycka känner jag en viss fasa och den byggs liksom upp mot smällen. Sen är det ju den här grejen med att man får vansinnigt ont i händerna också av allt tryckande - och av någon konstig anledning var jag helt svag i benen efteråt. Men nu har jag i alla fall gjort färdigt det här projektet och stolen har fått en mycket mer framstående plats i min lägenhet än mellan sängen och förrådet. Så slutet gott allting gott.

6.12.06

Mumier och modern svenska

"Inte kan väl mumier skriva brev på modern svenska", det var dagens mest rationella slutsats som naturligtvis återfanns i dagens avsnitt av julkalendern.

I övrigt har jag bosatt mig i soffan med täcke, överkast och filt samt en påse godis - tillsammans med The Closer och Top Model det bästa botemedlet mot tillfällig hängighet.

Back in the game?

Idag var det första dagen tillbaka på praktiken och trots att det bara var en lektion så kändes det jobbigt. Jag börjar känna mig friskare, även om jag har lock för öronen och fortfarande är snuvig, men jag tror att influensan har sugit musten ur mig så att jag inte klarar av att hantera besvärliga situationer lika bra. Att ha en lektion med en nia är ingen barnlek, det är alltid någon som stör på ett eller annat sätt, någon som slänger ur sig en negativ kommentar rörande något, ständigt några som inte kan hålla sig från att börja prata etc. etc. Lektionen gick väl hyfsat bra, det bara känns lite sådär segt och dassigt att vara tillbaka på skolan. Nu är det ju dock bara filmvisning och filmdiskussion kvar så jag hoppas att eleverna kan vara lite peppade på det så pass att jag hinner återhämta mig och bygga upp mitt lärarskal igen. Man måste liksom vara lite mer hårdhudad när man ska ut bland eleverna annars blir man otroligt negativt påverkad.

Dagens positiva överraskning var att springa på Sofia utanför UB och hinna ta en kopp kaffe med henne innan jag åkte ut till Sävar. Hade det inte varit för hennes underbara peppning så hade det nog känts ännu värre.

Vad kommer de att tycka om Gregory Peck?

Jag har just sett klart To kill a mockingbird som jag ska visa för mina nior. Det är en väldigt bra film men jag känner mig ändå lite nojig över hur den kommer att bli emottagen. När jag föreslog den för mina handledare som alternativ till A time to kill så var det ju för att den var kortare men tog upp samma teman som den filmen - alltså rasism i ett rättegångsformat med bra argumentationer (eftersom det är temat för det här momentet). Problemet är att det var hemskt länge sen jag såg den och när jag nu gjorde så tycker jag inte alls att det var samma fokus på rättegången som jag mindes. Det finns massor att diskutera kring barns sätt att se på tillvaron, rasism, fördomar, okunskap och rädsla för det okända men det är ju inte egentligen temat för momentet, samtidigt så är det förstås saker som man enligt läroplanen också ska väva in i sin undervisning så det är ju förstås bra ur det perspektivet.

En annan aspekt av det hela är att med tanke på vissa främlingsfientliga tendenser bland eleverna så kan det kännas lite dumt att visa en film där "the good guys" använder ord som idag anses rasistiska. Men jag väljer att se det hela som en utmaning, att få dem att förstå hur rasism har visat sig i olika tidsåldrar och på olika platser och att där filmen utspelar sig (i 1930-talets södern) så är situationen väldigt annorlunda mot för dagens Sverige. Jag tänkte också att vi skulle diskutera lite hur rasism i Sverige kan se ut idag, för här har vi ju inte så stora problem med de djupt liggande motsättningarna mellan bomullsodlingsägare och forna slavar precis. Typiskt nog är det precis när jag ska hålla den här diskussionen som min lärare från universitet ska komma och bedöma mig, jag gör det typiskt svårt för mig själv som vanligt.

5.12.06

Museiintendent Palm

Jag älskar kulturtanten Barbro Palm som introducerades i gårdagens julkalenderavsnitt, hon som är intendent på Vallebys museum. Nu har tavlan "En vilsen get i vår herres hage" blivit stulen och hon står på museets trappa och håller presskonferens iklädd sina kulturtantsglasögon, sitt kulturtantshalsband och sin psykedeliska men ändå kulturella dräkt. En reporter påpekar att det är deras dyraste tavla som blivit stulen, varpå hon svarar: "inte bara vår dyraste utan också vår vackraste. Sådana värderingar är visserligen empiriska omdömen". Det underbara tillägget är som en liten blinkning till alla kulturellt intresserade föräldrar som vet att konst inte definieras utifrån hur vackert det är utan genom att det blivit erkänt som konst av rätt personer. Bourdieu och what not. Jag anar dock att hon slits mellan sin önskan att vara kulturellt korrekt och sin genuina kärlek till konsten, då hon pendlar mellan att uttala sig känslomässigt och sedan påpekar hur hennes känslor kan styrkas genom empiriska studier:

Barbro: Här hängde den, "En vilsen get i vår herres hage", målad av van der Drücken 1782. Min favorittavla om jag får uttrycka mig så slarvigt... en sådan yttring som favorit kan kontrolleras med hjälp av korrespondanskriteriet.
Polismästaren: Vänta lite, nu hänger jag inte med.
Barbro: Det vill säga den kan jämföras med sinnesintryck av verkligheten.
Jag misstänker dock att museiintendentens lite kyliga yta är på väg att krackelera och att hon har hjärtat på rätt ställe. Vid tidpunkten för rånet var hon nämligen på skrattkurs!

4.12.06

Julkalendernostalgi de luxe

Jag har precis sett de två senaste avsnitten av årets fabulösa julkalender och förutom den lockiga café-tanten Ullas uttalande "jag är värd lite flärd", så tycker jag om polismästarens åthutning till den kriminelle Steve Marsaan: "det finns ingen anledning att vara ohövlig mot en dam - även om hon är en brottsling". Underbart!

Allt prat om julkalendrar får mig att tänka på min absoluta favorit: Ture Sventon. Jag bodde i Holland när den gick på tv men några släktingar spelade in avsnitten från tv och skickade dem till oss. Jag och min syster har sett dem så många gånger att det nog knappt går att räkna till ens. Det som är fantastiskt med den förutom själva historierna och den underbara dialogen är också berättarrösten som kommer med förnumstiga och humoristiska kommentarer. Vad sägs till exempel om kommentaren "näsan var stor och smal - han liknade en hök (om man nu kan tänka sig en hök i helskägg)". Det är sånt som gör en alldeles lycklig.

I en fantastisk artikel i DN om böckerna och de underbara teckningarna står det såhär:

Damasker och fluga tillhör en förgången tid. Det gör även annat i Ture Sventon-böckerna, dock inte språket och Sven Hemmels teckningar.
Sventon uppträder som degblandare, resande i sardiner, som lantmätare Lundin, som tomte, som Lord Hubbard. Sven Hemmel gav dem doft och karaktär. Samma bildmässiga kärlek ägnar han de bekymrade affärsmän och familjefäder som vänder sig till Sventon för att få hjälp: där finns kylskåpsingenjör Hjortron, hotellmannen Piccard, cirkusdirektör Rinaldo, juvelerare Eriksson.
Den senares hustru blir överfallen och bunden till händer och fötter när hon hämtar äppelmos i källaren (i "Ture Sventon i Stockholm"). Sven Hemmel tecknar hennes hjärtskärande belägenhet medan Sventon med sin osvikliga skärpa ser till att hon blir fri.
Herr Omars
blick är outgrundlig som den arabiska natten. Temmelburken är tom. Stora nysilverligan äter julgröt. Sover ni middag här, fräser sekreterare Smith i Föreningen Londons Förenade Kattvänner (FLFK).

3.12.06

They put the "funk" in functional

Jag kom på att det var hemskt länge sen jag bloggade in några snygga retrobilder. Här är några från det underbara lilla vykortspaketet jag fick av Linnéa.



I can scare the stupid out of you, but the lazy runs deep

Här är en underbar analys om dumhet vs. lathet. Paris har startat en högskoleprovskurs som sommarjobb och här pratar hon med mamman till en ung tjej som ansökt till kursen.

Paris: She's got a C-average which means she's either lazy or stupid. I can work with either, but frankly, sometimes stupid is easier. I can scare the stupid out of you, but the lazy runs deep.

2.12.06

När det snöar skidrar jag genom stan

Åh, jag hittade världens vackraste Stockholmsbilder på DN. Det är underbara påminnelser om en svunnen tid.




Bilder från DN

Kanske du gillar:

Related Posts with Thumbnails