31.8.06

Jag balanserar på frustrationens brant, om något

Ja, då har jag läst det första av sex kapitel i boken "Att finna balanser" och det tog inte sådär överdrivet lång tid faktiskt. Mest för att alltsammans är så oerhört flummigt att ögonen bara glider över det. Det är praktiskt taget omöjligt att sammanfatta vad som sagts. Eller jag kan försöka lite on the top of my hat sådär. Läraryrket är komplext, det handlar inte om att lösa problem utan att identifiera dilemman. Eller något sådant. Tyvärr är det där sån kunskap som bara glider ut ur min hjärna på en gång eftersom den är så wishy-washy, den saknar tydlig substans. Författaren associerar hela tiden fritt och gör jämförelser med allt mellan himmel och jord, som att en mekaniker får fel hylsnyckel till musikens helande kraft. Hela tiden hävdar han att läraryrket inte är det minsta flummigt. Kanske inte det, men vägen dit verkar sannerligen vara det.

Ett tillvarons söndagsbarn

Jag har just förtjusats av en artikel i DN:s kulturdel om Per Wästbergs memoarer. Jag är barnsligt förtjust både i beskrivningar av Sverige i svunna tider såväl som arkaismer och vackra uttryck och här fanns det mesta i överflöd. Vad sägs exempelvis om detta: det hade "varit lätt att uppfatta Per Wästberg som ett tillvarons söndagsbarn, född till ett liv i kulturens och de fina salongernas hägn". Just ordet söndagsbarn är alldeles förtjusande tycker jag.

Så var det beskrivningarna av svunna tider: "Till sist tror jag ändå att den största förtjänsten med den här memoaren är författarens förmåga att minnas med samtliga sinnen på sin spets. Någonstans talar han om sitt skrivande som en topografi gentemot kaos, och det är just namnen, synbilderna, de förklingande rösterna, dofter av vadmal och gengas som återskapar denna förlorade värld före teve, mobiltelefoner och datorer, före punkare och hippies, före Beatles och Elvis. Läroverkslärarna är excentriskt tyranniska, bättre bemedlade familjer har jungfrur, Per skrudar sig i keps och golfbyxor, innerstan är full med pojkligor, det finns fortfarande gårdsmusikanter." Magiskt faktiskt, jag känner att jag snarast möjligt måste läsa denna biografi.

Läs artikeln i sin helhet här.

Tillbaka till mr Romance en stund

Jag känner att ämnet Fabio inte är uttömt riktigt än. Denne MAN, denne myt.

För något år sen gick det ett program som hette The Average Joe där en snygg tjej var med i en dejtingsåpa och trodde hon skulle få möta superhunkar, men när hon kom dit mötte hon istället ett gäng vanliga/fula killar. När hon väl vant sig vid detta slängdes det in en hel hop hunkar också, och de fick alla tävla mot varandra. I slutänden så skulle hon välja mellan en nörd och en hunk och hon valde förstås hunken. De fick åka iväg till en romantisk resort och tog strandpromenader och kysstes i månskenet. Allt var himmelskt... tills hon berättade för honom att hon dejtat Fabio, då blev killen helt sur och drog därifrån! Programmet slutade med att hon låg i en soffa och grät och var helt förstörd. Sån är han, vår Fabio. Alla andra män känner sig helt tillintetgjorda i jämförelsen med honom.

En annan kul grej är omslaget nedan där Fabio är med. Jag har ju en hel hop romantiska romaner i min bokhylla och jag har funderat över dessa målade omslag fler än en gång, hur de exakt kommer till. Och nu har jag svaret, muskulösa, biffiga män och väna kvinnor poserar och sen måste de manipulera bilden på något sätt. Underbart hursomhelst, jag skulle lätt välja detta som extrajobb om jag hade möjlighet.

Bildkällor Weht & 2Blowhards

Blueberry heaven

Så här såg de ut, de fabulösa blåbärsbullarna jag fikade igår. Oh, my...

30.8.06

He'll put the man back in romance

Jag har varit på födelsedagsfika hos systeryster och inmundigat kladdkakemuffins, samt sommarspecialiteten blåbärsbullar. Basen är släta vetebullar vilket jag älskar, det är den enda delen av semlor jag brukar äta.

Efter att ha studerat vad det blivit av alla Tyras Top Model-deltagare genom tiderna har jag nu på Mr Romance i bakgrunden. Ett otroligt sliskigt och töntigt program som går långt bortom de vanliga gränserna för dumhet. Just nu är det final och då har killarna fått välja varsin hjälteroll och så ska de posa med flickor och liksom jonglera runt dem i klassiska romantiska positioner - såna man ser på framsidan av Harlequinromaner. Tydligen är en av vinsterna ett kontrakt med Harlequin, så jag antar att de fotas och att bilderna sen blir omgjorda till att se ut som målade tavlor. Otroligt fascinerande. Det bästa var i början av programmet när Fabio (som på något sätt är förebilden i det här programmet - det säger väl allt!) höll ett litet tal till tittarna och sa ungefär så här: "folk frågar mig vad jag ska göra när det korats en ny mr Romance, jag svarar att jag ska förbli Fabio, det har fungerat bra för mig". Ja, vad kan man säga.

Är det åldern tro?

Något har hänt med mig, jag är inte exakt säker på vad. Den senaste tiden har jag märkt att jag blivit väldigt anti mot att gå på stan. Jag älskar ju egentligen att shoppa, men numer blir jag trött efter ungefär 20 minuter på stan och vill helst av allt bara sitta på ett café och slappa med lite gott kaffe. Visserligen kan det ju bero på att jag inte riktigt återhämtat mig från alla sjukdomar och därför är lite extra lättuttröttad, men ändå. Nu börjar jag förstå mamma som blev helt less för några år sen när jag drog runt henne på min vanliga Stockholmsrunda som bara inkluderade en massa affärer och inget caféhäng. Skulle någon göra så mot mig nu skulle jag också protestera ljudligt, min nya gå-på-stan-personlighet är nämligen ytterst gnällig, känslig och får ont i fötterna på en gång. Vilken fasa om jag snart tycker det är mer praktiskt att beställa alla kläder från Ellos än att gå på stan och köpa dem!

Shoppin' in the rain

Igår shoppade jag en ny väska. Det kan ju tyckas som att jag inte egentligen behöver fler väskor med tanke på att jag nog har ett 20-tal som jag använder, men den här är faktiskt lite annorlunda eftersom den är rymligare och passar bra som skolväska. Dessutom så har jag spanat på den sen i våras och när man har suktat efter något i flera månader tycker jag man har rätt att köpa det. Faktiskt.

När jag stod på Åhléns och tittade på den så var jag tvungen att prova den framför en spegel med min nya snyggjacka på. Samtidigt som jag stängt jackan och svingade upp väskan på axeln öppnade Sofia upp ett stort, snyggt paraply bakom mig och höll upp det ovanför mitt huvud. Bilden som skapades kändes helt rätt och jag insåg att väskan verkligen var jag och att det praktiskt taget var min skyldighet att köpa den. Jag påminner om Sofias fina ordspråk "varför vara halvsnygg när man kan vara helsnygg", det kan ju utvecklas till "varför bära en halv outfit när man kan bära en hel". Det enda som saknas nu är det glamourösa paraplyet, inga hopfällbara små ursäkter för regnskydd där inte, utan ett rejält, hederligt gammeldags paraply.

Umeås motsvarighet till Snygg-Lasse

I mitt överlyckliga bredbandsrus satt jag och surfade hela morgonen och fick extremt bråttom till skolan. Jag kastade mig iväg till skolan med blött hår, osminkad och utan att ha fått i mig kaffe. Very bad move, främst kaffebristen då, för jag höll på somna på föreläsningen. Dagens dos handlade om IKT, typ Informations- och kommunikationsteknik. Alla lärarstudenter ska installera ett konferenssystem som heter First Class där vi ska kommunicera med varandra, få information, samt lägga in våra digitala portfolios. Den delen av föreläsningen var ultratråkig förutom det komiska inslaget att om man inte förstår av websidan hur det går till att installera First Class så kan man se en inspelad föreläsning på en cd-rom vi fick.

Så har jag upptäckt att även Umeå universitets lärarkår är begåvad med en Snygg-Lasse. Fast här heter han Snygg-Leif och jobbar med medier och lärande. Undrar om det är en slump att båda har namn som börjar på L och som är lite ovanliga för folk i deras åldersgrupp, alltså ca 30. Synd att jag inte hade några som helst problem med att förstå det han gick igenom, alltså hur man beskär, roterar, förminskar och sparar bilder.

Lärarutbildningen i ett nötskal

Efter diverse terapisamtal med vänner kring lärarutbildningen har jag kommit fram till ordet jag söker. Infantiliserad. Smaka på det. Känslan av att bli ledd från en lektion till en annan och när vår lärare till och med satt med på storföreläsningen vi sen skulle ha lektion om så var det bara för komiskt. Visserligen är han ju ansvarig för hela kursen, så han kanske gillar att ha lite överblick, men ändå. Det är som att vi inte ska behöva klara av något själva, det vi fick lära oss på föreläsningen måste omedelbart bearbetas i en liten klass och alla måste få chansen att dela med sig av sina upplevelser kring det sagda. Vore det inte för att alla säger ungefär samma självklara saker så skulle jag väl kunna tycka det var ok, men nu måste man höra samma sak uttryckt på tio olika sätt.

Det roliga är att min vän Annika som blev klar med sin AUO i våras hade upplevt ungefär samma sak. Dels hade vi båda några rättshaverister och omstörtare i klassen som rasar mot det mesta, mina avbröt lärare det första de gjorde på uppropet för att klaga på kallelse-brevet och registreringsdatum etc. Sen var det också stora fel på vilka kurser som gick på distans och vilka som inte gjorde det. Moan, moan, moan. Vi upplevde båda också stressen i att folk räcker upp handen precis hela tiden för att dela med sig av sina tankar och åsikter, läraren tvingas hålla en mental lista med fem personer som vill ha ordet kring ett ämne. Vi kommer liksom aldrig vidare. Jag vet inte om den här klassrumssituationen är specifik på lärarprogrammet, att alla liksom vill visa framfötterna och framhäva hur goda lärare de kommer att bli. Men det är ytterst irriterande hur som helst. Turligt nog har jag snabbt insett att hela sommaren har varit en övningsperiod inför detta. Jag talar förstås om zen. En svettig postbil, stinkande soptunnor, dåligt falsad gruppreklam och gnälliga kunder kan inte på något vis vägas upp mot en grupp pretentiösa lärarstudenter. Andas in och andas ut.

22.8.06

Utan internet igen... suck!

Alltså, man tror ju knappt att det är sant. Igår när jag kom hem från Maxi så fungerade inte mitt bredband. Jag hann bara vara hemma i några timmar innan något tekniskt börjar krångla. Trots experthjälp från pappa så vill det inte fungera, han trodde att det kanske kunde vara något fel hos Telia, eftersom allt såg ut att vara bra hos mig. Jaja, det är bara att ringa ett litet support-samtal när jag kommer hem. Är på UB just nu, jag skull försöka hitta AUO:ns hemsida, vilket var totalt omöjligt. Jag hade ju hört att det var något man skulle läsa till på måndag, men jag får se om det fanns någon länk på pappret jag fick hem, annars får det vara.

Har varit på stan för att försöka hitta en fläkt, men det är tyvärr slut över hela stan. Min sista resort är att försöka hitta en på Internet som jag kan beställa, men jag har inte så höga förhoppningar på att det ska fungera. Det jag annars kan göra är att be Teknikmagasinet beställa en från en annan av deras affärer, men det skulle ta två veckor och det känns helt olidligt länge att leva i den bastu som är förklädd till min lägenhet. När jag inte kunde hitta någon fläkt att köpa för mina sista pengar passade jag på att shoppa en massa billiga saker istället för de få kronor jag har kvar sen matshoppingen igår. Det blev ett par sneakers i vitt med blommönster för 25 kr på Din Sko, hårtoning från H&M i färgen Brownie, samt ett fint svart hårband. Så provade jag en ultrasnygg höstjacka på H&M som jag ska köpa sekunden min lön kommer på fredag. Jag är i ett shoppingrus och jag älskar det! Nu hem för att knapra lite osttortellini från Euro Shopper.

21.8.06

Back in Umeå

Äntligen hemma. Jag säger det igen; äntligen hemma! I min egen halvt ostädade, varma, kvava och alldeles underbara lilla lägenhet. Trots två öppna fönster och neddragna persienner är det 25,6 grader inomhus, vilket är flera grader för varmt för mitt bästa, men whatever, jag är hemma!

Det känns förstås som vanligt ganska omtumlande att ramla ner här, det brukar liksom ta ett litet tag att acklimatisera sig. Bra knep är att slå på datorn och prata lite på msn med en kär vän, som jag gör just nu, samtidigt som jag äter makaroner, ketchup, parmesanost och nymalen peppar (ganska bra för att bara ha tagit det som fanns i skåpen!). När jag får upp orken lite ska jag cykla ner till Maxi och se vad jag kan skrapa ihop för något för mina 250 kr.

Receptet för en lyckad hemmakväll

För att börja morgonen på en mer positive note så kan jag meddela att gårdagskvällen var väldigt mysig. Vi åt väldigt smarriga dinkelmuffins som vi i enlighet med receptet bredde mixad keso och björnbärsmarmelad på. Tres magnifique! De var otroligt nyttiga jämfört med vanliga scones, det bakverk man mest associerar dem till, eftersom de innehåller kesella och sånt istället för enbart smör. Så såg vi "Att göra en pudel" och vi blev alla tre väldigt förtjusta i den. Kanske mest jag och Johanna, men ändå. Den var verkligen en feel good-film av bästa kvalitet, full av speciella karaktärer som man verkligen kunde sympatisera med och underbart kitschig scenografi. Leendet satt som klistrat under största delen av filmen kan man säga. Så upptäckte vi att vår lokale Luleå-kändis, frisören Mathias Evanne var med också, vilket var rätt fascinerande.

20.8.06

Baby love

Johanna bakar dinkelmuffins medan diskmaskinen surrar hemtrevligt i bakgrunden. På golvet ligger Edvin i sitt baby-gym och jollrar och skrattar. Jag sitter och läser om vad kändisarna har för sig på aftonbladet.se. En väldigt behaglig tillvaro alltså. Snart ska vi se "Att göra en pudel", en svensk film som väl kan vara sådär lagom charmig eller pinsamt dålig - återstår att se vilket.

Jag har träningsvärk i armen efter att ha burit runt på Edvin, men det är en trevlig form av träningsvärk. Varje sekund jag kan gulla med det lilla charmtrollet är värt vilken form av smärta det än kan anta. Hans mage är len som... en babys? Så skrattar han jättestort när man ler mot honom och gör små grimaser. Han är ett sånt där exemplariskt barn som alla drömmer om, som inte skriker konstant utan anledning utan för det mesta är nöjd och glad. Så har han underbart söta veck av hull överallt på kroppen, det roligaste stället är där tårna börjar. Jag är lite kär kan man nog säga, fast det bästa är att han inte är min. Jag behöver inte byta blöjor på honom eller gå upp klockan 5 på morgonen och mata. Lånad baby är lycklig baby, kanske man skulle kunna säga.

Gourmandernas rike

Att äta mat hos Sundströmmarna är alltid en trevlig fest. Igår åt vi enchiladas med sallad och guacamole, vilket ännu ger mig rysningar i smaksinnet. Dagens anrättning är grillade kycklingfiléer, ugnsstekt mandelpotatis, gröna bönor med citronolja och kryddor, samt ugnsrostade valnötsbröd med olivolja och vitlök. Kan det bli mer smaskigt än så?

Solskensstaden

En sak måste påpekas. Skellefteå har mycket bättre väder än Luleå. När jag åkte från Luleå igår var det 13 grader varmt och jag trodde att sommaren definitivt var förbi, men döm min förvåning när det i Skellefteå var 20 grader varmt och soligt. Härligt faktiskt, jag känner mig inte riktigt redo att släppa fram hösten än. Yllekoftor och halsdukar får vänta ett litet tag till om jag får bestämma.

18.8.06

Packandets fasor

En ytterst orekommenderad sak är att ägna sig åt mastig packning med en förkylning i kroppen. Extra besvärligt är det när jag måste springa upp och nerför trappen eftersom det sitter en äcklig fjäril på fönstret som jag inte vill ska flyga på mig. Resultatet är allmän modlöshet, kallsvettning, matthet och yrsel. Av den anledningen tar jag just en välbehövlig paus med lite uppfriskande vatten. Tänkte också blogga in några bilder på fina föremål.

Jag älskar såna här gamla trägalgar med butiksnamn på! Mitt vackra band som hör till en topp från Noa Noa gör inte saken sämre heller.


Här är äntligen en ordentlig bild på min Marimekkoskål i all dess fabulositet.


Här är något spännande, nämligen oanvända vintagenylonstrumpor från mormor. Onekligen mycket chict.


Ett annat arv: en förvaringsbox som är snygg bortom ord. Spejar man noga ser man till och med stämpeln som är till vänster om etikettshållaren.


PS. Systeryster och hennes pojkvän kom just hem och frågade vem som skulle flytta, det illustrerar mängden grejer jag har att packa!

En enkel Luleå-Skellefteå, tack!

Nu har jag precis pratat med världens bästa Johanna och bestämt att jag ska ta 09.50-bussen imorgon till Skellefteå. Yeay! Jag ser fram emot en helg med kompishäng, babymys, slappande och kanske någon trevlig utflykt om vädret och hälsan tillåter.

Dagens projekt blir således att packa. Efter en Luleåvistelse på drygt 8 veckor är det en inte helt obetydlig uppgift, men det är ju förvisso lättare nu, eftersom jag bara behöver packa ner allt jag tog med mig upp. Det mest perfekta är att Malins pojkvän är här just nu och när de åker ner till Umeå nästa helg kan de ta min enorma bag med sig, så jag kan resa lätt den här gången. Underbart!

17.8.06

Tantcharmning är min specialitet

Mitt sug efter att kunna börja promenera är extremt stort, det här sjukdomstillståndet börjar göra mig komplett galen! Dessutom är jag sugen på socker hela tiden också, vilket är en dålig kombination med soffliggande...

Jag ser just på "Gosford Park", vanligtvis en av mina favoritfilmer. Men som sagt, när jag är i det här tillståndet är inget speciellt kul. Första gången jag såg den filmen var på Sturebiografen just innan jul för några år sen. Den gick inte upp på någon vanlig biograf, så jag masade mig in till centrala Stockholm (då bodde jag i Södertälje) och såg den själv en decembereftermiddag. Just då var jag ytterst low on cash och hade inte råd att äta lunch på stan, så jag köpte två lussebullar på pressbyrån och åt dem under filmen. Den har ju en ganska komplicerad handling och det är otroligt många karaktärer som bara presenteras flyktigt, så det kan vara lite svårt att hålla reda på vad som händer första gången man ser filmen. Det roliga var att en äldre dam kom fram till mig efter filmen och frågade vem som egentligen var mördaren, och så fick jag ägna fem minuter åt att förklara för henne vad som egentligen hade hänt. Sen kom hennes väninna ut från toan och hon hade inte heller förstått vad som hände, så vi pratade lite mer om det och om filmen i övrigt. Det är såna där små roligheter som inträffar ibland. Jag tror för övrigt att jag har en look som tilltalar äldre damer för de brukar ofta ty sig till mig.

Jag känner hur vitaminbristen ökar

Jag känner mig i desperat behov av C-vitaminer. Hela våren har jag ätit äpplen som en galning, nästan ett om dagen i genomsnitt, men nu under sommaren har det inte blivit ens ett i veckan. Jag inbillar mig att det är en bidragande orsak till min sjukdom, och även att jag inte kommer att bli frisk om jag inte får i mig lite uppiggande vitaminer och mineraler. För att undvika att fastna i förkylningsträsket hela hösten ska jag ladda upp med Omega-3-piller och hälsokurer så snart jag blir frisk från detta. Men det första jag ska göra är att ta ett äpple nästa gång jag blir hungrig istället för att smaska i mig godis!

16.8.06

Mitt hem är min borg

Den här bilden är så fin tycker jag. En port som det står "hemma" på, är inte det något som vi alla vill hitta. Jag vet i alla fall att jag skulle tappa fotfästet utan det där lilla utrymmet där alla mina jordiska tillgångar är samlade. Det är som att mitt liv är beroende av att jag kan bläddra bland bankpapper från 1998 som är fint förvarade i en gul pärm med bilder av Ingrid Vang Nyman på. Det blir ett sätt att hålla tillvaron i schack, att samla på sig pysselgrejer, papper, vackra skålar med mera och sedan ägna tid åt att organisera dem på bästa sätt. Nästan som ett slags katalogisering också av det liv jag levt hittills.

Men åter till bilden. Det är nästan så att jag blir sugen på att plocka fram min kära dymo-märkare och prägla en egen liten remsa. Min dörr ser likadan ut som miljoner andra dörrar, men det som skiljer den från dessa miljoner andra är att den gömmer mitt "hemma", och det är väl en sak värd att betona.

Bild från My Art

Nu är det klippt för luggen

Jag upptäckte för ett tag sen att min virutella hemvist Paltkoma lagt ner, vilket kändes ytterst tomt och tragiskt. Så snart jag sett det ringde jag min medsyster i Paltnörderi och vi beklagade oss över det hela, som mästerkocken Sookie sa i ett Gilmore-avsnitt när hennes man skulle fritera en Thanksgiving-kalkon; "It's like a death in the family". Var ska jag nu hänga någonstans?

Nu har jag bestämt mig för att klippa en snajsig lugg. Inget extremt egentligen, jag har ju haft snedlugg de senaste... typ sju åren eller något, och detta är egentligen en slags variant på den. Den slutgiltiga inspirationen blev denna bild på den fabulöst snygga Helena Christiansen. Det jag gillar är att även om luggen är rakt ner så är den ändå lite, liksom flikig och ostyrig. Väldigt chict. Dessutom så går den ju att dra åt sidan om man skulle känna för det. Så snart jag känner mig det minsta bättre ska jag skrida till verket!


Bild från Septembernumret av Elle

De fick nog inga kalas som barn

Jag kan meddela att min nya frisyr blev väldigt bra, håret fick ett välbehövligt lyft och lockarna bara studsar. Tyvärr blir jag bara mer och mer matt så jag får stå ut med bed-hair idag. Det är helt sjukt hur risig man kan känna sig, som tur är har systeryster varit iväg och hämtat ut Rinexin åt mig, samt köpt en godispåse så jag är ändå vid gott mod. Hon förtjänar en medalj för att ha skött om mig i tre veckor!

Jag kvistade in på aftobladet.se och läste en riktig solskenshistoria om några slarviga fångvaktare som glömt att låsa ordentligt så att fångarna kunde smita ut ur sina celler. Det fina var att när de nu hade stället för sig själva så smög de sig in till köket och bakade kladdkaka, byggde filtkojor och tittade på film! De tatuerade hårdingarna var tydligen mer sugna på pyjamasparty än på att vandalisera stället, något de själva satte i samband med ett yogaprojekt de hade på fängelset. Aftonbladet avslutar den putslustiga artikeln med följande kommentar: "Det är ännu oklart om de intagna använde sig av ett recept eller om de spånat fram kladdkakan på egen hand". Fint hur som helst.

Lockarna rasar

I'm bald! I'm bald! Eller nästan i alla fall. Jag pressade mig upp ur feberdimmorna så att min syster kunde klippa mig, för det här var sista dagen på länge som det skulle hinnas med. Jag har haft en massiv hårhjälm ett bra tag nu så hon tog rejält och ändrade hela vinkeln på klipplinjen så att det översta håret blev mycket mer uppklippt. Jämfört med det gamla känns det alltså som att det knappt är något hår kvar, men i spegeln ser det bra ut så jag går efter det. Jag måste ha blivit av med ett halvt kilo hår eller något, det känns väldigt lätt och fräscht. Dock blev jag väldigt utmattad av att sitta upp så länge, så nu är det dags för en sen lunch med tortellini intagen i min bästa vän soffan, där jag planerar att spendera resten av eftermiddagen...

Det är officiellt synd om mig

Så, nu har jag fått lite tea and sympathy från min söta läkare. Mamma tyckte jag skulle ringa henne och höra om jag behövde kolla upp varför jag aldrig blev frisk. Läkaren tyckte synd om mig, men sa att det inte var helt onormalt att drabbas av en till förkylning eftersom jag var så försvagad av den första infektionen. Så skrev hon ut Rinexin åt mig också, som är en fantastisk avsvällande medicin som tar bort täpptheten. Jag vill inte drabbas av bihåleinflammation igen, som jag fick i våras, då hela ansiktet sprängde och kändes som att det höll på att explodera. Det var faktiskt en helt bisarr känsla när jag vaknade en dag och hade värk i kindbenen.

På TV-shop är det reklam för Ionic White, någon slags ljusbaserad tandblekning med en ytterst klatschig slogan: "Don't live with yellow teeth, get them white with the light".

15.8.06

Lite sömnsjuka vore bra right about now

Så var ytterligare en dag i feberdimmornas värld över. Jag har hostat, nyst, snutit mig och ojat mig fler gånger än jag kan räkna, men nu är det dags att ta en välbehövlig paus och sova. Jag har ju inte varit så bra på det nämligen, vilket väl antagligen bidragit till att jag fortfarande känner mig så sliten och slutkörd. Det är svårt att säga hur mycket sömn egentligen påverkar immunförsvaret, men antagligen en del. Så nu är det slut med nattsuddande framför datorn! Det som hjälper min dåliga disciplin på traven är att jag sover på övervåningen nu och där kan jag inte sitta uppe vid datorn senare än Pappa går och lägger sig (vilket just precis hände). När jag väl ligger i sängen har jag ju inga problem att somna, det är bara en fråga om att ta sig dit liksom. Så, nu väntar lite "Damernas detektivbyrå"och Precious Ramotswe, en "traditionellt byggd kvinna" som har förstått det där med zen-attityd och att inte tacka nej till en kopp te och en 700 kcal-kaka...

Tyllig glamour

Jag måste trösta mig själv genom att blogga in en glamourös illustration modell vintage. Bilder på fluffiga balklänningar av det rätta snittet kan man ju aldrig få nog av.

Bild från Galleri Rene Gruau

Förskjuten ur samhället

Det känns som att jag bara blir mer förkyld för varje timme som går. Mer snuvig i alla fall, och jag låter som en hes kråka när jag pratar. Jag vet att jag inte bär min sjukdom med värdighet, men att lida i tysthet ligger inte för mig. Jag kände mig dessutom ytterst provocerad av ett inslag på nyhetsmorgon om att den här toppensommaren skulle leda till att folk var friskare i höst, alla påstods ska vara helt utvilade och sprängfyllda av energi. Yeah right! Jag kände mig som en andra klassens medborgare som inte har råd att vara ledig på sommaren och möter istället hösten totalt dränerad på energi och hålögd så det förslår.

Den enda trösten just nu är att jag och systeryster ska se Stolthet och fördom på DVD. Inget kan väl verka mer kurerande än lite underbart brittiskt kostymdrama med the one and only mr Darcy.

Virusets återtåg

Jaha, då var det klippt igen. Idag gick jag hem efter en halvtimme på jobbet för att jag var helt knäckt av min ökande förkylning, hosta, huvudvärk, darrighet, matthet och, tror jag, även feber. Ett samtal till Försäkringskassan bekräftade att jag inte måste ha ett nytt läkarintyg eftersom jag jobbat några dagar, men däremot är det fortfarande oklart om jag får en ny karensdag eller inte. Regeln är att om man sjukskriver sig inom fem dagar får man ingen ny dag, men om det är på den sjätte dagen så börjar det om. Men jag förstår inte om det är arbetsdagar eller kalenderdagar, hon svarade inte riktigt på det, sa bara att jag inte får en ny karensdag, trots att detta skulle bli min sjätte kalenderdag sen sjukskrivningen slutade. Nåväl, det är rätt irrelevant egentligen, jag kan inte jobba idag hur som helst. Så nu tar åter soffliggardagarna vid. Men ärligt talat, jag skulle ge vad som helst för att få känna mig pigg och frisk igen. Den här känslan av att vara dränerad på all kraft tär verkligen på livsglädjen.

14.8.06

Ännu en ljummen sommarkväll

Ska strax rulla nerför gatan och hälsa på en kompis på tillfälligt Luleåbesök. Jag har hunnit bläddra igenom hela Elle ett varv men inte läst speciellt många artiklar, det var verkligen ett sjukt maffigt nummer med MASSOR av modebilder och roligt småplock. Jag vet inte om jag är så mycket mer utvilad än när jag kom hem, det här jobbet tär verkligen otroligt mycket på mig, men sak samma. Lite mysigt altanhäng med en kär vän och en kanna te har aldrig skadat någon.

Risifrutti är min nya drog

Sommarens längsta arbetsdag är äntligen till ända. Turligt nog hade jag ju gjort bort reklamen förra veckan redan, så turen blev lite lättare och tog idag bara 3,5 timmar. Oturligt nog är det fortfarande värmebölja så tillvaron i postbilen är inte speciellt trevlig, men jag lyckades ändå hålla uppe humöret hjälpligt med hjälp av tät proviantering. Blodsockernivåernas betydelse kan faktiskt inte överskattas, en risifrutti mitt i turen gjorde susen.

Hela dagen har jag gått och suktat efter Elle-tidningarna vi delade ut och tänkt att jag gärna skulle vilja ha en liten injektion glamour. Och, what ho, när jag stod och kammade upp B-post på eftermiddagen och väntade på att klockan skulle bli 15.30 så kom en av gubbarna och frågade om jag ville ha en Elle-tidning som skulle slängas. Yeay! Så nu har jag 250 sidor diva-glam att bläddra igenom, ska parkera mig i skuggan på framsidan med något iskallt att dricka och resten av lördagens godispåse. Så lätt är det att vända en seg dag till något trevligt.

13.8.06

Maraton som metafor

Jag hörde några fascinerande saker under herrarnas maraton idag. En kul detalj var att de som mäter ut banorna tydligen stryker runt sent på nätterna med sina mätmojar, jag såg framför mig ett ljusskyggt folkslag som bebor Göteborgs gator om nätterna.

Angående löparna själva sa en av kommentatorerna att de måste klara av en stor mängd smärta. Man måste kanske inte gilla själva smärtan, men man måste se fram emot att hantera den. Ungefär så uttryckte sig kommentatorn. Jag tyckte det var en ganska bra bild av livet självt. Man kommer ju ofelbart att möta smärta i livet och det är ju aldrig kul, men det som är poängen är ens inställning och hur man hanterar den.

Permanent virus

Snart är ännu en friidrotts-eftermiddag förbi. Mitt halsont består tyvärr, även efter några Alvedon. Jag har dock inte varit helt förslappad idag, systerysters spikraka och blanka hår är numer alldeles lockigt tack vare en volympermanent. Det var bland det marigaste jag har gjort, att få till spolarna ordentligt. Första spolen (inklusive några misslyckade försök med luggen tog närmare en halvtimme tror jag, men därefter fick jag till tekniken.

Det komiska var att på förpackningen står det att man ska be en väninna om hjälp med spolarna om det är första gången. Bortsett från att de antar att bara kvinnor kan permanenta hår, så måste det vara helt omöjligt att få till spolarna själv. Fatta vilken kramp i armarna om man måste hålla dem ovanför huvudet i de ca två timmar det tog att få till alla spolar! Jag har fotat alla moment, och ska lägga in bilder när jag har laddat över dem i datorn.

Suspektheter

Märkligt fenomen 1: Mitt virus vill verkligen inte ge sig; idag vaknade jag med halsont och i kroppen känns det nästan som att jag har feber. Helgen är liksom inte nog lång för att jag ska hinna återhämta mig både från de två jobbdagarna och från sjukdomen.

Märkligt fenomen 2: Jag är praktiskt taget fortfarande är mätt från gårdagens restaurangbesök trots att det ägde rum för över 12 timmar sen. Det måste ligga något i det där med att man blir mer mätt av fettrik mat, jag orkade knappt ens äta av mitt godis igår och då är det illa. Men å andra sidan så har jag ju det mesta kvar till idag, vilket borgar för en trevlig mysdag i soffan med friidrott och kanske lite Gilmore Girls om jag har tid över.

12.8.06

Läcker som en chokladpralin

Två bilder ur den ytterst delikata lilla filmen "Huit Femmes". Tyvärr orkade jag inte se klart den, men den är otroligt chic och 50-talig. Se och njut av kostymerna och scenografin!


Bilder från Actrice de France och DVD-Beaver

Perfekta sommarkvällsaktiviteter

Ikväll åt jag och Pappa middag på BBB, Bar, Bistro och ... något. Restaurangen är en båt, parkerad i Norra Hamnen och en kväll som denna var den det perfekta stället att vara på. Solen sken, det var över 20 grader varmt ute och vi hade utsikt över fjärden, teatermagasinet och även badhuset och Max (allt kan inte vara glamouröst). Jag fick äntligen den hamburgare jag varit sugen på hela veckan, och den var ytterst superb måste jag säga.

Efter middag och allmänt folkspan dirigerade jag oss förbi Kvantum för lite godisproviantering. Nu är det således godissmask och fransk film som gäller: "Huit Femmes", eller "8 kvinnor". Tres chic!

So serene, miss Monroe

Det här var en såå snygg Marilyn-bild. Den är fotad av den franske fotografen Henri Cartier-Bresson. Hon ser så stillsam ut trots alla som står och tittar på henne från olika håll, som om hon har hittat ett eget happy place att dra sig tillbaka till. Något vi alla kan behöva då och då.






Bild från Desordre

11.8.06

Men jag fick VG på tentan i alla fall...

Ett av mina mer dramatiska minnen av Södertörn ägde rum i det nya fabulösa biblioteket som invigdes min sista höst där, alltså för två år sen. Jag kan verkligen rekommendera ett besök dit för att insupa hela den designade snyggheten med särskilda plus för golvet som består delvis av polerad betong och delvis av ett otroligt snyggt trägolv med liksom smala bokstavar. Tres chic.


Något som också var väldesignat var bibliotekets toaletter. En morgon, 20 minuter före min hemska och ytterst viktiga grammatiktenta, lyckades jag bli inlåst på en av dem. Paniken var total när jag vred runt låset och det bara snurrade runt och runt. När jag drog lite i låsvredet så hade jag det plötsligt i handen! Det hjälpte inte att det var i snyggt borstat stål när det inte fanns någon typ av spärr som höll fast vredet i själva låset. Jag greps naturligtvis av panik, ett alternativ hade ju såklart varit att banka på dörren och skrika, men det kändes allt för pinsamt. Turligt nog råkade komma ihåg numret till receptionen. Jag ringde dit och samtalet utspelade sig ungefär så här:
- Välkommen till Södertörns Högskola.
- Hej, mitt namn är Moa... och jag har ett problem, jag är inlåst på en toa i biblioteket.
- Eh, hahaha, ok... Nej, men jag kopplar dig till vaktmästeriet då...
- Vaktmästeriet
- Hej, mitt namn är Moa. Jo, det är så att jag har blivit inlåst på en toa i biblioteket.
- Va? Hahaha, ok... Ja, vi skickar dit någon då.
- Mm, tack. Kan ni skynda er, jag har en tenta som börjar om 15 minuter.

När jag lagt på luren såg jag framför mig hur vaktmästaren skulle stå utanför toadörren och trixa med låset ivrigt påhejad av en stor skara åskådare som alla skulle applådera när jag kom ut. Det kändes som en ytterst obehaglig situation så jag gjorde några försök till och upptäckte att problemet var att låsvredet var för stort för piggen det satt på. Som i en snilleblixt rev jag lös en bit pappershandduk och satte den mellan piggen och vredet och smackade fast det. Så gick plötsligt dörren att öppna. Tentan och min ära var räddad, men det var några omskakande ögonblick och ett exempel på såna där märkliga situationer som jag har en fallenhet för att hamna i.

Bild från Wikipedia

Naturens egen rosa tyll

Vilken magisk bild! Det är som att fågeln (visst är det en flamingo?) har en rosa balettkjol...

Brevlåderammningens upplösning

Just ja, min brevlådepåkörning fick ett lyckligt slut. När jag kom till den aktuella brevlådan såg jag att det stack ut ett litet brev under locket. Det visade sig vara samma brev som jag skrivit, och under mina ursäktanden hade de skrivit "Det är ok, det behövs en ny i alla fall". Schysst med folk som har lite humor tycker jag.

Endast zen... II

Ytterligare en mastodontdag på jobbet är till ända. När jag kom till jobbet fick jag reda på att jag igår hade tagit gruppreklam från måndagens pall. Det innebar två saker, för det första att jag var tvungen att ta gårdagens reklam idag och för det andra att jag hade orsakat ett stort rabalder hos de företag som var med i måndagens Svepet, eftersom folk i shoppartagen nu kom och frågade om de varor och erbjudanden som skulle komma först på måndag. Yeay.

Rent konkret innebar det för mig att även denna dag blev en riktig skitdag, för att vara lite vulgär. Det var mer post än igår, jag hade gruppreklam till alla hushåll (dessutom två olika sorter att hålla reda på), plus att jag hade 200 IKEA-kataloger att dela ut. Dessutom är det den här värmeböljan i kombination med mitt något konvalescenta tillstånd. För att förhindra samma darrkollaps som igår gick jag till Konsum på rasten (som ligger i samma byggnad som kontoret) och köpte en ciabatta och en Risifrutti med lågt GI att äta mellan de två vändorna.

Det gick hyfsat bra på turen, jag lyckades hålla humöret uppe tack vare min zen-attityd igen. Jag tänkte tankar som att "bara jag är klar till 17 då friidrotten börjar så gör det inget" och "tänk så mycket pengar jag tjänar". Men vid 14 när jag kom in för att ta andra vändans post och jag egentligen skulle ha slutat var jag faktiskt nära tårarna igen. Den här totala värmen gör att jag liksom bara inte orkar mer. Rent fysiskt känns det som att kroppen kommer att bara lägga av. Jag fick tacknämligt nog hjälp av en av de gulligaste brevbärna som tog halva den resterande postmängden, förmodligen bevekad av mina ledsna hundögon. Så, sporrad av mat och hjälpsamma arbetskompisar återfick jag hoppet. När en villaägare dessutom kom fram och frågade om brevlådeställningen han just byggt hade en bra höjd kändes det rätt schysst, bortsett från hettan då förstås. It's the small things...

10.8.06

Postlådemissöden händer så lätt...

Jo, en rafflande sak till hände på postturen idag. Jag kände mig lite allmänt woozy i värmen, halvkonvalescent som jag var, så jag hade lite svårt med avståndsbedömningen. På ett ställe råkade jag köra omkull en brevlåda som stod på en träställning så den tippade in i en häck. Jag var snabbt ute ur bilen och reste upp hela spektaklet, men det visade sig att jag dessutom hade kört över själva basen av ställningen så den hade liksom delat sig på ett ställe så att det stack ut 10 vassa spikar i luften.

Vid såna här tillfällen kan det vara svårt att veta exakt hur man ska handla. Jag tog emellertid det säkra före det osäkra och skrev en snäll och ursäktande lapp där jag påpekade att jag råkat köra på deras brevlådeställning och att jag hoppades att det gick att spika ihop den. Så bad jag om ursäkt och undertecknade det hela "er brevbärare". Erfarenheten säger mig att de allra flesta blir ganska avväpnade av en sån grej, de tycker mer att det är trevligt att man erkänt sitt missdåd än att de blir arg över det hela. Dessutom kommer just det aktuella hushållet att få en IKEA-katalog imorgon, så då är nog allt förlåtet...

Zen är otroligt användbart

Pust, pust, pust! Vilken dag det har varit idag. Det var ju första dagen på jobbet efter en två veckor lång sjukskrivning, så jag hade förberett mig mentalt på att det skulle vara jobbigt. Tack vare min zen-attityd gick det mesta ändå väldigt bra. Förutom den otroliga värmen som råder i Luleå just nu (25 grader!) så var det två gator som var helt uppgrävda på grund av fjärrvärme-installationer men det visste jag redan om, så jag tog det med ro. Jag svalde även min stolthet och fåfänga och tog på mig en slags bärväst för posten så armarna avlastas lite. Som tur var hade jag på min mina stora glamourösa solisar med strass, så töntighete vägdes upp lite grann. Lugn och avslappnad promenerade jag alltså runt med posten istället och trots lite dik-hoppningar så gick det bra.

Slag nummer tre och fyra hade att göra med att min vanliga postbil var på verkstan och jag istället skulle köra en ytterst racklig ersättningsbil. Jag tycker min vanliga postbil är sunkig men det var inget i jämförelse med denna - bildörren håller knappt ihop och bakluckan går bara att öppna ibland. Det jobbiga var att bilradion hade låst sig och eftersom det var en lånebil hade vi ingen kod. Det kändes som dödendöden att kuska runt i fyra timmar utan musik eller radio, så efter första gatan åkte jag hem och hämtade min md-spelare och lyssnade på härligt smörig country under turen. Problem nummer två med bilen var att sätet var så djupt och konstigt att jag hamnade alldeles för långt ner, trots en speciell dyna vi har. Men det löste jag fiffigt genom att lägga två IKEA-kataloger på varandra under dynan. Vilket leder mig till nästa slag - IKEA-katalogen som jag trodde var färdigutdelad (och att jag tursamt nog hade missat det hela), visade sig ha denna vecka som utdelningsperiod och det fanns fortfarande några stora gator som inte fått. Men det känns ändå ok, eller jag inbillar mig det åtminstone.

Trots min zen-attityd började det kännas ganska tungt mot slutet av dagen. Turen tog ju längre tid än vanligt på grund av uppgrävda gator och gruppreklam (oh yeah, den hade jag inte ens nämnt), och när klockan blivit 14 och jag hade flera gator kvar kom trots allt modlösheten över mig. Eftersom jag inte ätit på fem timmar, var genomsvettig pga hettan ute och kvardröjande förkylningsrester, törstig eftersom den sista droppen av mitt varma vatten var slut, hade huvudvärk och var darrig i hela kroppen av hunger och allmän utmattning så hade jag ganska nära till tårarna där mot slutet, men jag lyckades klara mig igenom dagen trots allt. Hurra.

9.8.06

Kusiner och vitaminer

Ikväll hade jag mitt första sociala evenemang på två veckor, så jag var hemskt exalterad. Det var min ingifta moster som fyllt 60 år, så det firades med två sorters tårtor, glass, muffins med glasyr och oräkneliga hembakta kakor. Det var också sista chansen att träffa mina superkusiner Kristin och Marie innan de drar iväg söderut till varsin folkhögskola. Jag kom fram till det att jag har träffat dem varenda helg i sommar förutom förrförra helgen när jag hade feber, det är inte dåligt det. Annars brukar man ju mest säga att man ska se till att träffas, men det blir liksom inte av (hehe, Anna känner du igen oss?), men här har vi verkligen lyckats.

Så lyckades vi även pressa ihop några av kusinerna i en soffa för ett kusinkort. Det är kusin Marie, Kristin, Gustav, syster Malin, jag och kusin Josefine. Trots att Gustav hävdade att han skulle ligga utbredd som en kung så råder det, som synes, en klar kvinnlig dominans bland kusinerna...

Lite Södertörnsnostalgi

Återigen, Anna, är du min inspirationskälla, du fick mig att bli lite Södertörn- nostalgisk. Det var idylliska tider, back then. Vi läste Medie- och kommunikations- vetenskap tillsammans och spenderade lektionerna med att skriva små meddelanden till varandra i mitt block. Speciellt när en lärare med tyskt ursprung pratade om mediehistoria och om att hon inte ville "förwurra" oss, men eftersom vi knappt förstod att det betydde "förvirra" så var det lätt att koppla bort föreläsningarna. Så minns jag Snygg-Lasse (Icas Snygg-Lars kan slänga sig i väggen) som var strax under 30, hade rufsigt kort hår och rodnade lätt när han höll föreläsning för 80 bedårade unga kvinnor. De små generade röda fläckarna på halsen fick naturligtvis alla tjejer att le ännu mer mot honom, vilket antagligen gjorde saken värre.

Jag minns också när jag och Anna skulle skriva B-uppsats om Barbies hemsida och Harlequinromaner. Anna, du är för övrigt den enda som jag kan samarbeta med när det gäller att skriva saker, jag har aldrig varit med om det någon annan gång, att det liksom inte spelar någon roll vem som skriver för att det blir som man vill ha det ändå. Vi spenderade hela maj på en av de översta våningarna av Moas Båge med utsikt över de regnbågsfärgade husen i Flemingsberg och skrev på hennes bärbar dator. En dag när vi satt och bläddrade i en enorm Barbie-bok för att utröna vilka yrken Barbie haft genom tiderna kom en kille förbi och frågade om vi tyckte det var för tungt att läsa skolböcker. Tänk så missförstådd man är som forskare av intressanta saker.

Så var det folket i klassen. En kille som tidigare jobbat som byggare hade alltid med sig en kaffetermos och kopp som han fyllde på x antal gånger varje föreläsning. Rätt kul kontrast mot oss andra som köpte dyrt kaffe i cafeterian. Så jeans-gänget (eller var det jeansjacksgänget, Anna?), en grupp på fyra-fem tjejer som alla hade blont hår och alltid satt på rad. En annan tjej hade värmländsk dialekt och klagade på ALLT, jämt. Som sagt, det var härliga tider.

Magiskt vackert från landet i öster

Här är några helt fabulösa bilder ur en av världens vackraste filmer "In the mood for love". En ytterst stilla och fin film om en man och en kvinna som upptäcker att deras respektive har ett förhållande och sen själva blir kära i varandra. En av filmens mest rörande scener är när de står i en gränd och övar på att göra slut så att det ska bli lättare när de gör det på riktigt. Smärtsamt vackert både när det gäller handlingen, scenografin och kläderna, det går nog inte att slå asiatiskt och 60-tal i kombination.




"Too perfect for words"

Ok, detta kan tyckas för sockrigt för ord, men titta bara på den fina dräkten och den underbara lilla pillerburkshatten...

Lite aprikosrosa charm

Här är en snajsig bild på Reese Witherspoon från "Walk the line". Klänningen, klänningen, klänningen!

"Group think" är ett hot att ta på allvar

Min syster läser just en skolbok vid namn "Dynamik i arbetsgrupper" som behandlar hur grupper undviker att hamna i ångestliknande tillstånd och att fastna i olika grundantaganden. Den har bland annat ett kapitel med den fascinerande titeln "Konsten att sabotera ett sammanträde".

Ett stycke handlar om "group think" som är när en grupp blir så överväldigad av sin egen förträfflighet att den inte tar till sig information som går emot det de tror på. "I längden kan emellertid ingen grupp bygga sitt arbete på orealistiska föreställningar eller avskärma sig helt från omvärlden. Bubblan brister till slut. Verkligheten kom ifatt politikerna i Motala liksom Palmegruppen. Den politiska ledningen i Motala rekonstruerades och kom att fungera väl, men Palmes mördare går fortfarande fri." Det är dramatik och retorik på den allra högsta nivån, det.

Papper, pennor och annat trevligt

Allt prat om kalendrar har fått mig att bli ännu mer sugen på att besöka en pappershandel. Pappers- och kontorsvaror har en mystisk dragningskraft på mig och jag kan spendera flera timmar med att stå och bläddra bland anteckningsböcker, lyxiga pennor och arkivkort. Sen några år är jag också obsessed av dymo-apparater, den klassiska modellen med präglade etiketter såklart.

Förra sommaren tog Pappa med mig till himlen på jorden i form av Kontore, ett kontorsvaruhus för företagare. Där fick jag en underbart vacker och tjock tyginbunden anteckningsbok i olivgrönt samt ett supereffektivt professionellt spraylim för foton och collage som tyvärr är så starkt att man inte kan använda det inomhus. Då passade jag också på att fråga säljaren om de hade några dymoremsor i andra färger än svart, blått, rött eller grönt. Jag fick följa med upp på lagret där han rotade bland dammiga lådor och hittade några som var i träfanér, men de var inte så snygga och dessutom för breda för min apparat. Samma säljare prackade också på oss, som han uttryckte det, plastfickornas Rolls Royce från Esselte. Har man en gång testat dessa vill man aldrig gå tillbaka till vanliga billiga, menade han. Och det stämmer faktiskt, dessa plastfickor är lite tjockare, glasklart genomskinliga och allmänt lyxiga.

En annan produkt som fanns på Kontore som jag dreglade ordentligt över men inte kunde förmå mig att inhandla var otroligt lyxiga tuschpennor med dubbla spetsar i två bredder som fanns i regnbågens alla färger. Det var tydligen såna som arkitekter använde till sina ritningar, de få som nu gjorde dessa för hand. Pennorna fanns i en helt himmelsk cerise färg, men 150 kr verkade lite väl exklusivt för en penna som jag mest ville ha till pyssel och att skriva födelsedagskort med...

8.8.06

Filmsnygghet

Har ägnat mig lite åt ett av mina bästa tidsfördriv, nämligen att bildgoogla. Hittade några helt fantastiskta bilder ur en film jag gillar skarpt; "Walk the line". Se och njut av den totala snyggheten...



Vilken grace, vilken elegans...

Till min stora glädje hittade jag ännu fler vintage-illustrationer och här är ett fabulöst exempel.

7.8.06

Tillståndsanalys och Svenssonsjukdomar

Kampen mot viruset som tagit över min kropp fortsätter. Jag börjar helt klart bli bättre, men det var otroligt dumt av mig att sola i lördags eftersom det gjorde att jag tog några steg tillbaka. Min gulliga läkare har sjukskrivit mig till och med onsdag, så på torsdag tvingas jag ut i verkligheten igen. Hon sa att jag hade en väldigt aggressiv form av viruset, men att det var många andra som hade drabbats av samma sak. Det var något som gick just nu helt enkelt.

Det känns ju skönt på ett sätt att det inte var något helt alien som tagit över min kropp, fast samtidigt så vill man ju inte känna sig alltför Svenssonsjuk heller. Jag har hellre något exotiskt som jag är ensam om att lida av. Det var ungefär som min besvikelse när jag fick reda på att jag hade blodgrupp A+, den vanligaste i hela Sverige. Boring, liksom.

6.8.06

Why so mean, mr Sunshine?

Jag visste att min fåfänga skulle straffa sig. Nu är det tredje gången jag solar trots att jag är sjuk och för tredje gången blev jag sjukare dagen efter, när ska man lära sig. Till mitt försvar måste jag säga att det kändes som att jag började bli något sånär återställd, men tydligen var det ändå för tidigt. Idag är jag således feberblank i ögonen, har grym huvudvärk och mår illa - plus att jag är helt matt också förstås. Suck! Det är i alla fall inte tal om att jag ska gå och jobba imorgon, tur att jag kan få bli sjukskriven några dagar till. Snart kommer systers profetia om att sjukskrivna blir rädda för att gå tillbaka till jobbet för att de tror att de kommer bli sjukare bli sann. Tur att jag bara kan bli sjukskriven till senast onsdag, sen är det bara att svälja det beska pillret och ta mig ur mitt bidragsberoende!

5.8.06

Tredje statsmakten in action

Jag är väldigt förtjust i mitt nya nöje att sitta i skuggan på framsidan och läsa en bok eller tidningen. Annars skulle jag ju aldrig få för mig att sitta i skuggan om det är soligt ute eftersom jag är något av en bronzador, men feber och direkt solsken går inte så väl ihop, vilket tvingade mig att göra denna trevliga upptäckt.

Det mest avslappnande är att sitta och läsa Norrbottens Kuriren med lite kaffe i ett glas alldeles nära till hands. Igår (eller när det nu var, dagarna flyter ihop för mig) kändes det som att jag hade helt slut på nya intryck, men en halvtimme med NK rådde helt och hållet bot på det. Till exempel fanns det ett rafflande reportage som ifrågasatte hur handikappanpassat Norrbottensmuséet egentligen var. Det intressanta var att i ett och samma reportage kunde de berätta om en rullstolsbunden person vid namn Bambi som inte kunde köra längs grusgången, eftersom hjulen på rullstolen sjönk ner och fastnade - och hur Kurirens driftighet och hårdkokta grävande journalistik satte fart på tekniska kontoret så att de redan senare samma dag pressade till gruset så att även rullstolsbundna och äldre med rullatorer kunde köra där. Det fick aldrig utvecklas till en hel artikelserie med avslöjande av missförhållanden, undanflykter och ursäkter från tekniska förvaltningen och sen själva gruspressandet, eftersom det gick så fort liksom. Det är som det fina ordspråket "när fantomen springer står blixten stilla", fast här kanske snarare "när Kuriren agerar står pressarna stilla", eller något. Nåväl, fint var det ju i alla fall - nu får även rullstolsburna personer vara intresserade av kultur.

Folkfest eller folkpest?

Jag har alltid i smyg misstänkt att Lulekalaset är lite av en b-aktig affär som kännetecknas av en allmän tafflighet när det gäller arrangemang, ambitioner och artister. Sånt här kan man ju inte säga högt eftersom man då anses fientlig mot allt vad stadskänsla och underhållning heter. Kanske är jag en cynisk ofestivalig människa eller så är det mest det att jag har en stor skräck för pinsamheten som uppstår när saker vill vara så mycket mer än de kan bli.

Just i år verkar det som att jag i alla fall delvis får rätt i mina bistra fördomar, Norrbottens Kuriren är fylld av ljumma för att inte säga iskalla recensioner av festivalens artister. Några som påstås vara världens bästa ABBA-uttolkare kunde tydligen inte hantera den norrländska sävligheten i form av en trög(startad?) publik och deras försök att få alla att sjunga med i Mamma Mia misslyckades, vilket ledde till en allmän pinsam stämning. Just sånt som ger mig hurvningar för att det är så genant. Dessutom vill jag inte betala 200 kr för att se Magnus Carlsson, Idol-Ola (eller Idola som han kallas i NK!) och övriga Rix FM-storheter. Däremot längtar jag tills jag blir frisk så jag äntligen kan få styla till mig lite, ta på mig ett par glassiga solbrillor och sitta på ett utefik på stan och dricka kaffe. Där någonstans går gränsen för vad min folkfest-o-meter tål.

Three, two, one - cut!

Trots mitt sjukliga tillstånd fick jag en mycket trevlig fredagskväll. Tvillingkusinerna kom hit och hängde med mig och systeryster - jag tog emot mina gäster i soffläge, som en äkta pascha eller något. Vi åt godis och såg Blow Dry, en fantastisk engelsk film om en liten by i Yorkshire som får äran att hålla i en nationell hårtävling. Det är maffiga frisyrer, guldlamé och ett överdåd av glitter och hårspray, samt lite engelskt sorgsen realism. Resultatet är rätt magiskt faktiskt.

4.8.06

Världens snyggaste Audrey...

... hänger i sminkstolen


... poserar dramatiskt i filmen "Funny Face"


... äter frukost på Tiffanys

The puppy and unicorn bunch would love this

Jag tänkte fira mina glada besked med två B&B:s på temat cutesie och djur. Överst ser vi Sleepy Lamb B&B och nedan Dancing Bear B&B. Det är nästan för bra för att vara sant...


Lite bokromantik

Den här bilden älskar jag! Den visar ett gammalt antikvariat och de som arbetar där.

3.8.06

La Pawsh Boutique, the place to shop!

Detta var något alldeles fantastiskt som jag råkade stöta på. Affären heter La Pawsh Boutique ("formerly Posh Paws Boutique", fast varför de valde det nya namnet övergår mitt förstånd) och säljer alla möjliga kattillbehör däribland pärlhalsband, men det var alltså dessa skapelser under rubriken "Furniture" som fångade mitt öga. Namnen var också ytterst fantasifulla, vore jag katt skulle jag självklart helst vilja sova i "Lulu's Garden Retreat".

Camelot Pet Tent


Lulu's Garden Retreat


Bohemian With Ball Fringe


Princess Bride

Törsten efter glamour är ett säkert tecken

Alltså, nu börjar jag verkligen känna mig mycket friskare. Jag är fortfarande rätt seg, men jag har suttit upp nästan hela dagen vilket är ett otroligt framsteg känns det som. För några dagar sen kändes det som att jag aldrig skulle orka stå upp igen, men nu börjar jag se ljuset i slutet av tunneln. Ett säkert tecken på att tillfrisknandet är på gång är att jag blev så less på att gå runt och känna mig sunkig att jag glamour-sminkade mig lite och det gjorde faktiskt att jag kände mig ännu friskare. En glassig yta hjälper faktiskt till på insidan också!

Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini

Här kommer några chica Marilyn-bilder på temat badkläder. Bikinin överst är otroligt chic med alla prickar och volanger och på den nedersta bilden är jag väldigt förtjust i baderskans badmössa. Den mest spektakulära bilden är dock cykelbilden, den ser ut som en tableau i 1700-talsstil eller något... mycket fascinerande!



Om det ska vara en cab, så...

Oh my! Kan man säga annat än att man skulle vilja köra runt i den här bilen en varm och solig sommardag med en sjal om håret, stora solglasögon och picknick-korg i bakluckan...

Love that hair...

I min hypotetiska Ipod skulle det naturligtvis finnas massor av låtar med the fabulous miss Dolly Parton. Hon var värsta bönan innan hon blev så sönderopererad!









Italiano e bello

Yeay, jag stötte på den snyggaste parfymreklamen ever på nätet idag. Jag minns precis den här reklamfilmen med Monica Bellucci som en sorgsen, vacker, italiensk änka klädd i elegant svart. Tyvärr har jag för mig att parfymen luktar rätt... ja, italiensk tant kanske är ordet. Som tvål fast lite tantigare och parfymigare. Synd, för allt som har med Italien och snygghet att göra vill man ju gärna bli förknippad med.

Kanske du gillar:

Related Posts with Thumbnails