"Vi är inte trash, vi är människor"

Jag läste en så rörande och intressant artikel om det bortglömda USA, om de människor som bor i husvagnar i så kallade trailer parks och vars röster ingen är så värst intresserad av. Det var också med ett ljudbildspel med riktigt bra fotografier, där några av de intervjuade berättade mer om sina liv.




Bilder från Aftonbladet

Satsa på en inlandsbo?

Jag läste en så fin artikel om en ny avhandling som handlar om myterna kring kärlek och den norrländska glesbygden. Det var liksom ett glädjande resultat att de intervjuade männen längtade efter kärlek och att få leva sitt liv tillsammans med någon som har humor och ärlighet - och hon fick gärna gilla att köra skoter. Rörande nog blev flera av de intervjuade männen kära i den unga ogifta forskaren under intervjuprocesserna. De levde heller inte upp till myten om den inbundne norrlänningen som har svårt att prata om känslor. Man kanske skulle göra en Men in Trees och flytta till inlandet? Fast det var ju det där med skoteråkandet, förstås, det är ju där jag fallerar totalt.

Om tedrickandets faror

Jag läste en förtjusande artikel om Carl von Linnés inställning till tedrickande. Han sa bland annat:

"Theet försvagar nerverne och hjärnan, vilket själva Chineserne tillstå; så är det icke underligt att The länge och ofta brukat, gör en darrhänt." Trots detta tyckte han att teet var bra "för dem som dagen förut plösat sin kropp med starka, skarpa och sega drycker". Carl von Linné själv drack "tre tassar var morgon, och coffe 2 tassar var eftermiddag".

Tedrickandet och andra ljuvliga saker kan ju vara svåra att sluta med när man väl fått smak för dem. Som han själv uttryckte det: "ett inrotat bruk kan inte avskaffas med förnuftsskäl". Väl rutet, von Linné!

Bild från Botanical

R som i Rörstrand

Jag är mycket sentimentalt lagd, speciellt när det gäller äldre människor, ensamma människor, bönder vars livsverk håller på att suddas ut, samt äldre hantverkare med omätbart stora kunskaper vars gebit håller på att dö ut på grund av nedlagda fabriker och för att produktionen är billigare att genomföra i Taiwan. På det sistnämnda temat läste jag precis en fin artikel i DN; det handlar om den nedlagda Rörstrandsfabriken i Lidköping. Blir man inte tårögd av det här, så vet jag då inte:

"Decennier av arbetsliv har dunstat, maskiner och porslin är borta. När fabriken dog och porslinstillverkningen lades ut på fabriker utomlands försvann också Rörstrands doft. Det var en vänlig, lite kemisk doft av oljor, guldmåleri och glasyrbad. Sorgen över nedläggningen flackar häruppe i tomheten, medan gipsplattor och lecablockväggar smälls upp på andra håll i byggnaden."

Jag tycker om tanken på en fabrik med historia, där människor med stort hantverkskunnande har arbetat och varit stolta. Rörstrandsfabriken verkade liksom vara ett vänligt ställe: "Man fick Rörstrandskänslan i sig, en porslinskärlek och respekt som tusentals Lidköpingsbor bär på. Rörstrandsfabriken var en egen stad mellan Lidköping och Vänern, bevakad av nitiska portvakter och stämpelur. Från lastkajerna gick blå järnvägsvagnar med det vita R:et och porslin packat i träull." Efter sorgligheterna med nedläggningen håller det nu på att hända saker igen, artikeln berättar att en rad fristående formgivare arbetar med dekorer och nya former: "Det står hemligheter på hyllorna, framtid ligger i luften". Som poesi, är det.

Bild (något bearbetad) från Ceram

Inredningstankar

Jag älskar att läsa Sköna Hem och drömma om den dagen jag har ett eget hus att inreda. Tills dess piffar jag hela tiden till min lägenhet på olika sätt och har i min dator tusentals fina bilder från olika design- och inredningsbloggar. Jag tycker om att spara på saker som inspirerar mig och det är väldigt kul att tänka på hur jag kan göra mitt hem mer trivsamt, men samtidigt måste jag hela tiden se till att hålla mig på rätt sida gränsen. Ibland uppfylls jag av en stress för att jag aldrig kommer att kunna skapa ett så fint hem som jag vill. Är det inte ekonomiska begränsningar så är det fråga om plats eller att saken jag har sett bara finns att köpa i USA.

Igår läste jag en artikel i DN som handlade om nutidsmänniskans tendens att begränsa lycka till konsumtionen och definierar sig själv genom sina köp (ungefär) och den fick mig att återigen tänka på det här ämnet. Inte för att jag alls känner igen mig i det statusjagande som artikeln beskrev, eller att mitt liv endast går ut på att konsumera och omge mig av fina ting, men det kan ändå vara bra att påminna sig själv ibland. För mig handlar det nog hela tiden om att hitta någon slags balans tror jag, att kunna se saker och bli inspirerad av dem utan att känna stressen av att vilja köpa allt fint jag ser. Det finns trots allt en väldigt stor glädje i färg och form, det får man inte glömma.

A diamond is forever

Svenska är mitt favoritämne av de två ämnen jag ska undervisa i, men Media har sina sidor det också. Till exempel gillar jag det här med att verkligen koppla samman reklam- och mediasaker till deras samtid. Jag läste precis en artikel på DN som handlar om en av mina små favoritmediehistorier. Det är historien bakom den ytterst välkända reklamsloganen "A diamond is forever", som såg dagens ljus i mitten av förra seklet.

De Beers, ett stort diamantföretag, anlitade en reklamfirma för att hitta en ny marknad och få fart på försäljningen. I depressions- och krigtstider ville folk, förståeligt nog, inte spendera sina pengar på diamanter och dessa var för övrigt inget som amerikanerna kopplade samman med lyx och kärlek. Efter diverse undersökningar kring hur kärlekspar såg på romantiska presenter skrev en copywriter på N W Ayer den slogan som sedan definierade hela den enorma kampanjen och som sen blev företagets officiella motto. Hur det gick sen vet vi ju också, enligt artikeln i DN står USA numer för 50 % av världens diamantkonsumtion. Det var en lyckad dag på jobbet helt enkelt när meningen "A diamond is forever" växte fram.

Bild från USA Diamond Rings

Tack och lof för dagboken

I dagens VK läste jag en artikel på kultursidan om en bok som min C-uppsatshandledare har skrivit om hur två kvinnor skrev dagbok i början av 1900-talet. Det var en fin artikel (speciellt slutraderna var mycket rörande) som jag vill ge ett utdrag från:

"Ett rum för dagen utvecklas till en lödig skildring av de båda kvinnornas liv. Och skälen till varför de skriver dagbok är inte ett, visar det sig, utan flera. Ett av Julia Englunds skäl tycks vara att hon som småföretagare vill ha koll på sina affärer. Noggrant antecknar hon uppgifter om inkomster och fiskfångster. Som Ann-Catrine Edlund konstaterar finns det en positiv grundton hos Julia - 'tack och lof' är ett återkommande uttryck. Men hennes anteckningar innehåller också stämningar av sorg och saknad, och vid ett par tillfällen kritiska kommentarer om händelser i den baptistförsamling hon tillhör. Ifrågasättanden av det här slaget kallar Edlund med sin vetenskapliga terminologi för 'skriftpraktikens utmanande funktion.

Dagboksskrivandet skapar struktur i tillvaron och används för att stärka det egna subjektet. I Linnéas fall är det tydligt att hon formar sin vuxna identitet i symbios med sina dagböcker. I de första anteckningarna från 1934 syns författaren knappt över huvud taget. Det är främst arbetsgivarens förehavanden som noteras, liksom kollektiva uppgifter på gården. Men med tiden skriver Linnéa allt mer med sig själv i centrum. Som i följande hjärtskärande anteckning från 1938: 'Jag sitter alldeles ensam och hör på en kompott i radio d. 19 mars. Jag känner mig som vanligt så kolosalt ensam och övergiven av allt och alla.' "

Ett tillvarons söndagsbarn

Jag har just förtjusats av en artikel i DN:s kulturdel om Per Wästbergs memoarer. Jag är barnsligt förtjust både i beskrivningar av Sverige i svunna tider såväl som arkaismer och vackra uttryck och här fanns det mesta i överflöd. Vad sägs exempelvis om detta: det hade "varit lätt att uppfatta Per Wästberg som ett tillvarons söndagsbarn, född till ett liv i kulturens och de fina salongernas hägn". Just ordet söndagsbarn är alldeles förtjusande tycker jag.

Så var det beskrivningarna av svunna tider: "Till sist tror jag ändå att den största förtjänsten med den här memoaren är författarens förmåga att minnas med samtliga sinnen på sin spets. Någonstans talar han om sitt skrivande som en topografi gentemot kaos, och det är just namnen, synbilderna, de förklingande rösterna, dofter av vadmal och gengas som återskapar denna förlorade värld före teve, mobiltelefoner och datorer, före punkare och hippies, före Beatles och Elvis. Läroverkslärarna är excentriskt tyranniska, bättre bemedlade familjer har jungfrur, Per skrudar sig i keps och golfbyxor, innerstan är full med pojkligor, det finns fortfarande gårdsmusikanter." Magiskt faktiskt, jag känner att jag snarast möjligt måste läsa denna biografi.

Läs artikeln i sin helhet här.