31.1.07

Operation: Finish line

Nu har jag precis sett senaste Gilmore Girls och en handlingstråd i det här avsnittet var så himla komisk. Både Rory och Paris läser ju sista året på Yale och när Rory kommer tillbaka till skolan efter en helg hemma har Paris inlett Operation: Finish line. Hon har bestämt att hon och Rory måste vara bättre förberedda för verkligheten när den kommer och har därför gjort upp planer och scheman för allt de ska ägna sig åt: från volontärjobb, till jobbmässor till samtal med viktiga dekaner. Det gröna är Rorys färg, som Paris valde eftersom hon anser att Rory är så grön när det gäller livets bistra verklighet. Konceptet kan ju tyckas skrämmande, men jag känner att jag skulle behöva en Paris i mitt liv som piskade lite på mig så att jag aktiverade mig i framtidsfrågor. Det vore hemskt praktiskt faktiskt.

Den fulla effekten av alla planscher är överväldigande...

...speciellt i kombination med Paris envetna blick.

Paris har även gjort små portabla planscher.

Randiga och prickiga rosetter

Den snygga baksidan av en rabattkupong från H&M.

Designad darling

Ljuvligt litet sängbord/avställningsbord.

Bild från Design*Sponge

Fantastiska lampor


Bilder från Bloesem

30.1.07

Stalluktens magiska egenskaper

Här är äntligen förklaringen till den musiklösa dansen!

Bild från Aftonbladet

Inredningsinspiration


Hittade det här collaget på en sida (har glömt var) och blev helt kär. Den rosa väggen med tavlorna är underbar, de svarta stolarna stilrent snygga och de svartvitrandiga kakorna förtjusande.

Konsten att sörja

Idag har vi haft föreläsning om krishantering och det var både bra och intressant. Det jobbiga var bara att jag satt med tårar i ögonen hela föreläsningen då hon hela tiden berättade små hemska exempel på temat dödsfall som rör skolan. Förutom självklarheter som att man inte bör säga saker som "tiden läker alla sår" och "det här är inte så farligt" så sa hon en sak som jag tyckte var klok och det är att sorgen inte följer någon läroplan. Det är nog väldigt lätt att glömma bort hur lång bearbetningsprocessen kan vara när man inte själv är den som är drabbad.

Det finns heller inte något lägligt tillfälle för sorg, det är något som händer och man måste hantera det. Ibland tror jag att man ser på såna saker som abnormaliteter som man snabbt vill bearbeta för att sen komma tillbaka till "sitt vanliga liv", men även om tanken på en vardag lockar så är ju allt en del av ens liv så att säga. När sorgen har bearbetats och man kan gå vidare så går man ju inte tillbaka till det som var innan utan man går vidare utifrån där man är nu, med de erfarenheter som blivit en del av ens jag. Sorgen blir nog lättare att hantera tror jag, om man förstår att den är en del av livet.

Vaser och skålar

Titta så fint! Jag skulle hemskt gärna ha vaserna till vänster i mitt köksfönster, det vore något det.

Linjär skönhet

Detta underbara hus, ritat av Le Corbusier, vore inte helt fel att bo i.

29.1.07

Dance fever i yogastudion

Jag läste precis en artikel på Aftonbladet om Strip-aerobics, vilket ju förstås är mycket snaskigt och fascinerande. Det jag tyckte var mest intressant var dock längst ner i artikeln där det stod om några nya träningsformer från USA, varav en var disco-yoga. Jag kan ju förstå själva konceptet med att försöka piffa upp träning så att den blir roligare och fartigare, men disco-yoga känns verkligen som en oxymoron eftersom själva tanken med yoga är själsligt lugn och stillhet (typ).

Jag kommer osökt att tänka på följande citat från Gilmore Girls:

Lorelai: Hey, I should bring steak sauce, right?
Rory: For what?
Lorelai: Pizza.
Rory: I just got back from Italy.
Lorelai: So?
Rory: So they'd shoot you in Italy for that.
Lorelai: Ah, but this is America, where we unapologetically bastardize other countries' cultures in a gross quest for moral and military supremacy.
Rory: I forgot. Bring on the imperialistic condiments.

Mer Montmartre-ig charm

I lilla Amelies värld görs skivor på samma sätt som crépes.

Bara en stilstudie i fransk charm.

Lilla Amelie fotograferar världen runtomkring.

En bedårande liten köksträdgård på fönsterblecket.

Den otrevliga grannens charmerande badrum med en snirkelspegel som är to die for.

Jag ifrågasätter etiken och mystiken

Dagens föreläsare berättade om en läkare som blivit mobbad när han var barn (som jag förstod det). En dag tittade han ut genom fönstret och såg i parken mittemot en liten pojke som blev mobbad av en grupp och när han följde med en patient ut genom dörren var de kvar. Han gick över till parken och då sprang förstås alla därifrån, inklusive det stackars offret som i sin hast att komma därifrån tappade sin ena sko. Läkaren plockade upp den och såg att den var i storlek 28 och luktade pojkfot. Då fick han någon slags minnesbild av hur det var att vara liten och hur han själv blivit mobbad.

Fram till dit är det en sorgligt fin historia, men sen tar den en något absurd sväng. Den här läkaren blir nämligen en av de första forskarna inom ämnet mobbning och han genomför sina studier genom att åka runt i sin bil och parkera utanför skolor och med kikare observera det som pågår på lekplatserna. Jag menar, hur mystiskt ser inte det ut?! Det hör till saken att det här var på 70-talet och då kanske det inte var lika känsligt som nu med män som strök runt kring lekplatser i bilar och tittade i kikare och antecknade saker. Eller?

28.1.07

Så ska det ju vara

Jag håller på att titta igenom gamla mail och hittade denna godbit som jag tror att jag fick av Anna på msn (och eftersom jag var i Luleå vid tidpunkten så skickade jag det i ett mail till mig själv för att inte glömma). Det handlar om en text som hör till en sån där liten bröllopjubileums-annons, där stod det: "Efter 50 år tillsammans trivs vi fortfarande med tingens ordning". Det var väl fint.

Svartvit vackerhet





Lite mer fransk charm

Amelies charmerande sovrum.

Grönskande och söt fransk trappuppgång.

Franskt café, precis ett sånt man vill dricka kaffe på.

Amelies eccentriska grislampa.

Ett av livets små nöjen, att sticka ner handen i en säck med linser.

Smarta shoppingbeslut

Ja, men det här är verkligen jag.
Bild från Allposters

Dammsuga ÄR tråkigt



Bilder från Allposters

Snyggheten!

Konsten att göra ALLT till ett problem

Klicka på bilden, läs och njut!

Livets små nöjens diskreta charm

Här sitter Amelie i soffan och ägnar sig åt djup självömkan. Hon har försökt närma sig människor genom att hjälpa dem på olika sätt men känner sig ändå ensam. Medan tårarna strömmar fantiserar hon om en slags dokumentär om sig själv där talarrösten håller ett dramatiskt minnestal till henne:







"En tindrande julikväll då sommargästerna sorglöst roar sig på stränderna i nyfunnen sol och Paris flanörer ser stjärnfallet från det traditionella fyrverkeriet dukar Amelie Poulain, de utslagnas gudmor eller de oälskades Madonna under av utmattning. Nedanför fönstren i ett sörjande Paris skyndar miljontals anonyma i kortegen och vittnar om väldig smärta över att hädanefter känna sig föräldralösa. Vilket underligt öde för denna unga kvinna som gav sitt yttersta men ändå var så känslig för livets små nöjens diskreta charm. Liksom Don Quijote hade hon bestämt sig för att kämpa mot den obevekliga kvarnen och livets misär. Ett på förhand förlorat slag som förtärde hennes liv i förtid. Vid 23 års ålder lät Amelie Poulain sitt korta liv tyna bort i den allmänna livsledans virvelströmmar. Det var då hon greps av svår sorg över att ha låtit fadern dö utan att ha försökt ge denna kvävda man det lufttillskott som hon hade lyckats ge så många andra."

Metrobiljetter och lagerträdsblad




Jag har precis sett Amelie från Montmartre och tänkte dela med mig av lite fransk charm. Amelie letar efter ägaren till en ask hon hittat (som jag nämnde häromdagen) och här har hon hamnat hos en grannes föräldrar. De bor i detta charmerande hus med en trädgård som ser lite ut som en engelsk lantgodsträdgård. Där utspelar sig följande dialog:

Frun: (irriterat) Han klippte en gång biljetter i Metron. Nu går han upp varje natt för att klippa hål i mina lagerträdsblad.
Mannen: (obekymrat) Jag hade föredragit syrener men... Alla behöver sätt att koppla av på.
Amelie: (viskande) Jag kastar smörgås.
Mannen: (intresserat) Jaså?

27.1.07

Om vikten av att tycka om sina elever

Nu börjar jag närma mig slutet av bokens 200 sidor (jag älskar att kunna läsa snabbt!) och har kommit till avsnittet som behandlar lärarnas yrkesetik och de olika dilemman man ställs inför. Helt plötsligt snubblade jag på något fantastiskt fint: ett utdrag ur "Skollärare-regler" från 1849. Där kan föjande paragrafer återfinnas:
"§ 10 En skollärare med takt och ordningssinne, men utan kärlek till barnen lyser som en måne.
§ 11 Men en skollärare med sann och lefvande kärlek till barnen lyser som solen, hvilken äfven värmer." Både poetiskt och sant.

Varför metaspråk är bättre än vardagsspråk

Åh, jag är så duktig så att jag knappt kan tro det; i hela 30 minuter har jag fokuserat mig på lärares eventuella professionalism och nu senast på lärares yrkesspråk och varför det inte är bra att diskutera kring ett projekt på följande sätt (som definieras som vardagsspråk):
"Upplevelse: vi är några SO-lärare som känner det som viktigt att eleverna får arbeta tillsammans med olika arbetsområden. Vi har prövat detta tidigare och eleverna har uppskattat detta.
Ambition: Därför vill vi gärna fortsätta att arbeta på detta sätt."

Hemskt kul, men hemskt fel! Som lärare ska man istället använda ett metaspråk och resonera på följande sätt:
"Effekt/Orsak: För att förstå såväl stora världshändelser som lokala miljöproblem krävs kunskap från flera olika kunskapsområden.
Konsekvens: Det är därför viktigt att eleverna redan i skolan får lära sig att söka och integrera kunskap från olika discipliner eller ämnen.
Ambition: Detta kan exempelvis ta sin utgångspunkt i frågeställningar som eleverna själva uppfattar som angelägna." Självklart!

Sött som socker



Bilder från Caitlin Hinshelwood

Ett glasäpple i det stora äpplet

Jag pratade precis med pappa och fick en liten rapport från New York. Förutom en tur till Frihetsgudinnan (där det var hårdare säkerhetskontroller än på flygplanen, typ) och Empire State Building så var han och kollegorna på Apple Store på 5th Avenue där han köpte mitt och systers fodral. Den är som synes lite mer glassig än en vanlig affär.





Bilder från Gothamist

26.1.07

Amelies filosofi


Det här med den sura mannen som blev glad av min femkrona fick mig att tänka på en scen i Amelie från Montmartre (en favoritfilm, såklart). Det är i början när hon i sin badrumsvägg råkat hitta en gammal rostig metallåda som innehåller en pojkes skatter. Medan Amelie ligger i sängen den natten och tittar finurligt i taket säger berättarrösten:

"Den 31 augusti, kl 04:00 fick Amelie plötsligt en ljus idé. Var han än var, skulle hon hitta lådans ägare och ge honom skatten. Blev han rörd över det tänkte hon jämt hjälpa andra. Om inte så fick det vara."

Vardagssnällhet

När jag skulle ta min självscanningsmojäng på Maxi så fungerade inte systemet och jag fick därför ställa mig i kön till kundtjänst. Det är samma ställe där alla köper lotter och tobak så det var hyfsat lång kö sådär på en löningsfredag. Bredvid mig stod en man med ett barn och försökte få kontakt med dem som jobbade bakom disken, men de ignorerade honom och menade förmodligen att han skulle ta en kölapp. Till sist gjorde han det och jag hörde honom muttra "sex personer före" innan han ställde sig en liten bit bakom mig och surade. Hans telefon ringde också och han sa något om att han inte kunde göra något eftersom han inte hade pengar till vagnen, vilket väl var anledningen till att han stod i kön.

Kanske för att jag ledsnade på att ha en så sur person i min närhet, eller kanske för att jag igår läste ett reportage i Elle om vardagssnällhet mot medmänniskor, jag kan inte exakt säga varför, men jag vände mig om till honom och gav honom en femkrona och sa med ett litet leende "varsågod". Det var nästan komiskt att se hans förvandling, på en sekund gick han från att vara en missbelåten man med en offermentalitet ("varför ska jag råka ut för allt hemskt här i världen") till en glad och tacksam person. Jag tror det här är min nya grej faktiskt, att vara lite sådär vardagssnäll när människor behöver det.

Köksfönstret: steg ett avklarat.


Sådär ser det ut med mina nya fönsterbrädedukar. De blev märkligt nog lite för breda, trots att jag vek in en mycket bredare sömnsmån än jag tänkt (sen när stämmer mått och beräkningar!), men det gjorde ingenting för jag pillade bara ner ena sidan mellan fönsterbrädan och fönster... ja, vad nu den lilla biten heter. Själva pyntningen är mycket rudimentär, jag bara ställde dit några ljuslyktor så att det inte skulle se så tomt ut. Mitt kommande projekt är nu förstås att tänka ut hur jag ska inreda fönstret. I can't wait!

Kanske du gillar:

Related Posts with Thumbnails