I dagens VK läste jag en artikel på kultursidan om en bok som min C-uppsatshandledare har skrivit om hur två kvinnor skrev dagbok i början av 1900-talet. Det var en fin artikel (speciellt slutraderna var mycket rörande) som jag vill ge ett utdrag från:
"Ett rum för dagen utvecklas till en lödig skildring av de båda kvinnornas liv. Och skälen till varför de skriver dagbok är inte ett, visar det sig, utan flera. Ett av Julia Englunds skäl tycks vara att hon som småföretagare vill ha koll på sina affärer. Noggrant antecknar hon uppgifter om inkomster och fiskfångster. Som Ann-Catrine Edlund konstaterar finns det en positiv grundton hos Julia - 'tack och lof' är ett återkommande uttryck. Men hennes anteckningar innehåller också stämningar av sorg och saknad, och vid ett par tillfällen kritiska kommentarer om händelser i den baptistförsamling hon tillhör. Ifrågasättanden av det här slaget kallar Edlund med sin vetenskapliga terminologi för 'skriftpraktikens utmanande funktion.
Dagboksskrivandet skapar struktur i tillvaron och används för att stärka det egna subjektet. I Linnéas fall är det tydligt att hon formar sin vuxna identitet i symbios med sina dagböcker. I de första anteckningarna från 1934 syns författaren knappt över huvud taget. Det är främst arbetsgivarens förehavanden som noteras, liksom kollektiva uppgifter på gården. Men med tiden skriver Linnéa allt mer med sig själv i centrum. Som i följande hjärtskärande anteckning från 1938: 'Jag sitter alldeles ensam och hör på en kompott i radio d. 19 mars. Jag känner mig som vanligt så kolosalt ensam och övergiven av allt och alla.' "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar