Jag har just förtjusats av en artikel i DN:s kulturdel om Per Wästbergs memoarer. Jag är barnsligt förtjust både i beskrivningar av Sverige i svunna tider såväl som arkaismer och vackra uttryck och här fanns det mesta i överflöd. Vad sägs exempelvis om detta: det hade "varit lätt att uppfatta Per Wästberg som ett tillvarons söndagsbarn, född till ett liv i kulturens och de fina salongernas hägn". Just ordet söndagsbarn är alldeles förtjusande tycker jag.
Så var det beskrivningarna av svunna tider: "Till sist tror jag ändå att den största förtjänsten med den här memoaren är författarens förmåga att minnas med samtliga sinnen på sin spets. Någonstans talar han om sitt skrivande som en topografi gentemot kaos, och det är just namnen, synbilderna, de förklingande rösterna, dofter av vadmal och gengas som återskapar denna förlorade värld före teve, mobiltelefoner och datorer, före punkare och hippies, före Beatles och Elvis. Läroverkslärarna är excentriskt tyranniska, bättre bemedlade familjer har jungfrur, Per skrudar sig i keps och golfbyxor, innerstan är full med pojkligor, det finns fortfarande gårdsmusikanter." Magiskt faktiskt, jag känner att jag snarast möjligt måste läsa denna biografi.
Läs artikeln i sin helhet här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar