En rapport från brevbärarkontoret

Nu är första jobbdagen avklarad och det gick ändå mycket bättre än vad jag hade föreställt mig. De senaste veckorna har jag liksom byggt upp ett slags motstånd mot att vilja köra igång, men när man väl är där så rullar det mest på. Fast varje dag när jag närmar mig slutet av turen så får jag nästan ångest för att den är så lång och för att jag ska göra samma sak imorgon. Turligt nog hinner jag förtränga den känslan innan jag åker tillbaka till jobbet nästa gång så det känns inte allt för hemskt.

Dessutom är måndagar och onsdagar värst eftersom det är gruppreklamsdagar, då tar allt nämligen dubbelt så lång tid. Idag var jag tvungen att lasta ca 50 buntar med reklam som nog vägde 2 kg styck, först i kärror, sen in i bilen och sen hela tiden fylla på hållaren vid framsätet. Buntarna far ganska illa också och blir lite söndertrasade av buntbanden, för att inte tala om att de allra flesta bara slänger den på en gång de har fått den. Den som vill inrätta någon slags förbud mot det där miljöförstörande skräpet har mitt fulla stöd.

PS. Anna, idag såg jag din affisch om noggranna brevbärare. Helt toppenfin var den!

Ljusrosa pioner

Trots en vädermässigt sett trist dag var alla ljusrosa pioner så vackert utslagna att jag var tvungen att fota dem - blommorna väntar inte tills ljusförhållandena är rätt för en fotosession för att slå ut! Först tog jag en hel bunt otroligt trista och mörka bilder innan jag kom på att jag kunde trixa lite med slutartiden för att få ett bättre resultat. Vips sa det bara och sen kom de underbara bilderna på rad. Det underbara med en bra kamera är att jag inte ens behöver fixa något med ljus och färg i Photoshop, det mesta är som jag vill ha det på en gång.

Pratkvarnar, vältaliga och tystlåtna

En ny vetenskaplig studie har slagit hål på myten om att kvinnor skulle prata mycket mer än män. Det har ju länge ansetts att kvinnorna är de som fyller ut den mesta taltiden och en artikel jag läste till en av mina uppsatser påpekade dessutom att när kvinnor pratar mycket kallas de pratkvarnar, pratmostrar medan män som pratar mycket kallas vältaliga - dessa ord har en tydlig värderande skillnad (på samma sätt heter det att kvinnor skvallrar medan män skapar kontakter).

Medelvärdet av antalet ord som män och kvinnor använde under ett par dagar var ungefär 16 000. Det roligaste var dock att den mest talföra mannen använde 47 000 ord medan den minst talföra endast använde 500! För mig som pratar väldigt mycket känns det förstås mest chockerande att någon kan framleva sina dagar praktiskt taget tyst, att inte ha behovet av att uttrycka sig liksom. Helt fascinerande.

Utvilad

Min trötta lördagseftermiddag tog en intressant vändning när jag gick och lade mig vid 15.30 efter att ha ätit en tidig middag. Jag tänkte sova en timme eller två för att kompensera för förra nattens extrema sömnbrist, men istället för att vakna kring 17-tiden var klockan 04.38 när jag slutligen kvicknade till.

Jag insåg på en gång när jag vaknade att jag sovit länge, men det var först efter några sekunder som jag kom ihåg att jag gått och lagt mig på eftermiddagen. Min stora skräck var att jag skulle ha sovit till normal läggdags eftersom det då vore helt kört att somna på väldigt länge, men istället upptäckte jag att jag sovit i 13 timmar på raken. Bortsett från att jag känner mig snuvad på min lördagskväll så är det rätt bra då jag nu hoppas på att ha fått in den dygnsrytm som mitt sommarjobb kräver, imorgon måste jag gå upp 06.40 så det här var en bra uppvärmning. Dessutom är det inte helt fel att spendera de här tysta, kalla och regniga morgontimmarna med att sitta i mysfåtöljen med ett täcke över sig och en bärbar dator i knät, samtidigt som man ser Harry Potter och dricker en kanna te.

Ett dygn som hundvakt (tre timmars sömn)

Det senaste dygnet har varit tämligen intensivt. Gårdagen började med att jag och Malin åkte ut till stugan och vaktade hundarna några timmar. När det blev eftermiddag åkte vi hem med hundar och allt och förberedde oss för mammas och Björns vigsel och skjutsade hundarna till hundvakt. De skulle vigas i stadshuset men personen som skulle göra det hade missuppfattat något, så han var i sin stuga i Morjärv och en annan person som satt hemma och sydde kuddar fick snabbt kallas in. Det var även tänkt att bilderna skulle tas i kyrkbyn i Gammelstad, men eftersom det spöregnade ändrades det till studion. Trots en del små missöden gick allt bra och vi firade med att äta på Margaretas Värdshus i kyrkbyn. Maten var helt fantastisk och miljön var lite som att komma till 1800-talet.

Efter att ha hämtat upp hundarna åkte jag och Malin ut till stugan igen med dem och det var två slagna hjältar vi fick med oss. De sov jättefint hela natten med undantag för några kisspauser, men värre var det med mig och Malin. Jag uppfattade det som att Manne skulle bli kissnödig efter ungefär sex timmar, så jag antog att klockan var sex när jag släppte ut dem första gången. Efter det kunde jag inte somna om, men dåsade lite smått och lyssnade på fågelkraxandet utanför myggfönstret. Efter en timme tittade jag på klockan och förväntade mig att den skulle vara kring 07.00 och att det skulle vara frukostdags eftersom jag var så hungrig. Men icke. 04.05 stod det och mer bitter än så kan man väl knappast känna sig. Manne hade ledsnat på att ligga i buren och kurade ihop sig hos mig under täcket (kanske lite bortklemande, men det är så mysigt), men för mig och Malin blev det två sega timmar av småsovande innan hundarna klockan 06.00 var superpigga och vi fick masa oss upp kring. Jag hoppas sannerligen att min förmåga att somna om när jag måste upp och springa på natten kommer att utvecklas annars lär mina år som småbarnsförälder bli jobbiga.

Lillgäddan på bild

Idag var jag och Malin valpvakter på förmiddagen och det var förstås underbart även om det är ganska påfrestande också. Valpar gör ju lite som de själva vill och så måste man hela tiden passa så att de inte springer bort från tomten och ut på vägen. Men jag hann med att fota lite mer i alla fall. Och ja, han har fått ett mycket etablerat smeknamn: Lillgäddan. Det kommer sig av att han äter på allt - helst kroppsdelar på andra levande varelser som människor och vakthundsstorebröder.

Ok, här är det lite rörelseoskärpa, men jag säger bara: blicken!

Han kan redan konsten att titta in i kameran och posera...

och att se lite liten och ynklig ut.

Gnaga på pipleksak är förstås en favoritsysselsättning...

och mycket hellre leksaken än våra händer, armar, ben och fötter!

Bästa blicken!

Ljusrosa pion i skuggan

Nu har sommarens pioner äntligen slagit ut.

Mörk choklad för hälsan

Jag har länge läst artiklar om och hört på hälsoprogram på tv att mörk choklad skulle vara bra för det allra mesta. För en godisälskare som jag vore den främsta vinsten kanske att en liten bit mörk choklad skulle dämpa godissuget. I ett tappert försök att testa den teorin köpte jag ett paket någon gång i höstas, men tyvärr är jag bara inte speciellt förtjust i det och chokladkakan låg i min kyl i ett halvår innan jag till sist slängde den.

I DN läste jag nyss att många rön om den mörka chokladens nyttighet har kommit från chokladindustrin men att det nu har kommit en vetenskaplig studie som säger att mörk choklad är bra för att sänka blodtrycket (vilket jag helst borde göra). Endast en ruta 85 %-ig choklad räcker. Det borde man väl kunna peta i sig?

Harry Potter om 20 år?

Det här tyckte jag var hemskt kul: Madame Tussauds vaxkabinett har gjort en vaxdocka av Daniel Radcliffe som spelar Harry Potter - men se hur han ser ut! De har fått honom att likna en 35-årig affärsman från Wall Street snarare än den 17-åriga kille han ser ut som (se högra bilden).

Bilder från Aftonbladet och Imdb

Rosa tapeter

På min fotopromenad i söndags gick jag förbi Tati som har öppnat på Skomakargatan och såg dessa fabulösa tapeter i skyltfönstret. Den näst längst till vänster är min klara favorit, tänk att ha en vägg eller varför inte ett helt rum tapetserad med den. En sann dröm.