Livets små nöjen

Lycka är att hitta en halv förpackning Lakrisal i väskan när man söker efter tuggummi...

Mitt liv som statistiskt analysobjekt

Av någon anledning är jag en sån person som alla myndigheter, företag och statistikbyråer vill studera. Jag blir ofta utvald att delta i undersökningar kring allt mellan himmel och jord, typ Umeås lokaltrafik, mina shoppingvanor mm. Jag får också SIFO-undersökningar per mail som jag svarar på då och då. Det handlar om lite allt möjligt och som tack för hjälpen får man tillsammans med typ 20 eller 50 andra dela på en vinstandel i en premieobligation. Än så länge har jag inte vunnit något, men man vet aldrig.

Min maffigaste undersökningsmerit är dock att jag är med i Nielsenpanelens tv-mätning. Det innebär att jag har mätutrustning hemma som är kopplad till min tv, och jag får trycka på en speciell fjärrkontroll för att logga in när jag eller besökare slår på tv:n. Som tack för detta får jag två trisslotter varje månad, och av någon märklig anledning vinner jag rätt ofta på dessa - mindre summor visserligen men ändå. När jag själv köper lotter vinner jag typ aldrig. Tack vare att det är kul att känna sig speciell och utvald kan jag bortse från det faktum att mitt deltagande endast syftar till att undersöka vad personer i min åldersgrupp tittar på så kanalerna vet vilken reklam de ska placera var för bästa effekt...

Jag har reflekterat kring hur det kan komma sig att just jag lyckas bli utvald till alla dessa undersökningar. Min misstanke är att det finns hemliga enkät-kretsar där rykten sprider sig om vilka medborgare som lydigt svarar på sina frågor och trycker på sina panelknappar...

Snygg-fiket

Här kommer några snygga bilder från det fabulösa fiket... se och njut!

Estetiseringen av sol och semester

Jag lyssnar väldigt sällan på radio under året, men just på sommaren när jag kör postbil har jag alltid på P1 om det inte är något outhärdligt tråkigt program. Ofta har de otroligt intressanta program på förmiddagarna, som exempelvis årets sommarserie "Under solen" som är en blandning av kulturanalys och reportage kring semesterorter.

Igår var det ett helt fantastiskt avsnitt om den tyske badaren som dels innehöll en diskussion kring nakenbadandets vara, men det mest intressanta var ett inslag om en gigantisk semesteranläggning som nazisterna byggde på 30-talet. Det handlade bland annat om hur ideologierna var synliga i den arkitektoniska konstruktionen. "Arbetarnas fritid skulle organiseras och deras nerver stärkas inför det kommande kriget", som det står på programmets hemsida. I dagens program handlade det om Rivieran och konstruktionen av stranden som idé, om hur Europa blev polynesifierat när amerikanerna kom dit och tog med sig bilden av Hawaii som tropiskt paradis. Och om de glada dagarna på 20-talet med bland annat Zelda Fitzgerald som var en kvinna som "levde enbart i presens" som de uttryckte sig, och tydligen var helt utan hämningar, tills hon en dag tog slut och lades in på mentalsjukhus. En fantastisk blandning av det mesta med andra ord, och innerligt intressant!

Iakttagelser från en postbil: sociala koder och beteenden vid brevlådan

När jag kör postbil så stöter jag på ganska många människor och det är otroligt intressant att studera hur folk beter sig. Till att börja med finns det två huvudtyper av människor när det gäller att hämta posten. Vissa tycker det är pinsamt att stå vid brevlådan och vänta och när de ser att jag kommer så går de antingen in eller låtsas inte se mig eller så sitter de kvar i sina solstolar och utstrålar att "jag är minsann inte desperat efter att få post". Den andra typen kommer alltid ut till lådan lagom tills jag fifflat fram deras post, eller så står de där och väntar när jag kör upp. De kan sen antingen vara subtypen som mest ler och säger tack, eller så tillhör de subtypen "skämtaren" som alltid måste kläcka ur sig skämt av typen "räkningarna kan du behålla". Den sistnämnda typen är oftast en medelålders man med stor säkerhet om att han faktiskt varje dag kommer att få ett brev, för att han är så viktig liksom. Fast skämtaren är i alla fall alltid trevlig, även om skämten inte är så originella, så jag har inget emot honom.

Jag tänkte på det idag att det faktiskt kan vara befriande skönt att jobba med ett serviceyrke av typen brevbärare. De som vågar sig fram till brevlådan tycker oftast att det är kul att få sin post och eventuella spännande paket och det är trevligt när folk tackar och ler. Vare sig vi småpratar lite eller bara säger tack och varsågod med ett leende så är det så okomplicerat. En flyktig artighetstransaktion äger rum och även om leendet bara varar i några sekunder så utlöser det ändå någon slags positiva känslor hos bägge parter. Det kanske är det att vi människor (de flesta av oss i alla fall) är sällskapsdjur som mår bra av att krydda vardagen med lite kravlös trevlighet. Visserligen ingår det i mitt jobb att vara serviceinriktad, men det finns inget krav på att jag ska le, så det känns ändå som en bonus.

En larvig skräck? I think not!

En sak som jag måste säga är otroligt äcklig är alla dessa angripna häggar. Häggrika områden ser ut som månlandskap med det där obehagliga gråvita spunna nätet överallt. Det är inte bara det att jag undviker att köra nära häggarna av rädsla för att de äckliga larverna ska hoppa ner på mig, utan på massor av brevlådor så kryllar det av larver! Det är otroligt stressande att måsta ha koll på exakt vad som bosatt sig på varenda brevlåda, det känns ju inte så schysst att peta i en larv, så då måste man utnyttja postknepet "peta i posten utan att röra vid locket", bra att kunna det i lägen som detta...

Blue collar workers of America, you are somebody

Så, då var sommarens första jobbdag avklarad. Det var förstås en pina att stiga upp imorse med tanke på att jag inte kom isäng precis när jag tänkt mig. Som tur är kan jag aktivera mig själv ganska bra när jag väl måste, så jag var redo för avfärd i tid. MEN, eftersom jag är jag så måste alltid något gå fel, så ock idag. När jag skulle cykla iväg upptäckte jag att framhjulet var helt tomt på luft. Jag hade ingen aning om ifall det berodde på punktering eller att det inte blev uppumpat igår när cyklarna fixades till. Hur som helst så sökte jag snabbt reda på pumpen och fyllde däcket med luft, jag tänkte att pyser det ut under dagen så får jag väl gå hem - huvudsaken att jag kom till jobbet i något så när tid - visserligen har de vant sig vid att jag alltid kommer fem minuter för sent, men första dagen kan man ju försöka anstränga sig och göra ett gott intryck, men icke!

Hur som helst så gick det rätt bra att jobba idag. Jag kände mig oerhört negativ igår kväll och det kändes som att det skulle bli den värsta pinan på jorden att jobba som brevbärare i två hela månader, men det gick över när jag väl kom ut på turen. Jag föresatte mig att helt enkelt ta det lugnt och låta allt ta den tid det behöver och då var det inga problem att puttra runt med postbilen på turen. Inte så att jag maskade, jag orkade bara inte hetsa upp mig över en sån sak som att jag tvingades gå runt med posten på Dundervägen och hoppa över halvmeterbreda diken pga fjärrvärme-grävningar. Som Luke säger i ett avsnitt av Gilmore Girls; "I've adopted a zen-attitude", då gällde det Taylor Doose, nu gäller det stinkande soptunnor som är i vägen, gruppreklam som lägger en timme till turen mm. mm. Får se hur länge det varar, men för nu så var det skönt i alla fall.

Nu lite eftermiddagskaffe!

Biblioteksmystik och blinkersproblematik

Jag har just kommit hem från äventyret på LTU:s bibliotek. Till att börja med så är det något fel på blinkersen i bilen, den blinkar antingen hejvilt fast jag inte vill att den ska göra det, eller så blinkar den inte när den ska. Jag var tvungen att hålla fast den i rätt läge, och lägga en oproportionerligt stor energi på att inte blinka fel - vilket inte främjade trafiksäkerheten kan jag säga.

Väl på biblioteket så var det mest det vanliga trasslet att hitta böcker, plus att armarna blir helt darriga av att släpa runt på en sisådär 15 kg akademisk litteratur. Men en grej som förgyllde besöket var en mystisk snubbe som kom ett tag efter mig. Han stegade in i biblioteket iklädd en otroligt tight ljusgul pikétröja, svarta jeans som var mycket höga i midjan, samt svarta solbrillor. Detta i kombination med ett borstigt svart skägg och en fluffig och lurvig frisyr gav ett väldigt lustigt intryck. Han stod vid datorn bredvid min (fortfarande iklädd solbrillorna) och sökte böcker och suckade hela tiden högt och ljudligt. Dessutom gick han små frustrerade cirkelpromenader varannan minut. Jag blev otroligt nyfiken på vad han höll på med - nog för att jag kan bli frustrerad när jag ska söka böcker, men det där var något otroligt faktiskt.

Nu kaffe och lite lakrits (äntligen!)...

Working hard or hardly working

Min chef ringde just och frågade om jag kunde börja jobba imorgon istället för på måndag. Eftersom jag är pankare än en kyrkråtta sa jag såklart ja, men det känns ju inte så lockande egentligen...

Av någon anledning är jag alltid mycket förvirrad och glömsk när jag jobbar på posten. Eller jag är väl alltid det, men på posten märks det så mycket tydligare eftersom det är så många småsaker att hålla rätt på. I år gjorde jag en storstilad entre in i mitt förvirringsstadium redan när chefen ringde. Mobilen låg i källaren, så jag fick springa ner för att svara. Så kom jag inte ihåg att jag hade dragit ur handsfree-grejen igår kväll, så jag pratade i den och ropade hallå, hallå! men hörde bara ett mummel långt borta. Till sist fattade jag hur det stod till och kunde prata in i telefonen som jag höll i handen istället. Han undrade om jag var i stugan, tänkte väl att det var dålig mottagning eller något, plus att det tog länge innan jag svarade. Men jag fick generat erkänna att jag hade pratat i handsfreen fast den var urkopplad. The scatterbrain makes her entrance - yeay!

Mord-manin är total...

Jag pratade just med en vän om alla deckare som startar den kommande veckan. Vi kom fram till att på sommaren grips vi och övriga svenska folket av en kollektiv längtan till mordgåtornas förlovade land. Det kan ju tyckas som en morbid grej, men samtidigt så är det ju egentligen väldigt lättsamt. Visserligen snärjs vi in bland ondska och illdåd, men det står ju helt klart från början att gåtan kommer att få sin lösning, så det är ändå en kontrollerad form av jobbighet. Det är mer en slags underhållande tankenöt, som ett korsord fast mer spännande liksom.

Miss M igen

Jag ägnade lite av gårdagskvällen åt att googla snygga Marilyn-bilder och hittade massor av underbart snygga foton. Ett på en fabulös strandlook och ett som bevisar Jan Stenmarks tes om att snygga människor sover snyggt...

På spaning... IV

Dagens "På spaning efter den tid som flytt"-citat ger en liten inblick i psykiatrins vara vid början av förra sekelskiftet. Fascinerande, enligt min mening! Nu handlar det om två gamla systrar som inte får tala om sina favoritämnen etik och estetik...

"Deras brist på intresse för allt som hade ett nära eller avlägset sammanhang med det mondäna livet var så total att deras hörsel småningom hade insett att den för ögonblicket inte alls behövdes, när konversationen vid bordet anslog en frivol eller bara alltför vardaglig ton och de båda gamla fröknarna misslyckats med att återföra den till sina favoritämnen. Deras perception försattes då i tillfällig vila och sjönk för en stund i fullständig dvala. Om min morfar då önskade väcka de båda systrarnas uppmärksamhet måste han ta sin tillflykt till de fysiska påminnelser som psykiatrer plägar använda vid vissa fall av patologisk tankspriddhet: upprepade knackningar med knivbladet mot glaset och samtidigt ett häftigt utrop och en skarp blick; kraftigare medel som dessa psykiatrer ofta begagnar sig av även gentemot friska människor, antingen av gammal vana eller därför att de anser alla mer eller mindre tokiga."

Miss Monroe, you look ab-fab!

Jag hittade världens mest fabulösa bild på den gudomliga Marilyn...

Njutningens rena essens

Ah, sommaren är så ljuvlig! Har just kommit hem från ett fabulöst kompishäng ute på en solig altan med kaffe (igen!), två sorters chokladmuffins (den ena med vackert spritsade kristyrmönster på och den andra med smälta marshmallows på!) och bullar. Samtalen är inte att förglömma heller, de är ju de bästa inslagen.

Nu lite sen lunch i form av spaghetti och köttfärssås. Jag måste balansera upp allt fikande med lite ordentlig mat känner jag, annars kommer jag att kunna rulla ner till umeå mot slutet av sommaren :)

Spontana häng är de bästa

En spontan fikainbjudan från kompisen längre ner på gatan - yeay! Turligt nog bar jag redan min sommaruniform; svischig kjol och linne, så det behövde bara kompletteras med hårband (för att dölja luggens ostyrighet) och stora örhängen (för att ge en ofixad look en glamourös touch). På med en kofta (midsommaren i Luleå är inte varm), lite rouge och strassiga solbrillorna and I'm set to go!

Inga mord på midsommar, tack!

Puh! Det har varit en lång dag idag, fast väldigt trevlig. Hängde som sagt med mina bästa kusiner hela dagen. Först åkte vi runt lite i Luleås skärgård med deras båt, det var otroligt blåsigt och det kändes som att båten mest liksom studsade på vattenytan när den inte krängde fram och tillbaka - tur att jag inte är allt för sjörädd (även om jag är rädd för vatten i sig och för att drunkna). Hur som helst så parkerade vi båten vid en brygga på Altappen och drack kaffe och njöt av solen som då behagade visa sig. Därefter följde en liten upptäcksfärd/fotorunda på ön innan vi åkte hem igen. Det var hur härligt som helst att komma ut i skärgården, det blir ju så sällan numer när familjen inte har någon båt.

Efter lite soft häng och en supergod middag åkte vi iväg till midsommarkonferens i Arnemark. Mötet var bra, men klimatet i tältet var som vanligt fuktigt, rått och liksom kallt och varmt samtidigt - det är en obra grej med tältmöten helt enkelt. Plus att det flög runt malar där vi satt och de är bland de äckligaste insekter jag vet! Hur som helst så var själva trippen mycket trevlig och det var en massa folk där som jag inte sett på jättelänge så det var supernice att passa på att uppdatera sig lite på deras liv.

På vägen hem var jag rejält trött och lite fnissig. Helt plötsligt körde vi förbi en äng med värsta fina dimman och jag försökte fota den genom bilfönstret men det blev inte så bra (se bild II). Jag fick chauffören att stanna bilen och öppnade dörren för att kunna fota, men skrattade så mycket eftersom jag tänkte på hur knäppt det måste se ut för bilarna bakom, att kameran skakade upp och ner. Men jag fick några fina bilder i alla fall :)

På spaning... III

Alltså hur monsieur Proust leker med språket, jag fascineras och njuter! "Hon var den enda av vår familj som var en smula vulgär"; en sån fantastisk sak att säga...

"Dessa historier lockade visserligen alltid min grandtante att skratta, men hon visste inte om det var den löjliga roll Swann alltid tilldelade sig själv, eller hans spirituella sätt att berätta, som lockade henne i skratt. 'Ni är då en riktig krumelur, monsieur Swann!' utropade hon. Hon var den enda av vår familj som var en smula vulgär, och på tal om Swann betonade hon gärna för främlingar att han, om han hade velat det, mycket väl kunnat bo vid boulevard Haussmann eller Avenue de l'Opera, att han var son till bankir Swann som hade lämnat efter sig fyra eller fem miljoner åt honom men att han hade sina idéer för sig."

På spaning... II

Här är ytterligare ett fabulöst stycke ur min sommarläsning... Här handlar det om hur det går till när monsieur Swann kommer på besök hos Marcels familj i Combray, speciellt andra stycket skapar komiska bilder i mitt huvud:

"Min grandtante sade till oss - med hög röst för att föregå med gott exempel, och i en ton som han ansträngde sig att göra naturlig - att vi inte fick sitta och viska, ty ingenting är mera oartigt mot en gäst, som därigenom kan få det intrycket att man talar om ngåot han inte bör höra. Så sände man ut min mormor som spejare; hon var alltid tacksam för varje förevändning att få gå ett extra varv runt trädgården och begagnade tillfället till att i förbifarten hemligen rycka bort några stöd vid rosenbuskarna, för att rosorna skulle se mer naturliga ut - på samma sätt som en mor rufsar om i sin sons hår då hon tycker att frisören lagt det för stelt.
Vi satt där alla i spänd förväntan på mormors rapport om fienden, precis som om man kunnat tveka mellan ett betydanden antal tänkbara angripare, men snart yttrade min morfar: 'Jag känner igen Swanns röst.' Det var faktiskt enbart på rösten man kunde känna igen honom, ty för att inte locka myggen att samla sig hade vi alltid mycket svag belysning i trädgården, och man kunde inte urskilja Swanns ansikte ... Jag gick så oförmärkt som möjligt in för att säga till om saft, ty min mormor fäste stor vikt vid att denna inte skulle se ut att förekomma som ett undantag och endast för besökande - hon fann det gästfriare så."

På spaning... I

Jag håller ju som sagt på att läsa "På spaning efter den tid som flytt" just nu. Det är en helt fabulös bok, full med små underhållande och insiktsfulla betraktelser kring livet, som en chokladask med små fulländade praliner. Den lille Marcels totala nojighet är också uppfriskande, då jag själv känner mig så normal i jämförelse. Hela hans liv går ut på att tänka ut hur han ska få pussa sin mamma godnatt så många gånger som möjligt innan han ska sova:

"Min enda tröst när jag gick upp för att lägga mig var att mamma skulle komma och ge mig en godnattkyss då jag kommit i säng. Men denna godnattkyss var så flyktig och hennes besök så kortvarigt, att själva det ögonblick då jag hörde hennes steg uppför trappan, och sedan det lätta fraset av hennes blå muslinklänning prydd med små halmflätor i korridoren med dubbeldörr, för mig blev fyllt av smärta, ty det förebådade nästa stund, då hon sedan skulle ha lämnat mig och gått ned igen. Detta kom mig att önska att denna godnattkyss, som jag dock älskade så högt, skulle skjutas upp så länge som möjligt och att min väntan på mamma skulle förlängas." It's magic!

Marimekko-lyx

Alltså, det är ju fascinerande... Jag hade bara hunnit vara hemma i ca två timmar när det trådlösa tangentbordet började strula. Det skrev bara vart tredje tecken eller något sånt. Självklart fungerade det perfekt när Pappa kom och skrev lite, för att sen hänga sig när jag knapprade. Både Pappa och syster hånade mig för min förmåga att få tekniska prylar att börja sura, men till sist upptäckte vi att det berodde på att den inte fick nog bra kontakt med mottagargrejen, så nu funkar det i alla fall.

Jag sitter och stirrar förälskat på min übersnygga Marimekkoskål i sjöblått. På bilden är det den i mitten på översta raden, fast den är faktiskt ännu snyggare i verkligheten, mer dimmigt grön liksom. Systeryster köpte den åt mig på fabriksaffär i Småland och den kostade fantastiska 74,50 kr, att jämföra med det normala priset på typ 350 kr. Just nu är den fylld med överblivet bussgodis, men i framtiden kan den möjligen få ett noblare innehåll... eller snyggare i alla fall! Marimekko borde sälja designat godis som matchar skålarna :)

Mon dieu, jag är i Luleå igen!

Sådär, nu har jag äntligen ankommit till Luleå! Jag reste som vanligt i stor inelegans med bland annat en bag som var så tung att jag inte ens orkade lyfta den. Jag var tvungen att låta den liksom rasa nerför trapporna i mitt hus av sin egen tyngd så att säga. Sen fanns det turligt nog chaufförer som kunde lyfta upp den i taxin och bussen.

Väl på bussen fick jag en chock när det visade sig att mitt busskort med två innestående resor hade gått ut i mars! Förutom det irriterande i att inte kunna utnyttja dessa, så hade jag inte nog pengar på kortet för att betala biljetten. Att kliva av var heller inget alternativ, eftersom vi redan hade hunnit till typ Rickleå, en rocking metropol mitt i ingenstans. Som tur var kunde min syster föra över pengar till mitt konto, så det hela löste sig till sist.

Bussresan i övrigt gick rätt fort tack vare att jag och flera vänner har Halebop. Jag pratade bort nästan tre timmar av restiden och den resterande timmen läste jag "På spaning efter den tid som flytt", så allt som allt en bra resa.

Reklambildstjuven slår till

Hehe, under mitt fnittriga besök i datasalen idag upptäckte jag en snygg sak som satt med en magnet på white boarden. Det var en kopia av Västernorrlands Allehanda från 1951 och den innehöll en massa snygga annonser, bland annat för en modevisning arrangerad av Damernas Värld. På baksidan hade någon antecknat någon slags kryptiska tecken som såg ut som en blandning av arabiska och darrig pensionärsskrift. Hur som helst så snodde jag helt fräckt pappret eftersom jag är förtjust i 50-taliga saker och eftersom jag tänkte att ingen antagligen skulle sakna det :)

Brun utan sol: Moa reder ut begreppen!

Alltså det var ju så lustigt på tal om brun utan sol. Jag blev sen imorse när jag skulle till handledningen, så jag fick lägga på ett kol under cykelturen och var lätt svettig när jag kom fram. När jag så satt ner inne hos handledaren och skulle börja prata så kände jag det att mina nyrakade, släta vader som var insmorda med hudlotion och brun utan sol liksom var helt hala för att huden blivit lite fuktig och jag hade kjol på mig. Tills jag hade svalnat lite så var jag tvungen att sitta med benen mer isär för att de inte skulle typ halka omkring, dessutom var jag orolig för att brun utan sol-krämen på något vis skulle flytta på sig så att jag fick randiga ben :)

På allmän begäran (this one's for you, Anna) så kan jag säga att det jag gör för att få bäst resultat när jag applicerar brun utan sol är att jag till att börja med peelar huden några gånger i veckan. Dessutom så smörjer jag alltid in mig med hudlotion innan jag smörjer med bus, så att den inte ska suga in lika snabbt, eller att det ska bli ojämt mycket. Om huden är blank av hudlotion så är det lättare att smeta ut brun utan sol-krämen också, helt enkelt! Fast flera lager av lotioner och krämer i kombination med värme kan som sagt ha sina otrevliga bieffekter också :)

Skönt skolhäng

Sitter just nu i en datasal i Humhuset och visar min vän Anna hur man bloggar. Vi har hängt på skolan i flera timmar och ätit sunkiga smörgåsar ute i blåsten vid sjön på universitetsområdet. Därefter glass och kaffe i den svala men vindstilla hörsalsrundan, mer känd som rotundan. Efter att ha fläkt ut mig och mina numer bruna vader på de svarta lädersofforna har vi nu rört oss vidare till mer hemtama trakter. "Man återvänder alltid till Humhuset", är något av ett ordspråk bland oss nordister :)

Det är sockret igen...

Hehe, msn:ar just nu med Anna och ämnet "vi kan inte ha sliskigheter hemma, för då äter vi upp dem på en gång" dök upp. Kom då osökt att tänka på ett samtal jag hade med en annan kompis nyligen, hon hade bullpåsar i frysen och sa att hon inte kunde ha sånt hemma för att hon bara åt upp det. Vi konstaterade att vi båda tänkte på det ytterst ologiska sättet "det är bäst att äta upp bullarna på en gång, för jag kommer ändå bara äta upp dem om jag har dem i frysen". Som att det är lika bra att skynda sig att äta upp dem så man kan slippa stressen över att ha något gott och onyttigt hemma. Det haltande i den logiken är ju att om man har, säg tio bullar hemma och äter upp dem på fyra dagar istället för på tio dagar, så är det ju inte som att man inte kommer att äta något onyttigt på de resterande sex dagarna... Det är helt absurt att man faktiskt tänker så, begäret efter socker måste totalt blockera alla andra funktioner i hjärnan :)

Sofiehem doftar syren

Trots att det är ganska mulet ute så är det 20,6 grader ute och i min lägenhet är det 25,1 - vid fönstrets bris, så där jag sitter är det antagligen ännu varmare! Båda fönstrena står öppna och det kommer då och då in en härlig pust av syrendoft. Jag tror inte det finns något som är mer somrigt och ljuvligt än doften av syren faktiskt...

Kortet visar orsaken till de ljuva brisarna, jag är liksom omringad av syrener och lummig grönska... Det är härligt att bo i en villaidyll helt enkelt :)

Kaffe och kakor

Nu är jag kaffesugen igen... Jag har försökt vänja mig av vid kaffe på eftermiddagen, men det är så sjukt gott. Livsfarligt dessutom eftersom jag har hembakta bullar i frysen (inte bakade av mig dock!), vilket ju passar helt perfekt till kaffe.

Idag fick jag dessutom cravings efter schackrutor. Jag och min syster var helt besatta av schackrutor förra våren, vi bakade såna typ en gång i veckan eller något. Estetiskt perfektion och smältande mördeg i perfekt harmoni...

På tal om kaffe så fick jag den här bilden av min kära vän Anna, tycker den på ett fint sätt illustrerar hur det ibland känns... (Notera också den roliga brodyrtavlan)

Roligaste Gilmore-dialogen ever

Haha, kom just till en så underbar dialog i Gilmore Girls, avsnitt 422.

Lorelai: I think I'm dating Luke
Rory: What?
Lorelai: I'm not sure. It's just a possibility, I could be wrong.
...
Rory: Did you say yes to the movie?
Lorelai: Yes.
Rory: That sounds like dating to me.
Lorelai: But maybe he didn't mean it as a date. Maybe he just needs to get out of the house, and since I'm currently one of the women sitting at home thinking "if I could only find a man like Aragorn", he picked me.

Premiärblogg

Sisådär... nu har jag fallit för trycket att skaffa mig en egen blogg. Jag måste ägna lite tid åt att klura ut hur den kan bli så snygg som möjligt också, för yta är ju det viktigaste här i livet :)