Iakttagelser från en postbil: sociala koder och beteenden vid brevlådan

När jag kör postbil så stöter jag på ganska många människor och det är otroligt intressant att studera hur folk beter sig. Till att börja med finns det två huvudtyper av människor när det gäller att hämta posten. Vissa tycker det är pinsamt att stå vid brevlådan och vänta och när de ser att jag kommer så går de antingen in eller låtsas inte se mig eller så sitter de kvar i sina solstolar och utstrålar att "jag är minsann inte desperat efter att få post". Den andra typen kommer alltid ut till lådan lagom tills jag fifflat fram deras post, eller så står de där och väntar när jag kör upp. De kan sen antingen vara subtypen som mest ler och säger tack, eller så tillhör de subtypen "skämtaren" som alltid måste kläcka ur sig skämt av typen "räkningarna kan du behålla". Den sistnämnda typen är oftast en medelålders man med stor säkerhet om att han faktiskt varje dag kommer att få ett brev, för att han är så viktig liksom. Fast skämtaren är i alla fall alltid trevlig, även om skämten inte är så originella, så jag har inget emot honom.

Jag tänkte på det idag att det faktiskt kan vara befriande skönt att jobba med ett serviceyrke av typen brevbärare. De som vågar sig fram till brevlådan tycker oftast att det är kul att få sin post och eventuella spännande paket och det är trevligt när folk tackar och ler. Vare sig vi småpratar lite eller bara säger tack och varsågod med ett leende så är det så okomplicerat. En flyktig artighetstransaktion äger rum och även om leendet bara varar i några sekunder så utlöser det ändå någon slags positiva känslor hos bägge parter. Det kanske är det att vi människor (de flesta av oss i alla fall) är sällskapsdjur som mår bra av att krydda vardagen med lite kravlös trevlighet. Visserligen ingår det i mitt jobb att vara serviceinriktad, men det finns inget krav på att jag ska le, så det känns ändå som en bonus.