Jag håller ju som sagt på att läsa "På spaning efter den tid som flytt" just nu. Det är en helt fabulös bok, full med små underhållande och insiktsfulla betraktelser kring livet, som en chokladask med små fulländade praliner. Den lille Marcels totala nojighet är också uppfriskande, då jag själv känner mig så normal i jämförelse. Hela hans liv går ut på att tänka ut hur han ska få pussa sin mamma godnatt så många gånger som möjligt innan han ska sova:
"Min enda tröst när jag gick upp för att lägga mig var att mamma skulle komma och ge mig en godnattkyss då jag kommit i säng. Men denna godnattkyss var så flyktig och hennes besök så kortvarigt, att själva det ögonblick då jag hörde hennes steg uppför trappan, och sedan det lätta fraset av hennes blå muslinklänning prydd med små halmflätor i korridoren med dubbeldörr, för mig blev fyllt av smärta, ty det förebådade nästa stund, då hon sedan skulle ha lämnat mig och gått ned igen. Detta kom mig att önska att denna godnattkyss, som jag dock älskade så högt, skulle skjutas upp så länge som möjligt och att min väntan på mamma skulle förlängas." It's magic!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar