Like sand through the hourglass...

John och Doc (Marlena)

Jag snubblade nyss in på något så underhållande som en Days of our lives-blogg. Det måste väl ändå vara världens mest galna såpa. Serien har något otäckt över sig som jag tror beror på två saker: 1) det är aldrig någonsin dagsljus i serien - inte ens när de är utomhus - vilket skapar en rätt creepy känsla och 2) inga skådespelare blir någonsin äldre, de ser bara lite mer... uppsträckta ut. Året efter gymnasiet när jag jobbade på posten och alltid var hemma på förmiddagarna brukade jag ibland fastna framför serien medan jag åt frukost/lunch (den gick i repris på morgonen och nytt avsnitt vid lunch) och det var ju precis sådär smaskigt som man kan tänka sig. Alla händelser är utdragna över minst 10 avsnitt och det finns ständigt galna komplotter pyrande överallt. Som exempel, se bloggen - jag följer inte serien nu men en karaktär verkar ligga i ett bad över fem avsnitt och man får fundera över om han är död eller inte!

Min favoritscen är nog ändå när Marlena blev tillfångatagen av den elake Stefano och placerad i en stor gyllene bur som var inredd som ett rum (!). John som vid den tidpunkten var präst (men som numer inte är präst, och dessutom verkar ha ändrat personlighet och dessutom gift sig med Marlena) sökte efter henne och använde någon slags märkligt virtual reality redskap, ett par stora glasögon han hade på sig som gjorde att han kunde se henne. Hon stod i sin bur och utropade med klagande röst "John, John" och han stod med utsträckta armar och sin fula cyklop och sa med sin hesa basröst "Doc, Doc" (vilket han kallade henne eftersom hon var doktor). Denna dialog upprepades under ett halvt avsnitt, de bara klippte in dessa karaktärer som omväxlande sa "John, John" - "Doc, Doc". Det var som ni förstår otroligt känsloladdat!

Bild från The Guardian