Idag var det dags för min praktik-bedömning och jag var varit ganska nervös över den de senaste dagarna. Jag tog en liten sovmorgon och kände mig pigg och på alerten när jag kom dit - något som de flesta elever inte gjorde. Det var en del som hade varit vakna precis hela natten vilket märktes på deras beteende, de var ungefär som övertrötta treåringar. Efter en fasansfullt stökig lektion med skolans val där flera elever skuttade runt och låtsasbråkade, bara sprang runt eller satt och faktiskt skrek, brölade eller producerade diverse oljud hade jag inte höga förhoppningar på min svensklektion. Inom skolan talar man ju om ramfaktorer, alltså omständigheter som påverkar undervisningen; alltifrån lokalernas utformning till vilket stöd eleverna har hemifrån och att 1/3 av eleverna inte sovit något natten innan är en ramfaktor som heter duga.
På något mirakulöst sätt så gick i alla fall lektionen väldigt bra. Eleverna hälsade snällt (fast förstås bröligt) på min examinator och när vi såg de sista minuterna av filmen så höll de sig förhållandevis tysta. Däremot insåg jag att vi inte skulle hinna så mycket som jag hade tänkt så jag fick snabbt göra en omplanering av lektionens innehåll, och dessutom var jag tvungen att göra om diskussionsgrupperna lite grann på grund av att några hade gått hem. Diskussionen gick i alla fall hyfsat bra och alla grupper hade något att säga, även om somliga nattugglor inte kunde hålla sig i skinnet och på det hela taget kändes det mycket lyckosamt med tanke på förutsättningarna.
Efter lektionen var det dags för diskussion och utvärdering med min examinator och det gick alldeles utmärkt bra. Han tyckte att jag var otroligt välorganiserad, väl förberedd och att jag hade ett bra sätt att hantera eleverna. Det enda han tyckte jag skulle tänka på var att prata långsammare, vilket ju förstås inte var någon nyhet för mig. Den här bedömningen har legat som en tung sten på mina axlar och nu känns det underbart lätt och skönt. Det var så skönt också att få ett kvitto på att jag är inne på rätt spår och att även om jag kan vara tydlig och sträng med eleverna så är det på ett bra sätt. Mårten beundrade exempelvis min tydlighet när jag sa "sätt er på era platser" till några elever istället för att säga något i stil med ett mer vädjande "skulle ni vilja sätta er ner". Det är väl inte för intet min lilla buspojksgrupp med glimten i ögat säger att jag är som en fångvaktare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar