Det mest absurda som hände på bussresan var att bussvärdinnan ropade ut i högtalarna efter en dryg timmes bussfärd att vi inte fick gå på toa för att det var slut vatten. För mig som är nästintill neurotisk när det gäller toabesök kändes det förstås hemskt att veta att jag inte kunde gå på toa på 2,5 timmar. Den vetskapen gör förstås att man känner sig alldeles övertygad om att man i själva verket vill rusa dit på en gång.
Det underhållande var att när nya passagerare stigit på så hälsade hon dem välkomna, sen sa hon att toan var en trappa ner men att de inte kunde använda den eftersom det var slut vatten. Därefter gjorde hon reklam för att man kan kunde köpa kaffe, cappuccino och läsk i deras vandrande kiosk. Jag vet inte jag, men det kändes inte så lockande att köpa vätskedrivande drycker, eller drycker över huvud taget när någon precis sagt att man inte kan gå på toa förrän i Haparanda.
2 kommentarer:
Åh hjälp vad hemskt! Det tar ju mer än 4 timmar och jag måste alltid gå på toan en gång. Och jag måste dricka när jag åker buss, annars spyr jag.
Ja, det var faktiskt väldigt hemskt. Det kändes lite som ett kristillstånd, lite "nu måste vi alla hålla ihop och samarbeta". Fast det gick ändå oväntat bra, det berodde nog på det effektiva tidfördrivet tror jag.
Skicka en kommentar