Den skräckfyllda bilfärden

Idag skulle pappa och några kompisar ta bussen till Piteå tidigt på morgonen och sen åka hem med långfärdsskridskor. Min del i det hela (för jag skulle aldrig i livet följa med på åkturen) var att plocka upp dem om de inte hunnit hem innan det blev mörkt. Vid 14-tiden kom samtalet och de var då någonstans kring Ersnäs, så jag satte mig i bilen och började köra dit. När jag väl kom till Ersnäs så skulle jag köra in i skogen en bra bit. Inledningsvis gick det bra, vägen var lite isig och snöig, men det var ändå helt ok.

Ju längre tiden gick och jag inte hittade några av de avfartsskyltar jag borde se, så blev jag mer och mer nervös. Det var som att jag bara körde rakt ut i ingenstans. Vägen blev också mycket sämre, den var smalare och halare så även om hastighetsgränsen låg på 90 så körde jag inte fortare än 30-40 km/h. Det värsta var när jag körde nerför en lång, brant backe och såg att vägbanan blänkte väldigt mycket, jag bromsade in lite och bilen bara kanade. Då blev jag riktigt rädd eftersom vägen svängde samtidigt som den var brant. Genom att pumpbromsa och försiktigt svänga ut mot snön vid vägkanten fick jag i alla fall kontroll på bilen och körde sen ännu långsammare. Det var fullt av vattenfyllda diken på sidorna av vägen och jag ville inte hamna i ett sånt. Eftersom det aldrig kom någon skylt hann jag dessutom jobba upp en viss panik, det kändes som att jag var helt ensam i hela världen och det dessutom på en glashal väg i en mörk skog flera mil från bebyggelsen. Inte det roligaste precis. Till sist hittade jag i alla fall igen de tappra skridskoåkarna och jag kunde slappna av en smula. För det var inte jag som körde hem, så mycket kan jag säga!