Morgonrutiner

Nu har jag pendlat i ungefär två veckor och det är lite lustigt hur lika alla morgnar är. Jag tycker mig ha ganska gott om tid när jag håller på göra mig redo för att åka hemifrån, men på något sätt springer tiden alltid iväg där i slutet så att jag får stressa som en tok. Panikstressen i kombination med en gammal och lite trög cykel samt att det är uppförsbacke nästan hela vägen till sjukhuset gör att jag flåsar på ganska bra när jag cyklar. Jag brukar faktiskt försöka tvinga mig själv att andas lite mindre när jag kommer ikapp folk som går eller möter någon på cykel bara för att det känns så pinsamt att verka helt otränad... Nåväl. När jag kommit fram till busshållplatsen går jag och hämtar en Metro om jag har gott om tid (på grund av stressandet kommer jag ofta fram med några minuters marginal trots allt) eller (vilket händer mindre ofta) så kastar jag mig hejvilt mellan bussar och bilar för att nå fram till hållplatsen och kunna säga åt busschauffören att vänta medan jag låser cykeln.

Vid busshållplatsen ser jag samma människor varje morgon och hittills har det bara varit tre olika chaufförer som har kört. Samma människor hoppar av på samma stationer längs vägen och jag äter för den delen samma frukost varje morgon på bussen. Men det är ganska skönt ändå med fasta rutiner, vi blir som en liten osynlig gemenskap. Och så säger vi alla hejdå till busschauffören när vi går av bussen i Nordmaling, vi är ju lite artiga här uppe i Västerbotten, faktiskt.