Dagens föreläsare berättade om en läkare som blivit mobbad när han var barn (som jag förstod det). En dag tittade han ut genom fönstret och såg i parken mittemot en liten pojke som blev mobbad av en grupp och när han följde med en patient ut genom dörren var de kvar. Han gick över till parken och då sprang förstås alla därifrån, inklusive det stackars offret som i sin hast att komma därifrån tappade sin ena sko. Läkaren plockade upp den och såg att den var i storlek 28 och luktade pojkfot. Då fick han någon slags minnesbild av hur det var att vara liten och hur han själv blivit mobbad.
Fram till dit är det en sorgligt fin historia, men sen tar den en något absurd sväng. Den här läkaren blir nämligen en av de första forskarna inom ämnet mobbning och han genomför sina studier genom att åka runt i sin bil och parkera utanför skolor och med kikare observera det som pågår på lekplatserna. Jag menar, hur mystiskt ser inte det ut?! Det hör till saken att det här var på 70-talet och då kanske det inte var lika känsligt som nu med män som strök runt kring lekplatser i bilar och tittade i kikare och antecknade saker. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar