Detta citat handlar om Marcels grandtantes dotter tante Léonie, "som efter sin mans, onkel Octaves, död, först hade nekat att lämna Combray, sedan sitt hus, däefter sitt rum i ett obestämbart tillstånd av sorg, kroppslig svaghet, sjuklighet, fixa idéer och fromhet", och en beskrivning av hennes hus. Notera att stycket endast innehåller två meningar, den första är kort och den andra är... okort!
"Tante Léonie bebodde numera endast två till varandra gränsande rum. På eftermiddagarna vistades hon i det ena medan det andra vädrades. De hörde till de lantliga rum vilka tjusar oss genom de tusen dofter som fyller dem - liksom stora delar av luften eller havet i vissa länder illumineras eller parfymeras av myriader för ögat osynliga protozoer - dofter som utandas de dygder, den visdom, de vanor, det hemlighetsfulla, osynliga, överflödande rika och sedesamma liv som på något sätt ligger kvar i luften; dofter som ännu var präglade av naturen och färgade av väderleken liksom de kringliggande ängarnas doft, men som likväl fått en mänsklig och instängd inomhusprägel, likt ett slags utsökt, genomskinligt gelé av årets alla frukter vilka flyttats från trädgården in i skåpen; dofter växlande efter årstiden, men ändå sammanhörande med möblerna och huset; en mild lukt av nybakat bröd som dämpade skärpan i vinterns rimfrost."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar