Efter att ha klargjort vilka typer av besökare som inte var välkomna till tante Léonie, berättar Proust att det trots allt fanns en kvinna som alltid var välkommen och det var Eulalie.
"Härvidlag hade Eulalie uppnått en verklig virtuositet. Även om tante Léonie tjugo gånger i minuten suckade: 'Det är snart slut med mig, Eulalie!', svarade Eulalie varje gång utan att förtröttas: 'Med kännedom om er sjukdom, madame Octave, så kommer ni att leva tills ni blir hundra år. Det sade just madame Sazerin igår.' (En av Eulalies mest orubbliga övertygelser, som talrika dementier av erfarenheten aldrig lyckats rubba var att madame Sazerat hette madame Sazerin.) 'Jag begär inte att få bli hundra år', svarade tante Léonie, som föredrog att inte få någon bestämd gräns fixerad för sina livsdagar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar