Jag hörde ett så fint radioprogram idag i P1:s sommarserie Flyttfåglarna. Det handlade om dem som flyttar åt andra, stadsbud eller flyttgubbar. De berättade om hur det kan gå till vid en flytt, vad de får göra och situationer som kan uppstå. En av gubbarna sa att han kunde känna när de flyttade åt exempelvis företag att han var mindre värd. Han menade att hade det kommit en person i kostym och portfölj så hade den blivit mycket bättre bemött, blivit visad var den kunde hänga av sig etc. medan de ibland bara blev lämnade åt sitt öde. Då får man ju säga till, menade han, att passar inte galoscherna så...Programmet fick mig att tänka på min senaste upplevelse av flyttgubbar som inträffade när jag skulle flytta från Södertälje till Umeå. Det var helt absurt faktiskt. Allt var färdigpackat i kartonger förutom soffan och några andra större grejer när flyttkillen kom. Han skulle mest ägna sig åt att packa sakerna på ett bra sätt i bilen och hade anställt någon lokal förmåga som skulle bära ner grejerna ur min lägenhet på första våningen. Denne man var inte urtypen för hur man tänker sig att en flyttgubbe ska se ut, han var omkring 170 cm lång och otroligt mager och senig. Han meddelade glatt att han just kommit från något annat jobb och egentligen skulle vara hemma och sova - det lät ju mycket betryggande för mig med tanke på att han skulle bära runt mina grejer och breakables.
Hur som helst så var det en fascinerande cirkus som utspelade sig inför mina ögon. Denne lille spenslige karl lastade flyttkartongerna i berg om tre och lyfte dem med otroligt bakåtlutande rygg, sen flög han nerför trapporna med en illers fart. Mellan varven drog han anekdoter om att huset jag bodde i tidigare kallades hönshuset då folk som jobbade på sjukhuset hade bott där och andra "fascinerande" historier medan han flabbade högt. Det mest absurda ögonblicket var när han skulle bära ner min ganska rejäla soffa. Kuddarna var urplockade och först skulle han vänta på den andra killen, men sen ledsnade han och ställde soffan på högkant och tippade den över sig så att han hade den över ryggen med undersidan och baksidan utåt och sittdelen mot ryggen. Han var alltså helt omsluten av min soffa när han störtade nerför trappan i 100 km/h. Jag bara höll andan och tummarna för att han inte skulle slå ihjäl sig själv eller mosa min soffa, men på något sätt så gick det hela bra. Det är min egen skakande upplevelse av flyttbranschen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar