Den här veckan har jag verkligen fått smaka på vad det innebär att vara lärare. Idag har jag haft två nior till som har haft debatter och det var alltid någon som var upprörd över det ena eller andra kring debattens form. En tjej tyckte jag var jag orättvis för att hon inte fick föra fram alla sina 55 argument då jag avbröt hennes 5 minuter långa opus för att någon annan skulle få säga något, hon tyckte även att de inte fick visa vad de kunde då den andra sidan inte hade nog med argument.
Det jag verkligen har insett de senaste dagarna är att i en 15-årings värld är allting så otroligt svart eller vitt, det måste finnas milimeterrättvisa utifrån varje enskild individs perspektiv annars kommer någon att vara sur. Ärligt talat så har jag haft mer problem med de hyperambitiösa som till varje pris vill visa vad de går för än med de elever som är mer ointresserade av ämnet (why oh why står det i läroplanen att vi ska uppmuntra kritiskt tänkande, det är ju vi lärare som drabbas av den tämligen onyanserade kritiska granskningen sen!) Fast det är förstås en nyttig läxa att inse att jag som lärare måste göra det jag tror är rätt för det största antalet elever oavsett hur de reagerar, eftersom jag trots allt har ett lite vidare perspektiv än en som går i nian. Lärare kan helt enkelt inte vara beroende av elevernas bekräftelse för att veta att de gör ett bra jobb. Det är väl det som är det otacksamma momentet i det hela, de personer man undervisar har liksom fullt upp med att hantera sin tonårskrisighet. Jag hoppas att de kan lugna ner sig lite under praon nästa vecka, för att slutligen uppföra sig välartat under filmdiskussionsmomentet när jag ska bli bedömd av min universitetslärare. Håll tummarna för det, bitte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar