Igår kväll hände en ganska komisk hund-incident. Schäfer Odin pilade förbi mig med något i munnen och han såg lite sådär lagom skyldig ut. Jag hann uppfatta att det var lilla Mannes ben så jag sa till honom att stanna för att jag skulle kunna ta det ifrån honom. Han skyndade sig ännu mer och såg ännu mer skyldig ut, hållningen var dålig, öronen bakåtvinklade och han hade en shifty blick i ögonen. Han stannade i alla fall när jag var lite sträng så jag gick dit för att peta ut benet. När jag började ta tag i det så slurpade han in hela i munnen och bara vägrade att släppa ut det. Snålvattnet bara rann men han vägrade öppna munnen mer än tre milimeter trots att jag sa "loss" och försökte öppna munnen på honom.
Eftersom jag vid det här laget tyckte att det var en principsak så sa jag åt honom att gå till Björn. Där löd han mig och traskade skamset dit och Björn fick förstås ut benet på tre sekunder. När jag senare låg i sängen och inte kunde somna på grun av kaffet jag druckit på ljusstöperiet så fick jag ett litet skrattanfall när jag tänkte på hans otroligt skyldiga min och hur han envist gömt hela benet inne i munnen. Det var lite som en desperat flykt till friheten, eller som ordspråket att man lika gärna kan bli hängd för en silverskål som en knappnål (eller något sådant).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar