Jag har just avslutat ett 4 timmar och 7 sekunder långt samtal med bönan vars kusinbarn jag är. Det är verkligen fascinerande att det med vissa personer inte verkar finnas någon spärr på hur länge man kan prata, men väldigt trevligt förstås.Vi är båda ytterst analytiskt lagda personer som båda också är hemskt förtjusta i "På spaning efter den tid som flytt". Vi höll på att prata om hur otroligt rolig den är och hur den innehåller en massa såna där smågrejer som har att göra med sociala situationer som vi verkligen känner igen oss i. Som exempel när familjen sitter i trädgården och Swann kommer på besök, då säger mormodern med hög röst att det är fult att viska när någon kommer för att den kan tro att man pratar om den. Likaså måste den lille Marcel springa iväg till köket för att hämta saft så att det ska se ut som att de alltid har saft framme, detta för att gästen inte ska känna sig obekväm för att värdfolket plockar fram saften enbart för honom. Vi kunde inte förstå hur människor kan tycka att denna bok är seg eller svårläst. Så plötsligt insåg vi att det ju var för att vi båda var precis likadana själva! Vi övertänker ju också varje situation och analyserar den fram och tillbaka som Proust gör, att läsa om den världen känns väldigt hemtamt alltså...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar