Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor...

Det är rätt sällan som sommarpratarna verkligen fångar min uppmärksamhet. Oftast har de lite tråkiga musikval och deras prat kan förvisso vara ok att lyssna på, till och med intressant, men ändå mest ur ett "jag är fast med det här så jag kan lika gärna tycka det är intressant och lärorikt"-perspektiv.

Igår hörde jag dock början av ett sommarprat som jag verkligen tyckte var fantastiskt. Det var Klas Östergren som pratade och han berättade om tiden han spenderade i Paris när han var ung. Han pratade om några kvinnor som påverkat honom. En hade levt ett hårt liv och han menade att det fascinerande i att hon stod och hängde i en saggig bar inte var att hon såg härjad ut, utan snarare att hon fortfarande levde trots alla vedermödor. En annan kvinna var en rosförsäljerska på en restaurang som hade känt den svenska gammelkungen, alltså Gustav V. Kungen hade gillat henne eftersom hon påminde så mycket om Sarah Bernhardt.

En annan spännande sak var när Klas Östergren berättade hur han fick prestationsångest gällande sitt arbete i Paris. Han hängde runt med journalister som fick massor gjort, men han kunde inte koncentrera sig. Så pratade han med någon svensk journalist han kände där som skrattade åt hans ångest och sa att det bara var folk som Ivar Lo-Johansson och George Orwell som missförstått hela saken och olyckligt försökte arbeta i Paris - en stad som är gjord för allt annat än arbete. Eftersom denna Knut enligt Östergren var en cool-cat så tog han honom på orden och ägnade sig istället åt massivt ostronätande tillsammans med en bitter världsjournalist. Detta är vad jag kallar verkligt spännande och medryckande. Östergren målade upp bilder av Paris, Montparnasse, caféerna där han hängde och människorna han mötte på ett sätt som gör varje människa som lyssnar sant lycklig.