Den här veckan som jag har vistats bland gymnasieelever har verkligen gett ett nytt perspektiv på tillvaron. Jag kan ju bara se tillbaka på hur det var när jag själv gick gymnasiet - jag inser ju självklart att jag har utvecklats en del sen dess, men jag hade ändå för mig att jag var ganska vuxen då på något sätt. Men nej, gymnasieelever är verkligen pyttesmå! Både utseende- och mognadsmässigt. Naturligtvis är det en glidande skala, men rent generellt sett så inser jag hur mycket jag har förändrats och förvuxnats sen jag gick ut gymnasiet. Det har liksom bara smugit sig på.
I en av ettorna var det två tjejer som väldigt ofta började skratta åt det ena eller andra. När jag hörde dem fick jag en flashback till gymnasiet då jag och mina två bästa kompisar (vi hade turen att gå i samma klass!) ägnade oändligt mycket tid åt att skratta. Jag kan inte ens säga åt vad, men det mesta var bara hysteriskt roligt. När alla dessa minnen kom över mig så insåg jag också hur tråkig jag har blivit med åren, eller relativt sett i alla fall. Nog skrattar jag en hel del fortfarande, men inte sådär bekymmerslöst som jag gjorde då. Det är något visst med den där oskyldigheten som fortfarande finns kvar hos sjuttonåringar, de har ännu inte fått varken bekymmersrynkor eller skrattrynkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar