Genom min karriär som sömmerska har jag hunnit med en del märkliga och misslyckade saker. Vissa gånger berodde det på bristande uppfattning om vad som var snyggt och inte, andra gånger på bristande tålamod och förmåga att tänka i fler steg framåt än ett. På högstadiet myntade jag ordspråket "som man syr får man sprätta" och det kännetecknar tyvärr min sömnadsstil, jag har oftast ganska bråttom, orkar inte stryka sömmar hit och dit, upplever att jag tänkt igenom - klipper - och inser att jag totalt missat något viktigt. Här kommer i alla fall min topp 3-lista på misslyckade syprojekt.
På tredje plats: På högstadiet lyckades jag tjata mig till att få sy ett linne av mudd-tyg som var i en väldigt fin lilarosa nyans. Jag följde alla instruktioner, men tyckte att linnet såg väldigt långt ut och innan jag ens kommit till fålla upp underkanten-instruktionen hade jag klippt av linnet några decimeter. Det säger ju sig självt att när jag väl hade gjort allt det andra och tog på mig linnet för att testa längden så var det alldeles för kort, ovanför naveln någonstans. Jag gjorde klart det och visade upp det för syslöjdsfröken, men sen hamnade det genast i en låda någonstans i klädkammaren.
På andra plats: Detta sömnadsprojekt ägde rum någon gång i början av gymnasiet. Jag hade fått för mig att jag skulle sy en morgonrock av något lätt, tunt tyg och efter ett visst letande hittade jag något jag har för mig var bomullstwill i blått. Det här var på ett sommarlov och jag minns att jag lyssnade på en countryskiva med Tim McGraw medan jag duktigt mätte och nålade hit och dit. Jag har som sagt sällan så långt tålamod när det gäller sömnad, men här ansträngde jag mig verkligen. När jag sen kom till punkten med kragen stod det i mönstret att den var valfri och eftersom jag började bli less skippade jag den helt enkelt, däremot ägnade jag extra tid åt att sy bokstäverna M-O-A i snirklig text på fickan. På det hela taget är det nog det mest välsydda plagg jag åstadkommit, problemet är bara att färgen på tyget är precis densamma som i blåställ och även strukturen påminner om blåställstyg bara lite finare. Min noggrant sydda morgonrock påminner alltså mest om någon slags skyddsplagg för verkstadsarbete och som min kära moder påpekade när vi pratade om den för en tid sen så hade jag inte behövt bekymra mig om att göra plagget mindre stöldbegärligt genom att skriva mitt namn på det.
På första plats: Någon gång i början av gymnasiet fick jag för mig att jag lätt skulle kunna piffa upp en trist svart t-shirt med lite överblivet tyg. Ett kantband i hårigt, dalmatinermönstrat tyg vore väl höjden av snygghet, tänkte jag och skred till verket. Utan att använda någon typ av mönster klippte jag och sydde och det blev bara värre och värre hela tiden. Kragen liksom stod rakt ut istället för att ligga fint mot huden och allt var helt ojämnt och fult och det hjälpte inte hur jag än försökte rädda situationen. Till sist gav jag upp efter två timmars bråkande och slängde tröjan som vid det laget liknade något endast en skumögd pantertant eller Cruella de Ville skulle älska. Precis då kom mamma hem från stan och frågade vad jag hade sytt. Jag försökte prata bort alltsammans, men hon hittade bevismaterialet överst i sopkorgen. Jag har aldrig sett henne skratta så mycket som då, hela ansiktet var hopskrynklat, ögonen knappt öppna och tårarna sprutade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar