Här kommer fortsättningen på gårdagens beskrivning av den gode Bergottes böcker. Karaktären Marcel pratar om Bergottes sätt att skriva och varför det är så fantastisk. Det lustiga är att många av beskrivningarna påminner om hans eget sätt att skriva, just i det att man aldrig vet var man har berättelsen eftersom den ständigt skiftar i tid och rum.
"Vad min mors väninna och även doktor du Boulbon - liksom jag själv - lär ha satt mest värde på i Bergottes böcker, var språkets melodiska böljegång, de ålderdomliga uttrycken och även en del andra som visserligen var helt vanliga och välkända men som han, att döma av hans sätt att framhäva dem, tycktes hysa en särskild förkärlek för - samt slutligen i de sorgliga avsnitten en viss brysk ton, en nästan sträv accent. Antagligen var han själv medveten om att hans största tjusning låg här. Ty när han i sina senare böcker snuddade vid en stor sanning eller vid namnet på en berömd katedral, avbröt han berättelsen för att i direkt tilltal, i en åkallan eller en lång bön ge fritt utlopp åt de strömningar som i hans första arbeten dolde sig inne i språket, märkbara endast genom krusningar på ytan, och som kanske var ännu mildare och ännu mer harmoniska i denna beslöjade form, där man aldrig med säkerhet skulle ha kunnat ange var de började eller slutade. Dessa avsnitt som var hans bravurnummer, var också vår favoritlektyr. För min del kunde jag dem utantill. Jag blev besviken då han återknöt berättelsens tråd."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar