Idag inträffade något lite överraskande som jag tycker visar på människans otroliga förmåga att memorera ett ansikte. Jag hade lektion med mina Skuttar och efter en djupdykning i proletärförfattarnas misär skulle en kvinna som är studievägledarkandidat komma in och hålla ett litet föredrag om hur man söker till högskola etc. Hon hade då med sig en examinator och först tänkte jag inte så mycket på det men efter hand så fick jag bara känslan att jag hade sett den här mannen tidigare. När väl rasten kom så såg jag honom igen i fikarummet och fortsatte febrilt att rådfråga min hjärna kring var jag kunde ha sett honom.
Jag tror att den bästa ledtråden var hans t-shirt som det stod Piteå på, plus att jag av någon anledning kom ihåg en kommentar som måste vara ungefär tio år gammal om att en viss släkting skolat om till studievägledare. Och då bara slog det mig, att detta måste vara min kära vän Annas ingifta släkting och att jag faktiskt hade träffat honom när jag för tio år sen hälsade på i deras stuga. Eftersom jag inte är sådär norrländskt blyg av mig så gick jag genast fram för att få det bekräftat och visst stämde det - han kom till och med ihåg att vi hade träffats. Är inte hela grejen fascinerande, så säg? På något sätt så satte min hjärna igång att plocka fram information från tio år gamla förråd och kom inom loppet av några minuter på hur allt hängde ihop. Dessutom slutar man ju heller aldrig fascineras över hur liten världen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar