Nu börjar det kännas lite vårigt ute igen, tack och lov. Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag kan liksom känna vårens antågande i kroppen. Det är lustigt det där, jag tycker att vissa minnen är så årstidsbundna att de kommer tillbaka starkt nästa gång det är liknande väder eller nästa gång den årstiden kommer igen. Det handlar väl om att tillvaron är cyklisk, en ständig upprepning. De senaste veckorna har faktiskt varit lite prövande av den anledningen, för cykling genom slasket har i mitt minne kopplats ihop med andra saker. Jag är med andra ord lycklig över barmarken på fler än ett sätt.
Jag tycker det blir så tydligt också att vi minns med alla sinnen, det kan handla om känslan en slaskig cykelväg kan inge, ett visst skratt eller en parfympust som överraskar och på en gång för en tillbaka i tiden. Tillvaron är full av små madeleinekakor helt enkelt, oförutedda små sinnesintryck som öppnar låsta dörrar och dammar av bortglömda känslor och minnen så att de känns lika närvarande som dagen de skapades. Turligt nog är de dock av en mer flyktig karaktär och stannar ofta inte längre än ett ögonblick, även om de kan lämna en nog så melankolisk stämning efter sig.
2 kommentarer:
Det är nog den där melankoliska stämningen som är på något sätt härlig och hemskt på samma sätt. Det är en känsla av att tiden bara går och att man har en himla massa minnen och sinnesintryck bakom sig i bagaget. Jag älskar uttrycket "medeleinekaka" som metfor, eftersom det inrymmer så mycket mer än bara en känsla ...
...och att vara melonakolisk är nog en av mina mer vanliga sinnesstämningar nuförtiden ...
I just det här fallet känns melankolin mest jobbig. Men jag förstår vad du menar, en mer allmän känsla av melankoli över tidens gång kan vara lite bitterljuv, fast jag föredrar ändå de omelankoliska sinnesstämningarna...
Skicka en kommentar