Min tandoperation blev en skräckupplevelse de luxe. Jag var nära att spy av nervositet just innan, men jag måste säga att även om jag inte alls tyckte att den lugnande medicinen hjälpte så var det som att när jag väl låg i tandläkarstolen så kändes saker och ting mindre hemska. När hon skulle börja snitta i tandköttet så tänkte jag inte ens på att det var en hemsk sak egentligen. De hade beräknat en timme för hela proceduren, men när de hade bänt och slitit och tryckt i min käke i 1,5 timme så tillkallade de käkkirurgen och så fick en tjej därifrån komma och plocka ut den. Men inte ens för henne var det lätt, men när de hade borrat sammanlagt 15 gånger i tanden så kom den slutligen ut. Då kom tröttheten, jag var nog för nervös för att bli dåsig av medicinen innan dess.
Tur att jag genom hela proceduren hade min kära syster Malin med mig, hon klappade mig på foten och belönades med att hon fick speja in lite i mitt gap. Därefter lotsade hon mitt raglande jag till apoteket för att köpa smärtstillande tabletter och en kräm för att lindra min helt uppskavda mungipa och kind - jag vet inte vad de hade för sig men det gör rejält ont. Nu är det äntligen dags för den trevliga konvalescenstillvaron med sömn och Morden i Midsomer-avsnitt.
3 kommentarer:
Systrar är underbara att stödja sig mot. Skönt att du är hemma nu och tanden är ute. AO
Åh stackars stackars dig! Fast snart blir det bra igen och så slipper du tandrackaren.
Tack för sympatierna, gullisar!
Jo, det känns skönt att ha gjort bort det, men det kommer nog att värka i några dagar tyvärr... Nåväl, smärta är förstås karaktärsformande. Eller något.
Skicka en kommentar