Jag läste precis ett underbart personporträtt om Sture Linnér, professor i grekiska och expert på allt antikt. Gamla människor är så fascinerande bara i sig själva, tycker jag. De har sett så mycket och upplevt mer än det går att förstå. Jag är ju en obotlig nostalgiker och förundras över att vissa faktiskt har varit med om allt det där som samtiden bara kan läsa om i historieböcker.Själva professorn verkar vara sådär otroligt sympatisk och klok. Han har doktorerat i grekiska, jobbat med Röda Korset i andra världskrigets Grekland, arbetat inom ledande positioner i svenskt näringsliv samt som undergeneralsekreterare och FN-chef i Kongo. På frågan om vem som var hans förebild svarar han:
"- Jean Gabin! Jag såg alla hans filmer. Vi var lika - stora händer, fula nackar, ett klumpigt rörelsemönster. Men så hade Jean Gabin denna ömhet mot kvinnor. En varsamhet och sensualism. Sådan ville jag också bli. Jag läste franska för att förstå honom. Bakom franskan glimrade latinet. Och bakom latinet skimrade grekiskan..."
Så charmerande, liksom. Artikeln beskriver också på ett fint sätt det här med en människas livsbana och hur de val man gör, de slingriga vägar man vandrar leder fram till något bra. De är inte vägen fram till livet, utan de är själva livet.
"Och på den vägen är det. Som Gabin är Sture Linnér en charmör. Det kan tyckas vansinnigt att han måste gå den snåriga filologiska vägen över gammalgrekiskan och antiken för att komma till Gabin, biståndspolitiken och konsterna. Men vägen är nog själva poängen. Och han ångrar sig inte."
Bild från Bonnier
2 kommentarer:
Salve! har länkat till detta inlägg!
Så trevligt :)
Skicka en kommentar