Jag läste en så intressant essä på DN idag, som handlar om det här med fysiska symptom på saker som egentligen är kopplade till det psykiska eller det mentala. I artikeln nämner författaren till exempel fenomenet nostalgi, som Karin Johannisson skrivit en (alldeles utmärkt) bok om. Vi pratar ju ofta numer om nostalgi som ett ögonblicks längtan till ljuvare dagar eller solindränkta sommardagar vid havet, men faktum är att det kan bli som en slags sjukdom som slutligen kan leda till döden. Det ges exempel på soldater som befann sig i främmande länder och vars enda glädje i oron var att tänka på hemlandet. Deras kroppar bröt ner sig själva tills de slutligen dog.
Jag tror verkligen att människan är ande, kropp och själ och att dessa inte är fristående enheter utan att hur vi mår speglas i hela vår varelse. Psykiatern som har skrivit artikeln säger också något i den stilen: "Det är vanligt att tala om kropp och psyke som två helt skilda saker. Men vårt medvetande producerar ständigt symboliseringar som också uttrycks kroppsligen, något som ofta är svårt att förstå". Vi människor är också väldigt beroende av hur de runt omkring oss mår. I artikeln stod det berättat att när en spädbarnsmamma är deprimerad så visar bäbisen samma symptom, bland annat i form av nedsättning av livslusten. Sen är det ju det här med människor som inte orkar leva när deras älskade har dött. Det är förstås djupt tragiskt men ändå finns det något mycket vackert i det. Som artikelförfattaren skriver; "hjärtat kan som bekant brista av sorg".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar