Jag zappade precis in på en alldeles underbar dokumentärfilm på SVT 2: "Den tysta världen" om dykaren Jacques-Yves Cousteaus och hans besättning ombord på Calypso. Dokumentären är otroligt underhållande också, när jag kom in i den var det ett gäng på däck och en av dykarna, Laban, klagade över smärtor i lederna. Jacques-Yves frågade vad som hade hänt och en annan dykare kom upp från vattnet och kunde förmedla den rafflande historien som vi även fick se i filmversion.De hade dykt tillsammans efter languster (någon slags hummerliknande varelse) och Laban hade börjat bete sig märkligt, han stod och snurrade små korallbitar med fingrarna och lät langustrarna fly. Med en väldigt Amelie-esk slutledningsförmåga sa den andra dykaren "och när han tog av sig dykutrustningen förstod jag att han förlorat förståndet". Laban skickades upp till ytan men eftersom han förlorat förståndet glömde han att tryckutjämna och fick således ont i lederna på grund av kvävet som frigjordes i kroppen.
Den här Jacques-Yves Cousteaus verkade vara en hårdkokt typ och sa åt Laban att lägga sig i dykarklockan. Laban, som uppförde sig lite som ett barn, sa klagande "måste jag?". "Ja", sa Jacques-Yves och stängde in honom. Därefter pratade Jacques-Yves med honom via en telefon och sa att han skulle ligga där i tre timmar varefter han obarmhärtigt sa att han själv skulle ta lunch. Sen klippte de till en ovanifrån bild på dykarklockan där man såg Labans förtvivlade ansikte genom ett litet fönster och hörde honom skrika "mina languster, mina languster!", för att sen klippa till hur besättningen lustfyllt åt upp dem. Underhållning, som sagt.
Bild från Patrick Oliva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar