Stärk det svaga hjertat, böj det vilda

Igår visade Sofia mig några fina gamla böcker hon hade, en av dem var Esaias Tegnérs samlade verk. Den svenska nationalskalden och språkprofessorn har skrivit några väldigt fina dikter och efter att ha läst upp dem för Sofia hittade jag denna pärla. Jag blev speciellt tagen av bilden om att döden är som att bli flyttad ur tidens seminarium, mycket passande metafor för en lärares liv och gärning.

Till en skollärare
Vid hans installation

Fyll ditt ändamål, ty vigtigt är det,
du, som ammar blomman af vårt land!
Mer än menskolycka, menskovärdet
anförtros uti din hand.

Mins, att en gång tidehvarf, som komma,
fordra din förmyndarräkning in,
och att tacksamhetens ros vill blomma
ibland grafvar helst på din!

Lef uti det goda du kan bilda! -
hvarje ädel lefver helst deri.
Stärk det svaga hjertat, böj det vilda,
lär oss blott att menskor bli!

att när döden en gång skall oss flytta
ut ur tidens seminarium hän,
icke utan frukter, utan nytta
blommat dina unga trän.

Esaias Tegnér