Ibland har folk bara så hysteriskt roliga funderingar. Jag sitter och läser frågor till etikettsexperten Magdalena Ribbing på DN och ramlade nyss över en fråga som lyder som följer:
Fråga: I min familj visslade vi alltid på varandra, en speciell melodisnutt, som var "vår". Det kunde handla om att tillkalla uppmärksamhet eller att hitta varandra ute på stan, eller att vissla in mig till middagen när jag var barn. Min man tycker inte om att jag visslar på honom. Han tycker att det är som att vissla på en hund, att det är nedlåtande på något sätt. Men det tycker inte jag. Att man inte visslar på serveringspersonal i restauranger är helt självklart för mig. Men visst borde man väl kunna vissla inom familjen?
Svar: Tycker du inte att man även i en nära familj bör anpassa sig till varandra? Och att det då är enklare att låta bli något som stör en annan familjemedlem än att driva sitt ärende till fortsatt oenighet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar