Ishalka och uppsatsglädje

Idag vinglade jag fram, spänd som en fiolsträng, över Umeås glashala gator. Jag förstår inte att de inte har grusat när det regnat på isen och det knappt går att ta ett steg fram utan att känna hur man håller på att glida iväg åt något helt annat håll. Det finns visserligen några gruskorn men de är så vitt spridda att de inte är till stor hjälp. Detta trauma upplevde jag när jag promenerade till universitetet för att få handledning på min C-uppsats.

Efter att nu snart ha transkriberat alla intervjuer har jag verkligen fått en helt annan känsla för vad min uppsats ska handla om. Jag skrev ett avsnitt om hermeneutisk tolkning idag och det är verkligen så hela uppsatsen växer fram; varje intervju ger en förståelse för helheten och varje uttalande i en intervju kan ge en förståelse av hela intervjun och hela uppsatsen, en pendling mellan detaljer och helhet där varje läsning ger ny förståelse till det andra. Min handledning gav otroligt mycket idag också, det var som att allt äntligen lossnade. Nu har vi ändrat mina frågeställningar till en mycket snyggare kategorisering på högre nivå och handledaren har hjälpt mig att strukturera upp hur resultat, analys och diskussion ska se ut. Nu borde det verkligen vara som ett självspelande piano (något hon tidigare sa som jag inte alls trodde på då). Vad som är ännu bättre är att det verkligen känns kul nu. Känslan av att faktiskt kunna komma fram till något nytt och intressant känns kittlande.