Om mardrömmar, Heroes och tankens kraft

Det är väldigt sällan som jag drömmer mardrömmar men inatt hände det faktiskt. Det lustiga är att jag i två dagar tänkt att jag förmodligen kommer att få en mardröm snart och allt beror på serien Heroes. Jag har hela första säsongen hemma just nu och i fredags såg jag sju avsnitt på raken, igår blev det fyra. Det är inte det att jag egentligen tycker att serien är så himla bra, den är alldeles för otäck, mörk och dystopisk för min smak - men den är också otroligt beroendeframkallande. När jag väl har sett ett avsnitt så måste jag bara se nästa också. Personer med min typ av paranoia och mörkerrädsla borde verkligen inte tillåtas titta på program där folk kan dyka upp ur tomma intet eller förvandlas till andra människor, till sist känns det som att någon står och lurar bakom varje hörn.

Jag vet inte om det är självförvållat att man får mardrömmar när man tror att man ska få det, fast jag tror inte det. Det är nog min hjärnas sätt att hantera alla de där märkligheterna, även om min mardröm inte hade något som helst med innehållet i serien att göra. Men det är märkligt ändå, jag hörde någonstans helt nyligt att vissa delar av hjärnan inte kan skilja mellan vad som är verkligt och inte och att det är precis det som händer när man just vaknar upp och knappt vågar lämna sängen av rädsla för att bli överfallen. Å andra sidan är det samma del av hjärnan som man kan lura med positiva bilder och tankar som påverkar hela ens sätt att handla och gör att man reagerar bättre och mår bättre. Ett outforskat territorium att satsa lite energi på, låter det som.