Skolångest igen

Just nu känner jag mig sådär fullständigt urvriden till kropp och själ. Skolan har ju dragit igång med en rivstart av sällan skådade mått och på 12 dagar ska vi läsa tre böcker där den svåraste är otroligt komplicerad och kräver massor av tid för att förstå. Dessutom ska vi fundera över vad vi vill utveckla på vår praktik som börjar dagen efter tentan och hinna skriva ett VFU-kontrakt där vi ger teoretisk bakgrund till våra mål och dessutom bryter ner dem till konkreta saker vi vill göra. På något sätt känns det som att uppgiftsberget bara växer och växer och jag har dessutom hunnit glömma allt från den svåra boken jag läste förra veckan.

Utöver detta ska jag gå på en anställningsintervju samma dag som tentan så jag måste förbereda mig inför det också, typ skriva en ansökan som jag ska ta med mig och diverse andra saker. Sen vill man ju gärna hinna fundera lite på vad man ska säga på intervjun också. Som en extra bonus hade jag lovat att skriva en artikel till en liten tidning också som jag trodde att jag hade till slutet av månaden på mig att göra, men idag fick jag ett mail där tjejen på tidningen frågade om jag kunde ha den klar till slutet av veckan. Jag tror att det uppstod någon typ av förvirring kring datumet, men här kände jag att jag var tvungen att säga nej eftersom jag faktiskt måste prioritera min egen skolgång framför ideella åtaganden. Trots att jag är nöjd att jag kunde begränsa de åtaganden jag har fram till tentan så känner jag ändå lite dåligt samvete över det hela och lovade att försöka skriva klart den torsdag-fredag nästa vecka, vilket kommer att bli nog så jobbigt för mig då jag ska slutföra mitt VFU-kontrakt då samtidigt som jag har mina första dagar på praktiken (vilket alltid är uttröttande) och då ska försöka etablera någon slags struktur på det hela. Ska det dåliga samvetet och det här med att sätta sig själv i sista rummet för att passa in allt annat som måste in aldrig lyckas få ett slut?