Jag ser ett Sex & the City-avsnitt som handlar om hur Carrie och de övriga girlsen blir alldeles förfärade av att den ryske konstnären Aleksandr Petrovsky som hon dejtar överöser henne med så kallat klassisk romantik; han har skrivit ett pianostycke åt henne som han kallar "The woman with eyes that sparkle and shine" och så läser han poesi för henne. Det är fascinerande, för precis så reagerar jag också på den typen av romantik. Den känns så konstlad liksom.I äldre tider var det ju så män uppvaktade kvinnor, genom att skriva sonetter åt dem - men å andra sidan var många av äldre tiders äktenskap arrangerade, så det känns inte som att det säger så mycket om männens äkta känslor. Den typen av överdådiga utspel känns bara väldigt främmande för en modern kvinna eftersom de på något sätt förutsätter en samhällsordning som inte finns längre. Därför håller jag med Carrie om att det mest romantiska är små vardagliga saker, som att någon ger en sin plats på tunnelbanan, eller hjälper en att laga punkteringen på cykeln.
Bara som en passus tycker jag däremot att Charlottes man Harry är väldigt söt i det här avsnittet när han ska försöka vara så romantisk han bara kan och tar med henne ut på en fin restaurang. Han beställer maten på knagglig franska och när Charlotte berömmer honom för den säger han med fransk accent "the french learned romance from me, baby". På något vis är det väl så att den där typen av romantik enbart kan tålas om personen som framför den har lite självdistans och humor.
Bild från HBO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar